Program och rörelse

Är ett nytt partiprogram verkligen något att skriva långa artiklar om. Det är ju handlingen som avgör ett partis vandel, inte de fina orden i programmet.

Men ord och handling skall inte ställas mot varandra i ett parti av Kommunistiska Partiets typ. All form av handling behöver en karta för att inte gå vilse. Inom revolutionära arbetarpartier utgörs kartan av partiprogrammet; det är programmet som sammansluter partiets organisationer och medlemmar kring en gemensam handlingslinje.

Denna symbios mellan ord och handling ger programfrågans betydelse för den revolutionära arbetarrörelsen, från Kommunisternas Förbund på 1840-talet till Kommunistiska Partiet idag.

Än Marx då, invänder den stingslige. Skrev inte han att ”varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program”?

Jomenvisst. Just så skrev Karl Marx i sin berömda kritik av det program som Tyska Socialistiska Arbetarpartiet antog på sin stiftandekongress i staden Gotha 1875. Sammanhanget skall observeras. Marx´ till synes nonchalanta hållning i programfrågan ingår i en obeveklig och mycket skarp kritik av ett partiprogram. Marx var alltså allt annat än nonchalant i programfrågor, snarare lika stingslig som vår tänkte kritiker.

Vad hände då i Gotha? Jo, där möttes två tyska arbetarpartier för att slå sig samman, dels Socialdemokratiska Arbetarpartiet, som leddes av August Bebel och som stod på (hjälplig) marxistisk grund, och dels Allmänna Tyska Arbetarassociationen, ett lassalleanskt parti (efter stiftaren Ferdinand Lassalle) med ytterst grumlig uppfattning om marxism.

Marx och hans stridskamrat Friedrich Engels var för sammanslagningen, trots att de var ytterst skeptiska till Lassalles ideologiska bråte, som ytterligare förgrovats av hans efterträdare (Lassalle dog i en duell 1864, bara 39 år gammal). Efter Pariskommunens nederlag och Första Internationalens upplösning ville Marx och Engels se ett starkt tyskt arbetarparti. Problemet var bara att det program som antogs i Gotha helt präglades av Lassalles icke-marxism.

Det är detta faktum som ligger bakom Marx syrliga kommentar. Han vänder sig inte mot program i allmänhet (han hade redan skrivit några själv), utan mot just Gotha-programmet. Om man nu inte kunde skriva ett riktigt program, så borde man helt avstått från ett program, menade han: ”… för att istället sluta en överenskommelse om aktion mot den gemensamma fienden.”

Alltså; en felaktig karta är värre än ingen karta alls. Saknar man karta får man först undersöka terrängen för att rita en karta när undersökningen är klar.

Marx skrev som sagt några program själv. Det mest berömda är Kommunistiska manifestet, eller Det kommunistiska partiets manifest, som det egentligen heter, som är världshistoriens hittills mest spridda politiska pamflett och programskrift. Manifestet skrevs på uppdrag av Kommunisternas Förbund, där Marx och Engels blev medlemmar på 1840-talet. De första utkasten skrevs av Engels, men slutversionens kraftfulla prosa är omisskännligt ett verk av Marx´ penna, något som Engels aldrig stack under stol med.

Manifestet är något av prototypen för ett revolutionärt program, med dess inledande beskrivning av de objektiva omständigheter som partiet har att verka under och utifrån denna kartläggning ett fastställande av uppgifterna på både lång och kort sikt.

Den senare kombinationen är viktig. I manifestet skrivs: ”Av alla klasser som idag bildar front mot bourgeoisien, är endast proletariatet en verkligt revolutionär klass. De övriga klasserna upplöses och går under med storindustrin, proletariatet är dess speciella produkt.”

