Det är dags att trappa upp fronten mot västs imperialism också här hemma.
Vi ser hur folken i det globala syd uppoffrande slåss mot imperialismen, i Gaza med vapen i hand mot en till synes övermäktig militärmakt. I Burkina Faso vill folket gärna se en ny Thomas Sankara i den unge presidenten Ibrahim Traoré, och landet har slagit in på en mer självständig linje gentemot imperialistiska intressen. Stora delar av den amerikanska kontinenten står alltjämt upp mot samma imperialism, med ett kämpande kubanskt samhälle, som vägrar duka under för pressen av blockad och sanktioner, i fronten.
Detta sker mot en imperialism som inte har samma vind i seglen som förr, som på sina håll sluter sig i en protektionism för att rädda vad som räddas kan, för att i nästa stund inleda anfallskrig mot andra länder.
Papperstigern är trängd, kolossens lerfötter slinter och trampar allt oftare snett, och nåde den som befinner sig under dess tryck.
Svensk borgerlighet har tvingat in oss i dess centrum, nu inte bara ekonomiskt utan också fullt ut militärt och politiskt. Lagarna som följer i dess kölvatten är repressiva och ämnar till att inskränka journalisters möjligheter att rapportera om saker som kan anses tjäna utländsk makt. Andra bestämmelser ska göra det enklare att neka tillstånd för demonstrationer.
Vi ser även hur det statliga stödet till medier som inte behagar makten dras in, något som Proletärens läsare givetvis redan är fullt medvetna om.
Samtidigt förtigs de jättelika Palestinademonstrationer som ägt rum under snart två års tid över hela landet. Israelhögerns oförställda och öppna rasism förtigs även den, den släpades fram i ljuset av just tidningen du håller i din hand. Vår röst är viktigare än någonsin, den går mer på tvärs mot etablissemanget än någonsin, och därför attackeras vi.
Kort sagt, det är krig, även här hemma. Krig mot solidariteten och de antiimperialistiska rösterna.
Än värre lär det bli, krigsmaskineriet och dess propaganda visar inga tecken på nedtrappning.
Det är ett krig med andra medel än de vi ser vid andra fronter, men krig likväl. Det kräver att också vi trappar upp kampen, att vi mobiliserar våra styrkor och att vi vågar ge oss in i striden. En strid som sker i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser, på gator och torg. Den internationella solidariteten måste konkret formuleras där vi lever och verkar; i hyresgästföreningen, i våra fackliga organisationer och idrottsföreningar.
Arbetet är inte enkelt och det kräver uppoffringar, men det måste göras, alternativet är långt mycket värre.
Något annat som är alldeles säkert är att internationell solidaritet inte kan byggas på syltryggar som de vi finner i Vänsterpartiets ledning, lika ståndaktiga som blöt kartong viker de sig för minsta tryck från högerns lögner och propaganda.
Med sådana företrädare går det inte att bygga en solidaritetsrörelse.
Att trappa upp kampen här i imperialismens centrum är bästa sätt att stödja kampen i dess periferi. Vi får inte acceptera vare sig Natomedlemskapet eller DCA-avtalet, ingen reträtt och inga eftergifter!
