Strålande tider för krigsindustrin

Det är mörka tider i Sverige och i världen. För alla fredsvänner i vårt land är det en katastrof att regeringen ansökt om att Sverige ska gå med i Nato, och runtom i världen är det inte bara i Ukraina som människor lider på grund av förödande beslut som mäktiga politiker har tagit.

I Jemen har närmare 400.000 människor dött på grund av kriget som pågått sedan 2015 – dels i striderna och bombanfallen, men också och framför allt av effekterna av den blockad som Jemen utsätts för av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten och deras allierade. 

Det finns en glimt av hopp i Jemen i form av den två månader långa vapenvila som förlängdes förra veckan, och som lättat åtminstone en aning på blockaden. Men 24 miljoner människor i Jemen är fortfarande beroende av humanitära insatser. Fler än två miljoner barn i landet behöver behandling för akut undernäring, och 400.000 barn är så svårt undernärda att de riskerar att dö, enligt FN.

Och i länder i hela världen, inte minst i Afrika och Mellanöstern, stiger matpriserna. Såväl inflationen som matbristen förvärras ytterligare på grund av kriget i Ukraina, som annars är världens näst största exportör av vete, efter Ryssland. 

Förra året exporterade Sverige krigsmateriel för drygt 20 miljarder kronor. En dryg tredjedel av det, 7,5 miljarder, kom från Förenade Arabemiraten.

Förra året stod Ryssland och Ukraina tillsammans för nästan 30 procent av världshandeln med vete, varav mycket gick till Nordafrika, Mellanöstern och Afrikas horn, som också lider av den värsta torkan på 40 år. Enligt en ny rapport från Oxfam och Rädda barnen dör en människa av hunger var 48:e sekund i Etiopien, Kenya och Somalia.

Men det är inte dåliga tider för alla. För krigsindustrin är det tvärtom glada dagar och strålande tider. Orderingången och vinsterna ökar och aktierna stiger i värde.

Vapentillverkaren Saabs aktie har hittills i år gått upp med 90 procent på Stockholmsbörsen, och för Saab, med styrelseordförande Marcus Wallenberg i spetsen, är det inte bara den allmänna rustningshetsen i världen som är till lycka för bolaget, utan också att den svenska regeringen lämnat in ansökan om att Sverige ska gå med i Nato. 

Saab säljer förvisso redan vapen till Natoländer – Tjeckien och Ungern har Jasplan, och så sent som häromveckan fick Saab en ny order på granatgeväret Carl Gustaf från USA – men ett svenskt Natomedlemskap kan ge Saab tillträde till strategiska processer i Nato där de tidigare inte fått vara med.

Nato

Tjeckiska Gripenplan under en övning. Stridsplanet är en av Saabs storsäljare.

Det är som sagt mäktiga politiker som tar förödande beslut om krig – och upptakten till krig, som militär upprustning. Men det är en sanning med modifikation. I Ryssland är det Putins ord som gäller, men vilka är det som egentligen bestämmer i ett land som Sverige?

I Expressen kunde vi läsa inför Socialdemokraternas och regeringens Natobeslut att Marcus Wallenbergs kusin, Jacob Wallenberg, tillsammans med finansminister Mikael Damberg varit på hemligt möte i Finland med andra svenska och finska kapitalister och toppolitiker. 

Samma Wallenbergklan, samma svenska oligarker som är största ägare i och kontrollerar Saab, sitter alltså med i de direkta mötena och har stort inflytande över huruvida Sverige ska gå med i Nato. Och i en intervju i Dagens Industri dessförinnan varnade den finska centralhandelskammarens vd för konsekvenserna om Finland inte ansluter till Nato.

Det visar på att det i alla fall inte enbart är politikerna som bestämmer. Lika uppenbart som i Saudiaffären som Sveriges Radio avslöjade för tio år sedan. När Sverige skulle bygga en hemlig vapenfabrik i Saudiarabien, alliansregeringen försökte dra sig ur men Marcus Wallenberg skrev brev till den dåvarande moderata försvarsministern Sten Tolgfors och fick regeringen att fortsätta samarbetet med kungadiktaturen.

Det finns nog inga som är gladare för kriget i Ukraina än herrarna i Washington och det så kallade militärindustriella komplexet i USA.