Manifestet definierar alltså arbetarklassens som revolutionens primära subjekt. Men det innebär inte att Marx och Engels hyste någon romantisk uppfattning om sin tids arbetare, som till sin majoritet var lika präglade av det borgerliga samhällets tänkande och vanor, som dagens. Det var ställningen i den kapitalistiska produktionen som urskilde arbetarklassen som en revolutionär klass, inte dess enskilda medlemmars tänkande. För att bli i stånd att bygga ett nytt samhälle måste arbetarklassen därför först revolutionera sig själv. Genom att ta strid mot alla de outhärdliga förhållanden som kapitalismen underkastade den. Kampen skulle dana arbetarna till en klass för sig, förmögen att göra revolution.

Utifrån denna grunduppfattning har den marxistiska arbetarrörelsen aldrig ställt upp några vattentäta skott mellan revolution och reform; mellan kampen mot kapitalismen och kampen mot dess yttringar. En arbetarklass som inte danas i kampen för sina näraliggande intressen blir aldrig förmögen att störta kapitalismen.

Manifestet innehåller så många klassiska formuleringar att det är näst intill omöjligt att utse någon till den mest centrala. Men man kan alltid komma med ett förslag, vilket härmed görs. Det är när avsnittet om den borgerliga privategendomen, enligt texten redan upphävd för nio tiondelar av befolkningen, avslutas med följande deklaration: ”Ni förebrår oss med andra ord, att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi!”

Egendomsfrågan, nödvändigheten av att ersätta privategendomen system med allmän egendom, är en springande punkt i manifestets budskap, ännu innerligt hatad av borgarna och numera också avvisad av hela floran av reformister, som för allt i världen inte vill utmana de besuttna med manifestets upproriska egendomsdeklaration. För reformister gäller det att hålla borgarna på gott humör.

Som partiprogram blev manifestet kortvarigt. Den första utgåvan utkom i februari 1848, bara dagarna innan revolutionen bröt ut i Paris. Revolutionsåret 1848 slöt dock i nederlag och långvarig reaktion, vilket slog hårt mot de revolutionära krafterna. Kommunisternas Förbund splittrades redan 1850 och upplöstes slutgiltigt 1852.

Partiprogrammet blev alltså utan parti. Men manifestet levde lyckligt vidare, som marxistisk urkund, och när den revolutionära arbetarrörelsen reorganiserades 1864, genom Internationella Arbetarassociationen (Första internationalen), låg manifestet till grund för såväl stadga som programförklaring. Båda skrevs för övrigt av Marx.

Också Första Internationalens saga blev kort. Organisationen upplöstes i praktiken redan 1873, efter bara nio år, då dess säte på Marx´ initiativ flyttades till New York, fjärran från den dåvarande arbetarrörelsens centrum. I USA dog internationalen sotdöden tre år senare.

Den dödliga flytten var inget olycksfall i arbetet. Efter Pariskommunens nederlag 1872 och efter hårda strider inom Första internationalen, som slöt i att anarkisten Michail Bakunin uteslöts samma år, ansåg Marx att den internationella arbetarrörelsens måste reorganiseras på nationell basis, allt enligt manifestets budskap om att arbetarklassens kamp är internationell till sitt innehåll, men nationell till sin form.

Detta för oss åter till Gotha, där den moderna arbetarrörelsen, såsom vi känner den, så dagens ljus, trots det usla programmet. Marx var som sagt inte nådig i sin kritik av Gotha-programmet, vilket flertalet av hans anhängare var lyckligt ovetande om. Kritiken publicerades först 1890, sju år efter Marx´ död. Trots okunskapen lyckades hans anhängare ta näbbet i den interna partistriden och när partiet höll kongress i Erfurt 1891, då sedan ett år omdöpt till Tyska Socialdemokratiska Arbetarpartiet, så ställdes det på marxistisk grund genom ett program skrivet av Karl Kautsky, i de historiska annalerna benämnt Erfurt-programmet.

Namnbytet kan vara värt en liten kommentar. Sett i vår tids ljus så kan bytet framstå som en anpassning till det borgerligt acceptabla. Men så var det inte på 1800-talet, då borgerligheten skydde demokratin som pesten. För dåtidens borgerlighet var demokratin lika vedervärdig som socialismen. 1890 låg det därför inget opportunt i att kalla sig demokrat och det fanns heller ingen motsättning i att ett parti samtidigt blev socialdemokratiskt och marxistiskt. Begrepps innebörd förändras och måste därför ses i sin egen tid.

