Kommentar: Stoppa SMR-tåget mot plutoniumsamhället

När det gäller klimat- och miljökrisen så är vi inne i vad forskarna kallar den stora accelerationen. För alla klimat- och miljöproblem pekar kurvorna alltmer brant uppåt. Varje dag, månad eller år som åtgärder för att lösa problemen skjuts upp ökar de i allt snabbare takt.

Att kärnkraft skulle bidra till att förhindra en klimatkatastrof är nonsens. Den tar för låg tid att bygga ut och blir för dyr. Avfallsfrågan och slutförvaret är inte löst på ett säkert sätt, brytningen av uran är extremt miljöförstörande och risken för spridning av såväl radioaktivitet som kärnvapen ökar.

Nu menar förespråkarna att lösningen på alla dessa problem heter SMR – små modulära reaktorer – där reaktorerna ska tillverkas på löpande band. Riksdagen har redan förra året godkänt en lagändring som tillåter att fler än tio reaktorer är i drift samtidigt, och att nya byggs även på andra platser än i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Nu återstår bara att tillåta upparbetning för att de ska kunna drivas med inhemskt plutonium.

Stora delar av det politiska etablissemanget, media och en del forskare är pådrivande. De bedriver en mörkläggning av stora mått, med medvetet undanhållande av fakta.

Att de känner till att kärnkraften är farlig framgår klart när samma politiker och medier oroar sig för att ryska bomber ska orsaka ett kärnkraftverkshaveri i Ukraina, men när det handlar om att bygga ut kärnkraften i Sverige är alla risker som bortblåsta. Precis som på 1960-talet påstås kärnkraften vara så ren och säker att aningslösa kommunpolitiker vill bygga kärnkraftverk mitt inne i städerna.

Roine Ekarv har arbetat som inspektör för kärnämneskontroll på Internationella atomenergiorganet, IAEA, i 26 år. I sin skrift ”Vart är vi på väg?” är hans uppmaning till alla som vill lyssna: ”Stoppa SMR-tåget på spåret mot plutoniumsamhället!”

Roine Ekarv är mycket kritisk till att kärnkraftsförespråkarna marknadsför den fjärde generationens SMR, det vill säga blykylda, snabba små reaktorer, trots att de bara existerar som ett koncept.

Tanken är att de ska drivas med plutonium. Det utbrända kärnbränslet som lagras i Oskarshamn innehåller 80 ton plutonium och skulle räcka till att driva snabba SMR i 500 år. Men eftersom det även räcker till tusentals atombomber ligger förespråkarna lågt med att det handlar om upparbetning och användning av plutonium.

Christian Ekberg, professor i kärnkemi och industriell materialåtervinning vid Chalmers, lindar försiktigt in detta politiska problem när han i en intervju i Bohuslänningen säger att: ”Inte ett enda gram uran skulle behöva tas ur berggrunden, bränslet skulle i stället komma från mellanlagret i Oskarshamn. Men det skulle behöva bearbetas innan det används igen”.

Ekberg får det att låta som att problemet med lagrat kärnavfall kommer att minska, trots att studier visar att SMR, som använder höganrikat uran eller plutonium som bränsle, kan skapa upp till 30 gånger mer kärnavfall i jämförelse med avfall från traditionella reaktorer.

Även upparbetningen ger restprodukter, som måste förvaras på säkert sätt i evinnerliga tider. När plutonium har separerats ut finns uran och andra högradioaktiva ämnen kvar i det flytande avfallet. För att kunna slutförvaras måste det omvandlas till fast form. Detta är komplicerat och svårkontrollerat i stor skala och industrin har ännu inte löst hur det ska gå till.

Upparbetningen är det steg i hanteringen av reaktorbränsle där riskerna för omgivningen är störst. Det går nämligen inte att helt eliminera utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen och vid olyckor kan utsläppen bli stora. Frågan är vilka som skall tvingas ha dessa ”plutoniumfabriker” in på knuten?

Roine Ekarv menar att valet av det oskyldiga ordet ”bearbetning” är ett medvetet grepp för att undvika debatt om den riskabla hanteringen av plutonium vid upparbetningen, där högradioaktiva utbrända bränslepatroner hackas sönder och löses upp i syra, för att till sist få fram plutoniumoxid.

Den totala kostnaden för Sveriges kärnavfallsprogram beräknas uppgå till cirka 171 miljarder kronor, men då är inte kostnaderna för avfallet från eventuell upparbetning medräknad. Kostnaderna ska de som bygger kärnkraftverk stå för. I kärnavfallsfonden fanns i slutet av 2022 endast 73 miljarder.

Kärnkraft för oss inte närmare målet att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Frågan är hur någon ens kan anse att riskerna med kärnkraft är ett rimligt pris att betala, när kostnaderna för förnyelsebar energi minskar, samtidigt som de ökar kraftigt för kärnkraften?

Både de tekniska problemen och de extrema kostnadsutmaningarna för snabba SMR har varit kända i åratal. Ännu en berättigad fråga är därför varför regeringar fortsätter att subventionera denna misslyckade och dyra teknik?

Att bygga enstaka SMR:er blir oerhört dyrt. I princip har vartenda påbörjat projekt lagts ner på grund av skenande kostnader. Ska priset på SMR bli lägre måste det byggas reaktorer på löpande band. Det innebär att världens länder måste öka byggandet av SMR i massomfattning. Med fler upparbetningsanläggningar och många kärnkraftverk ökar risken för haverier.

Risken ökar även för att fler länder kan börja tillverka kärnvapen med inhemskt upparbetat plutonium. IAEA:s inspektioner riktar därför in sig på att upptäcka svinn på åtta kilo plutonium eller mer, eftersom den mängden räcker till en bomb. Dessutom ökar risken för att terrorgrupper kan få tillgång till radioaktivt vapenmaterial genom stöld eller köp från upparbetningsanläggningar, där risken för svinn är störst.

Om riksdagen kommer att godkänna inte bara nya kärnkraftverk utan även upparbetning, så innebär det ett totalt skifte i Sveriges kärnkraftspolitik och i förlängningen ett godkännande av användningen av kärnvapen. Ett skifte som blev uppenbart redan vid förhandlingarna om Natomedlemskapet och DCA-avtalet.