Och inte är det direkt några vattentäta skott mellan politiken och den privata industrin. När Tolgfors fick gå i samband med skandalen fick han nytt jobb på konsultfirman Rud Pedersen – med Saab som storkund. 

Som en parantes på det temat kan nämnas att Dagens Industri häromveckan hade nyheten att Viktor Wallström landat ett toppjobb på Saab. Viktors mamma med samma efternamn är naturligtvis Margot Wallström, tidigare utrikesminister och central i Socialdemokraternas så kallade säkerhetspolitiska dialog, för att få det att se ut som om S-medlemmarna hade något att säga till om inför partistyrelsens beslut att skrota kongressbeslutet mot Nato.

Vad gäller Saab är det också intressant, inte minst med tanke på den katastrofala situationen i Jemen, att se var vinsterna kommer från. 

Förra året exporterade Sverige krigsmateriel för drygt 20 miljarder kronor. En dryg tredjedel av det, 7,5 miljarder, kom från Förenade Arabemiraten, som Saab sålt sitt radarplan Global Eye till – och som Förenade Arabemiraten med stor sannolikhet använder för att upprätthålla den förödande blockaden av Jemen.

20 miljarder kronor är inte lite pengar. Samtidigt lägger vi i Sverige i år 70 miljarder skattekronor på det svenska försvaret.

En summa som kommer att öka ytterligare med ett Natomedlemskap. Nato kräver som bekant att två procent av ett medlemslands BNP ska gå till försvaret. Två procent av Sveriges BNP förra året skulle innebära att ungefär 110 miljarder skulle gå till militären – pengar som behövs väldigt mycket bättre i den underfinansierade vården och i skolan.

Proletären

Ändå är det fortfarande bara en bråkdel av de otroliga summor som läggs på vapen och krigsförberedelser om man ser till hela världen. Enligt fredsinstitutet Sipris senaste genomgång av världens militärutgifter spenderades förra året 2.113 miljarder dollar på militären. Fyra gånger hela Sveriges BNP.

Den allra största delen av dem i USA, som stod för 38 procent (801 miljarder dollar) av de samlade militära utgifterna i världen förra året. Därefter kommer Kina med 14 procent av de totala utgifterna (293 miljarder dollar) och sedan Indien och Storbritannien. 

Ryssland, som pekas ut som det stora hotet mot Sverige och själva anledningen till att Sverige ska gå med i Nato, kommer först på femte plats och står för tre procent (66 miljarder dollar) av världens samlade militärutgifter. Förvisso med den högsta andelen av det egna landets BNP (4,1 procent) av de fem länderna med störst militärutgifter, men alltså bara cirka en tolftedel av USA:s militärbudget.

Sipris siffror är från 2021. Trenden var redan då att militärutgifterna stadigt ökade i världen – och det har inte blivit bättre sedan Ryssland invaderade Ukraina. 

Men bra går det för företagen som tillverkar vapnen. Och det finns nog inga som är gladare för kriget i Ukraina än herrarna i Washington och det så kallade militärindustriella komplexet i USA – som får in Sverige och Finland i Nato, samlar Europa under USA:s och Natos ledning – i konfrontationen med Kina såväl som med Ryssland – och får sälja ännu mer vapen.

Världens i särklass största vapentillverkare är amerikanska Lockheed Martin, som är ett av flera amerikanska jätteföretag som tjänar pengar på krigshysterin. På Sipris senaste lista över de 100 största företagen är samtliga i topp fem från USA, och av de 100 största är 41 hemmahörande i USA – och står för mer än hälften av försäljningen i världen. Saab hittar vi först på plats 36 i listan.

Lockheed Martin tillverkar bland annat stridsflygplanet F-35. Det är också en av stötestenarna med Turkiet nu, som för att godkänna Sveriges Natoansökan krävt att Sveriges vapenembargo mot landet upphör – och det kan man misstänka är riktat minst lika mycket mot USA, som slängde ut Turkiet ur F-35-samarbetet efter att Natopartnern Turkiet haft fräckheten att köpa ryska luftvärnsrobotar.

Men Lockheed Martin får ändå sålt en hel del plan för närvarande.

