Västs maktspel bakom krigen i Somalia

• Vad är följderna av den koloniala uppdelningen av Somalia?
– De skapar spänningar med grannländerna. Under den tid då Somalia förordade revidering av gränserna, blev Etiopien en bas för USA-imperialismen. USA hade också militärbaser i Kenya och Eritrea. Och den unga somaliska demokratin ville också bygga upp en egen armé. Målet var dels att inte framstå svag inför de beväpnade grannarna, dels att stödja somaliska rörelser i Etiopien, och rent av med våld om nödvändigt återta vissa territorier. Men Väst motsatte sig tillkomsten av en somalisk armé.

• Så Somalia hade spända relationer med sina grannar. Var det inte rimligt att motsätta sig detta somaliska militära projekt? Det kunde provocera fram krig, eller hur?
– Väst bryr sig inte om konflikter afrikaner emellan, men väl om de egna intressena kan hotas. USA och Storbritannien utrustade och tränade militären i Etiopien, Kenya och Eritrea. I dessa länder rådde fortfarande mycket förtryckande feodala system. Men de hade samtidigt nykoloniala regimer som stödde Västs intressen. Till skillnad från Somalia som hade en mer demokratisk och självständig statsmakt. Så Väst hade inget intresse av att stödja ett land som kunde undgå dess kontroll.

– Som konsekvens beslöt Somalia att vända sig till Sovjetunionen. Det skrämde Västmakterna som fruktade att sovjetiskt inflytande skulle öka i Afrika. Denna fruktan förstärktes genom den viktiga kuppen 1969.

• Hur menar du?
– Socialistiska idéer höll på att spridas i landet. En betydande somalisk befolkningsgrupp bodde också i Aden i Sydjemen. Det var dit som britterna brukade utvisa personer son ansågs farliga i Indien: kommunister, nationalister osv. De arresterades och skickades iväg till Aden, där nationalistiska och revolutionära idéer snabbt växte och så småningom påverkade både jemeniter och somalier. 1969 genomfördes en statskupp under ledning av officerare som påverkats av marxistiska idéer och Siad Barre grep makten i Somalia.

• Vilka var skälen till statskuppen?
– Den dåvarande somaliska regimen var korrumperad. Genom att inte sköta landets ekonomiska utveckling, skapade regimen ett läge som gynnade splittring längs klangränser. Var och en av de somaliska eliterna skapade sitt politiska parti, utan något egentligt program, och man värvade röster bland klanerna. Detta ökade splittringen och visade sig vara helt förödande.

– En demokrati av liberal typ var helt enkelt olämplig för Somalia: vid en tidpunkt fanns det 63 politiska partier i ett land med tre miljoner invånare! Och regimen var inte ens förmögen att besluta om ett skriftspråk för landet, vilket innebar stora svårigheter för administrationen. Utbildningen var dålig. Byråkrati, polis och en armé byggdes emellertid upp. Den senare kom att spela en progressiv roll vid statskuppen.

• ”Progressiv”! Med hjälp av militären?
– Armén var den enda organiserade kraften i landet. Dess uppgift var naturligtvis att skydda den civila regimen och eliten. Men för många somalier som kom från olika klaner och delar av landet, var militären också en plats utan splittring och uppdelning pga klaner- eller stamtillhörighet.
­
– Så marxistiska idéer från Aden spreds inom armén. Statskuppen leddes av officerare som framför allt var nationalister. De hade inte mycket kunskap om socialism men de sympatiserade med dess idéer. Dessutom kände de till vad som hände i Vietnam, vilket väckte anti-imperialistiska känslor. De personer som kände till Marx och Lenins läror, men saknade ett politiskt massparti, stödde statskuppen och blev rådgivare till de officerare som tog makten.

• Vilka förändringar åstadkom statskuppen?
– En viktig positiv sak var att den nya regeringen antog ett skriftspråk. Dessutom gav Sovjetunionen och Kina hjälp till Somalia. Studenter och befolkningen mobiliserades. Utbildning och sociala förhållanden förbättrades. Åren som följde var i själva verket de bästa Somalia upplevt. Dvs fram till 1977.

