Hamnarbetarförbundet visar vägen

Det fristånde fackförbundet Hamnarbetarförbundet växer och föryngras. Här finns på avdelningsnivå ett engagemang som inspirerar till facklig aktivitet. Mycket beroende på den tuffa verklighet som dagens hamnarbetare möter i arbetslivet.

Den nyliberala mentaliteten slår igenom hos hamnägarna. Arbetarskyddet måste ständigt försvaras. Privatiseringarna har gett nya aktörer i hamnarna som många gånger använder klassiskt stenhårda arbetsköparmetoder. Det gäller i Sverige och internationellt.

– Förbaskat kul med så många nya ansikten, sa förbundsordförande Eskil Rönér i sitt hälsningsanförande på förbundets 14:e kongress i Stockholm. Det har känts risigt i många år med mest samma ansikten, men nu har det vänt.

Det var en framtidsoptimism som genomsyrade inte bara hans öppningsanförande utan hela kongressen. Eskil Rönér berättade att de senaste åren med förbundsstyrelsearbete har varit de roligaste i hans liv.

– Det har varit förhandlingar runt om i landet, i stort som smått. Extra kul att förhandla i andra avdelningar än hemma i Helsingborg där arbetsgivarna känner en så väl. Förbundet har länge försökt få övriga aktörer att acceptera oss som den kraft vi är. Vi har alltid fått slå oss till denna plats, förklarade Eskil Rönér och menar att det medlemsstyrda Hamnarbetarförbundet nu har tillkämpat sig sin rättmätiga plats i den svenska arbetarrörelsen.

Förbundet bärs av den klassiska fackliga tanken om att enade vi stå – söndrade vi falla. Ett tema som genomsyrade Hamns kongress. Konkret genom ett uttalande med löfte om fackliga aktioner till stöd för de avskedade arbetarna vid Findus i Bjuv, liksom solidaritet med Byggnads och Målarnas då pågående strejker.

Facklig solidaritet genomsyrade också rapporter från Martin Berg och Erik Helgesson från den internationella kommittén. Hamnfackföreningar i Grekland, Portugal och Spanien har tagit mycket stryk av åtstramningar från trojkan EU, IMF och Världsbanken. Kamraterna i södra Europa har försökt att slå sig ur privatiseringar. Det har inte lyckats att stoppa privatiseringar och här finns början till en ny taktik, att istället ta kamp för att behålla fackliga rättigheter och avtal, oavsett vem som äger hamnen.

– Jag tror det är en svår väg att stoppa privatiseringar, säger Martin Berg som själv jobbar i den av kommunen utsålda Göteborgs hamn.

– Det är lättare för oss att konflikta för fackligt stöd till konkreta krav än mot privatiseringar i andra länder, anser Martin Berg.

– Vi måste solidariskt stödja våra kamrater. Det gäller att förekomma en liknande utveckling här hemma. Om vi inte stödjer dem nu så blir det vår tur sedan.

EU-kommissionen driver på för att etablera självlossning av besättningarna. De vill att samma utbildning ska gälla i hela Europa. Men hur fungerar det när en polsk hamnarbetare tjänar betydligt mindre än en svensk?

I Norge pågår sedan flera år konflikter kring privatisering och inskränkningar av fackliga rättigheter. Proletären har tidigare rapporterat om den två år gamla striden i Risavika-terminalen utanför Stavanger och i Oslo har turkiska hamnbolaget Gilport dykt upp och struntar i gamla avtal genom att vägra använda arbetare i stuveripoolen. De kräver egna avtal på betydligt lägre nivå, att turkiska löner ska användas i Norge.

Här förebådas om en ny tid genom att Gilport förutom privatisering genom bemanningsföretag vill automatisera hamnen med kranar fjärrstyrda från Turkiet betjänade av personal med just turkiska löner.

– Det finns en stor klassmedvetenhet hos arbetsköparna, som vill bräcka systemen i hamnarna inklusive gällande stuveriavtal, förklarar Erik Helgesson och konstaterar att detta måste mötas genom en liknande medvetenhet från arbetarna. Så sker nu i Norge där medlemmarna går förbi socialdemokratiskt styrda ITF och begär stöd av den kampvilliga hamnarbetarinternationalen IDC.

– Det hamnägarna lyssnar på är när vi hotar med stridsåtgärder, säger Erik Helgesson.

Samma budskap gav också Jordi Aragunde, hamnarbetare från Barcelona och IDC:s koordinator för Europa, som gästade kongressen. För Proletären berättar han att IDC växer i alla världsdelar på ITF:s bekostnad.

– I USA har vi 20.000 medlemmar på såväl ost- som västkusten. I Afrika lika många och i Australien har flera stora hamnar gått över till IDC. Samma i Europa där IDC växer i Belgien, Storbritannien och Norge. I södra Europa har vi redan det mesta.

– För 20 år sedan var alla hamnar i Europa offentligt ägda. Nu har vi fått oligopol i hamnar i Grekland. Ett förhållande som faktiskt hotar landets självständighet. Fackföreningarna måste acceptera läget och anpassa sin taktik därefter.

En äldre hamnarbetare förklarar för Proletären hur IDC arbetar.

– Hamnägarna vill krossa fackföreningarna. Men när de inte lyckas med det så försöker de istället att samarbeta. I hamnarna fungerar stridsågärder som kärnvapen.

– Jordi Aragunde har fått igång en dialog med de största hamnarna. Som Hutchison i Hongkong som verkligen har muskler. De kan ta en strid om den så kostar dem 20 miljoner dollar. Men för att IDC ska lyckas så måste vi vara beredda att påminna hamnbolagen genom strider.