Storfinansens union

De svenska storföretagen lägger årligen ner miljontals kronor på att påverka beslutsfattarna i Bryssel. Lobbyverksamheten bedrivs både av enskilda företag och deras gemensamma intresseorganisationer som Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen.

De svenska kapitalisterna är inte ensamma. EU-korridorerna har från första början varit nerlusade av affärsidkare, näringslivskonsulter och advokater. Lobbyisterna söker sig till makten likt flugor till ko-skit. Med tiden har surret i Bryssel blivit allt ljudligare.

I början av 80-talet inledde det europeiska näringslivet en intensiv kampanj för den dåvarande Europeiska Gemenskapens utveckling och fördjupning i nyliberal riktning. Målet var att upprätta en fri avreglerad inre marknad fram till 1992.

I spetsen för storfinansen stod påtryckarorganisationen European Round Table, ERT, med den svenske Volvochefen PG Gyllenhammar i förarsätet. Lobbyverksamheten riktade in sig på den mäktiga EU-kommissionen som var och är den drivande motorn i EU:s utveckling.

Kampanjen var framgångsrik. 1985 lanserade kommissionen och dess nytillsatte ordförande Jacques Delors en vitbok med 300 förslag för att fullborda den inre marknaden fram till 1992. Vitboken var mer eller mindre en blåkopia av ERT:s program.

På 2000-talet har lobbyverksamheten blivit så omfattande att EU-kommissionären för administrativa frågor, estländaren Siim Kallas, tvingats initiera en självkritisk granskning. Detta skedde 2005. Sedan dess har frågan stötts och blötts utan att något väsentligt har hänt.

I den amerikanska huvudstaden Washington är lobbyisterna noga bokförda i ett obligatoriskt register. Någon liknande ordning har inte varit politiskt möjlig att genomföra inom EU. Nyligen röstade Europaparlamentet för att dess lobbyregister ska förbli frivilligt.

Hur många lobbyister som egentligen finns och hur många miljoner de spenderar är därför fortsatt höljt i dunkel. Men enligt det frivilliga registret ska över 32500 lobbyister numera ha dokumenterad rätt att springa omkring i Europaparlamentets byggnader.

Lobbyisterna arbetar inte för eget bruk. De representerar organisationer och mäktiga särintressen, till exempel storföretag, branscher, industrigrenar eller regioner. För att vara närvarande och bygga de rätta kontaktnäten i Bryssel krävs stora resurser.

Detta filtrerar och utestänger de facto allt folkligt inflytande från besluten. Bland lobbygrupperna återfinns även fackföreningar och frivilligorganisationer. Men EU-etableringen förutsätter att dessa är toppstyrda, byråkratiserade och därmed få till antalet.

Mönstret bekräftas av ett flertal olika undersökningar av lobbyverksamheten inom unionen. En forskarrapport från 2003 kom fram till att 66 procent av lobbygrupperna representerade kapitalistiska näringslivsintressen, 23 procent fackföreningar och 11 procent övriga.

Svenska Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, räknade för något år sedan ut att näringslivet stod för 54 procent av lobbyisterna. Men märk då att de båda kapitalistiska organisationerna Svenska Handelskammaren och Fondbolagens förening har registrerat sig själva som NGO:s. En ren bluff, då NGO utgörs av organisationer som står fria från statliga myndigheter och profitdrivna företag.

Ytterligare en undersökning från 2010 räknar antalet organisationer som lobbar i Bryssel till 3700. 1400 av dessa är så kallade eurogrupper som inte är bundna av något specifikt medlemsland. 2300 representerar olika nationella intresseorganisationer.

Bland de senare dominerar lobbygrupper från EU:s stora och mäktiga medlemsländer som Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Värt att notera är att USA kvalar in på en fjärdeplats. Amerikanska företag och gruppintressen anser det viktigt att påverka europeisk politik.

EU är och förblir den europeiska storfinansens projekt. I stort som smått. Lobbyisterna riktar in sig på varje led i beslutsprocessen.

Det är pengarna som styr på alla nivåer. En dörrvakt stöpt av euromynt blockerar den europeiska arbetarklassens tillträde till maktens korridorer.