• Vad hände då?
– Somalia, som delats av kolonialmakterna, anföll Etiopien för att återerövra Ogadenprovinsen. Ogadens majoritet var somalier. Men Etiopien var vid denna tid socialistiskt och understöddes av Sovjetunionen. Tidigare hade kejsar Haile Selassie styrt Etiopien under lång tid. Men på sjuttiotalet skedde en kraftig radikalisering för att störta honom.

– Studentrörelsen, i vilken jag själv deltog, ställde fyra viktiga krav. För det första att utan våld och demokratiskt lösa motsättningarna till Eritrea. För det andra, införa en jordreform som fördelade jorden till bönderna. För det tredje slå fast alla nationaliteters jämställdhet. Etiopien var ju ett multinationellt samhälle som leddes av en elit som inte representerade denna mångfald. För det fjärde avskaffa det feodala systemet och upprätta en demokratisk stat. Precis som i Somalia utgjorde militären den enda organiserade kraften och civila förenade sig med officerare och störtade Selassie 1974.

• Hur hamnade dessa två länder, som betecknade sig socialistiska och bägge understödda av Sovjetunionen, i konflikt med varandra?
– Efter revolutionen i Etiopien, organiserade en delegation som innefattade representanter från Sovjetunionen, Kuba och Sydjemen, ett rundabordssamtal med Etiopien och Somalia för att lösa deras motsättningar. Fidel Castro reste till Addis Adeba och Mogadishu. Han ansåg att de somaliska kraven var berättigade. Till slut gick den etiopiska delegationen med på att allvarligt behandla grannlandets krav. Bägge parter kom överens om att inga provokativa aktioner skulle få ske innan beslut fattats. Allt tycktes gå bra, men Somalia höll inte fast vid överenskommelsen…

–  Två dagar efter det att den etiopiska delegationen återvänt hem, dök Henry Kissinger, som varit försvarsminister under Richard Nixon, upp i Mogadishu. Kissinger representerade en inofficiell organisation, Safari-klubben, som bland annat hade shahens Iran, Mobutus Kongo, Saudi-Arabien, Marocko och franska och pakistanska säkerhetstjänsterna som medlemmar. Organisationens uppgift var att bekämpa sovjetisk infiltration i Persiska gulfen och Afrika. Genom Safari-klubbens påtryckningar och löften om hjälp begick Siad Barre ett katastrofalt strategiskt misstag och anföll Etiopien.

• Vilka blev följderna av det kriget?
– Sovjetunionen lämnade regionen. Somalia som fortfarande leddes av Siad Barre, integrerades i imperialismens nykoloniala nätverk. Landet hade allvarligt försvagats av konflikten och Världsbanken och IMF skulle sköta landets ”återuppbyggnad”. Detta ledde till motsättningar och strider inom den somaliska bourgeoisin. Varje regional maktelit ville ha sin marknad. Det ledde till de värsta splittringarna mellan klanerna och bidrog till den pågående upplösningen av landet fram till Barres fall 1990. Därefter har statschefer avlöst varandra.

• Men trettio år efter Ogaden-kriget ser vi det motsatta scenariot: Etiopien attackerade Somalia, understött av USA…
– Som jag sade föredrog USA, sedan Restore Hope misslyckats, att behålla Somalia i kaos. 2006 växte emellertid en spontan rörelse fram med de Islamska Domstolarna, för att bekämpa de lokala krigsherrarna och åstadkomma enighet i landet. Det var ett slags Intifada.

– För att sätta stopp för detta försök att återuppbygga Somalia, beslöt USA att stödja TFG [Transitional Federal Government, federala övergångsregeringen/översättarens anm] trots att man tidigare vägrat erkänna den. Man insåg att målsättningen att ha ett Somalia utan en fungerande stat inte längre var möjlig: en rörelse – dessutom islamistisk! – var på väg att åstadkomma en nationell försoning.