Friedrich Engels var nöjd med Erfurt-programmet. ”Det står i det stora hela på den nuvarande vetenskapens grund”, skrev han. Men Engels var inte okritisk. Framförallt tyckte han att Kautsky var alldeles för pratig, vilket han fann olämpligt i en programtext.

Så här skrev Engels i partitidningen Die Neue Zeit: ”I allmänhet lider grundsatserna av försöket, att förena två oförenliga ting: att vara både program och kommentarer till programmet. Man är rädd att inte vara tillräckligt tydlig, om man är kortfattad och slående, och infogar därför förklaringar, som gör saken bred och otymplig. Enligt min mening måste programmet vara så kortfattat och exakt som möjligt. Även om det någon gång skulle förekomma ett främmande ord eller en mening, som vid första anblicken inte kan uppfattas i hela sin räckvidd, så är det inte till skada. Föredrag på möten och skriftliga utredningar i pressen åstadkommer allt som behövs och den korta pregnanta satsen fäster sig, sedan den en gång blivit förstådd, som ett slagord, vilket aldrig inträffar med längre utläggningar.”

Vad Engels skulle sagt om Kommunistiska Partiets nya program, om han fått tillfälle att läsa det, kan man bara spekulera kring. En gissning är att han sin vana trogen hade grymtat en del över inexakta formuleringar och för mycket prat. Men kanske hade han också skickat oss en uppmuntrande blinkning: Här är i alla fall några som förstått och försöker.

Med detta skall vi bege oss på en resa i tid och rum, från 1890-talets Tyskland till 1990-talets Sverige. Det är juni 1999 och i ett sommarhett Malmö skriver Arbetets chefredaktör Bo Bernhardsson en ledare om det förslag till nytt partiprogram, som just lagts fram inom det parti som ännu ståtar under namnet Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Programmet antogs två år senare och blev då det åttonde i sossarnas drygt hundraåriga historia.

Men egentligen har det bara funnits två partiprogram, konstaterar Bernhardsson; ett revolutionärt, som författades av Axel Danielsson på 1890-talet med det nämnda Erfurt-programmet som förebild; och ett reformistiskt, författat av Ernst Wigforss 1944. Övriga fem program är bara varianter av dessa två.

I huvudsak har Bernhardsson rätt. Visserligen petade Hjalmar Branting en hel del i Danielssons text, sedan han låtit sig krönas till hövding på kongressen 1908, för att lägga den reformistiskt till rätta. Men i det stora hela förblev programmet marxistiskt och revolutionärt. Vid programrevisionen 1920, som leddes av Gustav Möller, återtogs rentav flera av Danielssons ursprungliga formuleringar, detta för att rida spärr mot den vänster som bildade eget 1917 och mot de revolutionära stämningar som uppmuntrades av ryska revolutionen samma år.

Det kan vara värt att lyssna på några av Danielssons formuleringar, såsom de antogs på partikongressen 1897. I programmets inledning heter det: ”Socialdemokraterna skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen.”

Och vidare i den så viktiga egendomsfrågan: ”Detta åter kan endast ske genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och deras förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion.”

Visst kan man höra klangen av Kommunistiska manifestet i dessa formuleringar.

Låt gå för att Danielssons program var marxistiskt och revolutionärt, invänder åter vår stingslige kritiker. Men kan man verkligen påstå att SAP:s program från 1920 var det?

Frågan är naturligtvis relevant. 1920 var arbetarrörelsen splittrad och sossarna med full fart på väg in i reformismens fålla. Men saken är att programmet släpade efter, vilket är typiskt för partier som är på glid i politiken. Programmet reduceras alltmer till högtidsord, utan större relevans för den politik som faktiskt förs.

