Metallklubben på SSAB i Oxelösund vek sig
Tisdag kväll meddelades att fack och företag på SSAB i Oxelösund är överens om ett krisavtal.
I förbundstidningen Dagens Arbetets nätupplaga beskriver klubbordförande Emil Carlsson överenskommelsen som en blandning mellan tjänstemannasidans individuella avtal och avtalet om kortare arbetstid och sänkt lön som metallarna på SSAB:s anläggningar Luleå och Borlänge sagt ja till.
”Vi känner att det här var den bästa möjligheten. Medlemmarna kände sig väldigt kluvna. Vi hade kollektiv sagt nej till avtalet, samtidigt försökte företaget få dem att skriva på.”
Skälet till att säga nej var i mycket att det inte fanns en möjlighet för att lönesänkningen skulle betalas tillbaka till medlemmarna när det går bättre för företaget. Bakom det kollektiva beslutet om nej på klubbmötet förra veckan låg också att många medlemmar inte klarar av sin ekonomi med sänkt lön, vilket framgår av Proletärens intervju med Emil Carlsson som gjordes under måndagen.
Det sorgliga faktumet är att i inga av dessa frågor har metallklubben nått framgång i det nu slutna avtalet. Vilket således är ett stort steg tillbaka jämfört med de utfästelser som klubbens ledning tidigare gjorde.
”Vi kommer att vara ute och prata med våra medlemmar. Alla har möjlighet att ställa frågor. De som har svårt att klara en lönesänkning kan säga nej”. Så blir Emil Carlssons förklaring i Dagens Arbete en sorglig påminnelse om det underläge som arbetarklassen har gentemot de allt glupskare kapitalistiska monopolbolagen.
SSAB-klubben i Oxelösund gjorde ett försök att bryta kapitalets diktatoriska makt. Men dess medlemmar och ledning var inte tillräckligt motiverade, nog heller inte tillräckligt fackligt-politiskt insiktsfulla och skolade.
Det bästa man möjligen kan säga om uppgörelsen är att det inte blev en fullständigt individuell lösning.