– För att sabotera en somalisk enighet, beslöt USA att stödja TFG, som saknade både social bas och en militär makt. Så de etiopiska trupperna, på order av Washington, anföll Mogadishu för att störta de Islamska Domstolarna.

• Fungerade det?
– Nej, den etiopiska armén besegrades och tvingades lämna Somalia. Men de Islamska Domstolarna skingrades i flera rörelser som fortfarande kontrollerar en stor del av landet. Vad gäller Abdullah Yusufs övergångsregering, föll den samman och USA ersatte Yusuf med Sheik Sharif, tidigare talesman för Islamska Domstolarna.

• Så Sheik Sharif har ”bytt sida”?
– Han var talesman för Islamska Domstolarna därför att han var en bra talare. Men han saknar politisk insikt. Han vet inte vad imperialism eller nationalism är. Det är därför Västmakterna tog honom tillbaka. Han var Islamska Domstolarnas svaga länk. Idag leder han en marionettregim, tillkommen i Djibouti. Den har ingen social bas och ingen auktoritet i Somalia. Den existerar enbart internationellt därför att imperialismens krafter stöder den.

• I Afghanistan säger USA sig berett att förhandla med talibanerna. Varför söker man inte förhandla med islamistiska grupper i Somalia?
– Därför att de grupperna vill slänga ut de främmande ockupanterna och bana väg för en nationell försoning. Därför vill USA krossa dessa grupper: en försoning genom en islamistisk rörelse eller genom TFG ligger inte i de imperialistiska krafternas intresse. De vill ha kaos. Problemet är att detta kaos nu även nått Etiopien, som är mycket försvagat sedan invasionen 2007. En nationell motståndsrörelse har sett dagens ljus som nu bekämpar det pro-imperialistiska styret i Addis Abeba. Med sin kaosteori har USA i själva verket skapat problem i hela regionen. Och nu riktar dom det mot Eritrea.

• Varför det?
– Eritrea står för en självständig nationell politik. Eritrea har också en vision för regionen: Afrikas Horn, alltså Somalia, Djibouti, Eritrea, Etiopien, begöver ingen inblandning av främmande makter. Dess rikedomar borde möjliggöra upprättandet av en ny ekonomisk relation baserat på ömsesidig respekt.

– Enligt Eritrea måste regionen komma överens och dess medlemmar måste kunna diskutera sina problem. En sådan politik skrämmer naturligtvis USA som fruktar att andra länder skall följa ett sådant exempel. Så man anklagar Eritrea för att sända vapen till Somalia och att initiera problem i Etiopien.

• Sänder inte Eritrea vapen till Somalia?
– Inte en enda kula! Det är rent förtal, precis som det var mot Syrien vad gäller det irakiska motståndet. Eritreas vision sammanfaller med talet om revolution i Indiska Oceanen som jag talade om tidigare. Västmakterna vill inte att det skall hända utan vill föra Eritrea in i gruppen av nykoloniala länder under deras kontroll, som Kenya, Etiopien och Uganda.

• Finns det inga terrorister i Somalia?
– Imperialistmakterna har alltid stämplat folk som kämpar för sina rättigheter som terrorister. Irländare var terrorister tills de undertecknade en uppgörelse. Abbas var en terrorist. Nu är han en vän.

• Men finns inte Al-Qaida i Somalia?
– Al-Qaida finns överallt, från Belgien till Australien! Al-Qaida har blivit som en logo som tillkommit för att inför offentligheten rättfärdiga militära operationer. Om USA:s regering skulle säga till sitt folk och sina soldater: ”Vi tänker skicka våra soldater till Indiska Oceanen för att förmodligen slåss mot Kina”, skulle folk självfallet bli rädda. Men om man säger att det bara handlar om att bekämpa Al-Qaida och piratverksamhet, då är det inga problem. Det verkliga målet är ett annat. Det handlar om placera ut styrkor i Indiska Oceanen som kommer att bli skådeplatsen för stora konflikter de kommande åren.

Proletären nr 29, 2010