Till detta skall sägas att S-programmet från 1920 trots reformismen föranledde den första rent socialdemokratiska regeringen, som tillträde just 1920, att tillsätta en socialiseringsnämnd i syfte att förbereda övertagandet av produktionsmedlen, ett tilltag som mäkta upprör dagens reformistiska förnyare, som fasar inför allt som kan reta borgarna. Helt utan relevans var alltså inte programmet, inte ännu.

En mer kuriös notering. När Kommunistiska Internationalen (Komintern) upplöstes 1943 stod många kommunistiska partier plötsligt utan program, däribland det svenska. Som sektioner inom Komintern hade de nöjt sig med Kominterns program. Inom Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) tillsattes då en programkommission, ledd av CK-ledamoten Gunnar Öhman, som snabbt föreslog att SKP med en egen inledning skulle anta SAP:s program från 1920 som sitt eget. Riktigt så långt gick man inte, men goda delar av texten inkorporerades ändå i det program som SKP antog 1944, detta samtidigt som SAP självt var på väg att överge det, en slags rockad inom dåtidens arbetarrörelse.

Detta skall observeras. 1944 hade den faktiska socialdemokratiska politiken för länge sedan kört över det program som till sin grund ännu var ett verk av Axel Danielsson. Klasspolitiken hade ersatts av folkhemspolitik och klasskamp av klassamarbete och valtaktik. Av programmets stolta socialiseringskrav fanns inte sten på sten kvar. Politiken handlade inte längre om att avskaffa kapitalismen, utan om att reglera den.

SAP var alltså i skriande behov av en programrevision och en sådan genomfördes också 1944, med Ernst Wigforss som huvudförfattare. Portalparagrafen i detta program stod sig ända till 2001, då den i något förkortad version löd så här: ”I detta syfte vill socialdemokraterna så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer […] och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

2001 var denna skrivning naturligtvis på tok för radikal för Göran Persons parti, men 1944 utgjorde den anpassning till det reformistiska klassamarbetet, framförallt genom att egendomsfrågan lyftes bort som den centrala.

”Erfarenheten har lärt att äganderätten är en mindre viktig funktion än förvaltningen och skötseln”, skrev Social-Demokratens chefredaktör Rickard Lindström i programdebatten och den ståndpunkten blev också programmets. Genom formuleringen: ”Det avgörande kännetecknet på den borgerliga hushållningen är nämligen icke att enskilda besitter egendom, men att äganderätten och rätten att bestämma över de väsentliga delarna av samhällets materiella produktionsmedel ligger i ett mindretals händer…”.

Som en följd av denna revision ersattes 1920-talets socialiseringsdebatt på 1940-talet av en planhushållningsdebatt, vilket kan synas radikalt i våra marknadsfundamentalistiska dagar. Men perspektivet var inte en socialistisk planhushållning, utan ambitionen var att planera kapitalismen, så långt det nu låter sig göras. Socialism i Axel Danielssons mening skrevs av.

Låt oss vända tillbaka till Bo Bernhardssons mödor framför datorn den där junidagen 1999. För Bernhardsson hade inte bara synpunkter på de två tidigare huvudprogrammen, utan också på det som komma skulle.

”Det befästa folkhemmets tid är förbi”, skrev han. Tiden (= kapitalismen) krävde alltså att folkhemmet skulle nedmonteras. Men rivningen måste ske rättvist, ansåg Bernhardsson. Det nya programmet skulle därför vara ett program för en rättvis rivning av folkhemmet.

”1900-talet skulle därmed lite tillspetsat kunna delas in i revolutionens, reformens och den rättvisa reträttens stadier”, konstaterade han.

Visst är det en programmatisk resa av det mer svindlade slaget, som i mer ideologisk mening representerar socialdemokratins övergång från socialism till liberalism, tydligt uttryckt i dagens portalparagraf: ”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och rätt. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.”

Visst låter det vackert. Men bortsett från frimärket om socialism kunde det lika gärna vara skrivet av Folkpartiet.

