För drygt två veckor sedan uppbringade Ozzy Osbourne sina sista krafter då han en sista gång återförenades med vännerna i Black Sabbath i hemstaden Birmingham. Oförmögen att gå och stå tvingades Ozzy sjunga från en ”tron”, men som han sjöng! Som om det gällde livet, vilket var precis vad det handlade om.

Inom vården är vi många som träffat döende patienter som framkallar krafter de inte kroppsligt borde ha för att hinna träffa någon eller göra något en sista gång. Jag är övertygad om det var just det Ozzy gjorde denna kväll, för samtidigt som han tog farväl till vännerna och fansen så tog han också farväl till livet.

Med den kraftansträngningen gjord kunde Ozzy i stillhet spendera sin sista tid tillsammans med familjen innan han den 22 juli 2025 somnade in och gick ur tiden. Men aldrig ur våra hjärtan.

I en värld där folkmord tillåts och sker inför öppen ridå känns Ozzys död kanske som en bisak, men jag kan inte hjälpa att känna att en värld utan Ozzy kommer att vara en tråkigare och sämre värld.

Som så många av musikhistoriens största (Elvis, Beatles och så vidare) så var John ”Ozzy” Osbourne sprungen ur arbetarklassen. Han hade inget att förlora, fick en chans, tog den och resten är historia.

De debattkåta må tvista om hårdrockens ursprung, för mig är det en icke-diskussion. Black Sabbath är hårdrockens ursprung och mest lysande stjärna. Lyssna bara på öppningsspåret från den självbetitlade debutskivan och du hittar hårdrockens epicentrum. Från denna punkt utgår allt som komma skulle.

Måhända var Black Sabbaths mörka tema en reaktion mot hippierörelsens glättiga budskap som i början av 70-talet gick mot sin undergång. Trots detta så hade även Black Sabbath om inte en hel fot så i alla fall en tå i hippierörelsen med dess fredsbudskap och kritik mot Vietnamkriget. Lyssna bara på War Pigs, öppningsspåret från gruppens andra skiva Paranoid från 1971.

”Politicians hide themselves away

They only started the war

Why should they go out to fight?

They leave that role to the poor”

Och för den som missat det så gjorde Ozzy Osbourne aldrig djävulstecknet som annars är kutym inom hårdrocken. Nej, från början till slut av sin karriär så var V-tecknet med båda armarna uppsträckta Ozzys mest karaktäristiska pose.

Ozzy tog aldrig sig själv på för stort allvar. Hans jobb var att underhålla, han gav alltid allt och hade roligt på vägen.

Tack för allt, Ozzy!

Oskar Wigren

Hårdrockande sjuksköterska