Kanadas premiärminister Justin Trudeau gick till val 2015 på att Kanada inte skulle köpa F-35-plan. Den konservativa regeringen som ville göra det hade inte gjort en ordentlig upphandling, menade liberalen Trudeau, det fanns mer prisvärda alternativ på marknaden.

Men en dryg månad efter Rysslands invasion av Ukraina deklarerade Trudeaus regering att Kanada skriver kontrakt med Lockheed Martin på inte mindre än 88 F-35-plan för 19 miljarder dollar. Och två veckor tidigare hade Tysklands förbundskansler Olaf Scholz meddelat att Tyskland köper 35 stycken F-35:or, efter att ha deklarerat att Tyskland ska rusta upp militären för 100 miljarder euro. 

Nu ska Tyskland också upp till Natomålet som Donald Trump brukade bråka med Angela Merkel om, om två procent av BNP till militären, och har – i en ännu större omsvängning från sin efterkrigspolitik – likt Sverige skickat vapen till den krigförande regeringen i Kiev. 

Och i Sverige är även Vänsterpartiet på samma upprustningslinje som Moderaterna numera, och är överens med alla riksdagspartier om att långsiktigt lägga två procent av BNP på militären.

Nato

Brittiska soldater under en Natoövning i Estland. Den gamla kolonialmakten Storbritannien har fortfarande bland världens högsta militärutgifter.

Just långsiktighet och hållbarhet kan man tycka har väldigt lite med krig och militarism att göra. Det är svårt att tänka sig något mindre hållbart än krig, som förutom det mänskliga lidandet också är en svår miljöförstörare.

Men då kan man läsa Saabs verksamhetsberättelse för att få lära sig att det inte alls är så. Där får man veta att Saab är ett företag som ”ständigt utmanar intellektuella och tekniska gränser för att skapa en mer säker, hållbar och rättvis värld”. 

Det är såklart ett rent orwellskt nyspråk, men samtidigt pågår det ett arbete i EU-kommissionen för att aktier i vapenföretag inte ska vara uteslutna från så kallade etiska och hållbara fonder. Sveriges finansmarknadsminister Max Elger är på Saabs sida i den debatten, och säger till TT att ”regeringen tycker inte att man kan dra en hel bransch över en kam och betrakta den som ohållbar”.

Det är bara en del av en pågående kampanj för att putsa upp den smutsiga krigsindustrin. En kampanj som intensifierats i upptakten till Rysslands invasion av Ukraina, och än mer sedan kriget bröt ut.

De senaste åren har vi sett fler och fler artiklar och nyhetsinslag som normaliserar krig och militarism. Artiklar i bland annat Aftonbladet och DN med rubriker som ”Karriär i försvaret – så bra lönar det sig” och ”Så kan ett krig mot Sverige börja” (komplett med misstänkliggörande av dem som skulle vara mot kriget), och därutöver en uppsjö av artiklar av typen ”Så bra är våra stridsvagnar”, och så vidare. 

Proletären

Propaganda som inte bara är till för att skrämma oss in i Nato, utan också för att vi ska vänja oss vid tanken på att Sverige kan vara i krig även på hemmaplan – inte bara i smyg under Natoflagg i Afghanistan eller Libyen.

Ett annat till synes oskyldigt exempel var på radion häromveckan. Ett mysreportage i P1 morgon från en djurpark i Odessa, där de döpt en nyfödd kalv till Javelin. Javelin är namnet på en pansarvärnsrobot som tillverkas av Lockheed Martin, och som USA skickat mängder av till Ukraina.

Samtidigt som Försvarsmakten har en annonskampanj om att ”ditt smultronställe kan vara livsfarligt”, och påminner om att det är fullt med militärer ute och övar med skarp ammunition runt om i landet. 

Det är mörka tider, i Sverige och i världen. I Danmark folkomröstade de förra veckan om att överge landets undantag från att behöva medverka i EU:s militära samarbeten, där Sverige redan är med. Och även i Danmark ökar man försvarsbudgeten kraftigt. Och det är lika bråttom som med Nato i Sverige, för att inte riskera att kriget i Ukraina möjligtvis skulle hinna ta slut innan man fått igenom förändringarna.

Under tiden fortsätter människor dö av hunger i Jemen och på Afrikas horn. Medan västvärldens länder drar ner på biståndet, öser pengar över militären och knyter upp sig ännu närmare till världens största militärmakt USA.