Det blev mycket om socialdemokratins långa programresa och då finns ändå inte Vänsterpartiet med annat än i marginalen. Men låt oss lämna V därhän för denna gång för att istället gå över till huvudföremålet för denna text: Kommunistiska Partiets nya program.

Det i januari antagna programmet är det tredje i Kommunistiska Partiets 44-åriga historia, där det första antogs vid partibildandet 1977 och det andra genom programrevisionen 1993. Fast med Bo Bernhardssons resonemang skulle man kunna säga att vi egentligen bara haft två program, då det nu antagna programmet är en uppdaterad variant av det som antogs 1993.

Matematiskt sinnade läsare undrar över tidsangivelserna. Hur kunde det första programmet antas 1977, för 37 år sedan, om partiet betraktar sig som 44 år gammalt? Svaret är enkelt. När vi formerade oss som självständig organisation 1970, genom att lämna därvarande KFML, fanns ännu ingen stabil teoretisk och praktisk grund för ett partiprogram. Därför bildade vi inte genast ett parti, utan ett förbund – KFML(r). Enligt vår mening utgör programmet det fundament som sammansluter och bygger partiet och då kan programmet inte ”hittas på” av någon skönande vid en skrivmaskin, vilket var mer än vanligt inom den tidens vänster, utan det måste utvecklas genom teoretiskt och praktiskt arbete.

Den processen togs oss sju långa år av både arbete och interna strider. Men resultatet var mödan värd, för när vi 1977 bildade partiet, KPML(r), fanns fundamentet på plats och det nya partiet vilade tryggt och enigt på det.

Men varför ett nytt program efter bara 16 år, undrar den misstänksamme? Var KPML(r) måhända på glid, som sossarna under sin svindlande programresa? Alls inte. Programrevisionen 1993 föranleddes av dramatiska förändringar i den politiska terräng vi hade att verka i, vilket krävde en uppdatering. Framförallt handlade det då om socialismens sammanbrott i Sovjet och Östeuropa, som gav geopolitiska förändringar och som avkrävde oss en analys.

Till detta kom att vårt första program led av den överlastning som Friedrich Engels talar om i sin kritik av Erfurt-programmet, vilket gjorde det alltmer otympligt. I Engels anda ville vi ha ett kortare och mer pregnant program.

Den nu genomförda programrevisionen är inte lika omfattande som den 1993. Upplägget är detsamma och de principiellt avgörande paragraferna har på sin höjd fått sig en språklig bearbetning. Ändå ansåg vi en revision nödvändig, framförallt för att vi 1993 inte var fullt på det klara med vilka politiska följder socialismens sammanbrott skulle få både internationellt och nationellt. Det handlar då inte minst om nyliberalismens alltmer destruktiva härjningar.

Till detta kommer att ett parti mår bra av en rejäl programdiskussion. Om programmet får damma igen på hyllorna finns risk för att fundamentet undermineras och med det partienigheten. Om det är programmet som sammansluter partiet måste alla medlemmar var väl bekanta med det och det är en fördel om de allra flesta också varit delaktiga i de diskussioner som format det.

Så är det med vårt nya program. Det har diskuterats i alla partiorganisationer i två omgångar och även om diskussionerna bitvis varit intensiva – helt överens är man bara på kyrkogården, som Fabian Månsson skrev – så fattade kongressen flertalet beslut med stor enighet. Detta program är verkligen hela partiets – ett revolutionärt, marxistisk arbetarprogram anno 2014!

För den marxistiskt oinvigde kan det nog vara att en del av programmets formuleringar kan kännas otympliga och en del ord svåra att förstå. Så blir det när man vill vara kortfattad och pregnant. Men vi ser det inte som något stort problem. Det som inte förklaras i programmet kan tas upp i diskussioner om det – i Proletären och på möten.

Så fega inte ur! Beställ det nya programmet redan idag och anmäl dig sedan till en programcirkel, där vi tillsammans kan diskutera innehållet.