Hoppa till huvudinnehåll

Triss i skräck på bio

Skräckfilmsfantaster kan glädjas åt tre bioaktuella skräckfilmer på en gång, även om kvaliteten är minst sagt skiftande.

Tre sommarrysare – Ghostland, A Quiet Place och Truth or Dare.
Lucky Dogs/UIP Paramount/Universal Studios

Hade jag fått en hundralapp varje gång någon kommenterat mitt skräckfilmsintresse med något om att ”det är väl bara en massa våld mot kvinnor?”, hade jag kunnat köpa jättemånga fler skräckfilmer.

Carol J Clover, professor i filmvetenskap, ger kritikerna bara delvis rätt i sin bok Men, Women and Chainsaws: Gender in the Modern Horror Film. Hon menar att tittarens sympatier ligger hos offret och inte förövaren, och att man hejar på den så kallade ”final girl” när hon slutligen segrar över hotet.

Det finns många aspekter av det att diskutera, men utrymmet tillåter inga utsvävningar. Men jag skulle nog ändå våga påstå att skräckfilmen i alla fall sedan 1970-talet utmärkt sig som en genre där kvinnor oftare spelar huvudroller än i annan film, och där de dessutom är mer intressanta och välskrivna som karaktärer än männen.

I bioaktuella Ghostland flyttar två systrar och deras mamma till en avliden släktings hus, som redan första natten invaderas av ett mördarpar. De tre kvinnorna lyckas dock övervinna hotet, och vi kommer åter in i handlingen 16 år senare när de alla lever i sviterna efter traumat.

Regissören Pascal Laugier gjorde sig ett namn med Martyrs (2008) som räknas till en av de bättre, men också mest outhärdliga, filmerna inom vågen av fransk ”extremskräck” på 00-talet.

Ghostland är bara något lättsammare än Martyrs. De medvetet klichéartade antagonisterna och de många blinkningarna åt skräckklassiker får förstås nördarna att skrocka nöjt, men filmen är knappast något för den känsliga tittaren.

Men att, som flertalet recensenter i de större svenska tidningarna, kalla filmen misogyn är väl förenklat. Lika gärna skulle man kunna kalla den för en feministisk skräckfilm. Sättet den behandlar kvinnohat och hur kvinnor internaliserar kvinnoförtrycket och anpassar sig till patriarkala normer är tankeväckande.

En provocerande, obehaglig, våldsam, tänkvärd och väldigt spännande skräckfilm.

Biovåren 2018 är ovanligt bra för skräckfilmsfantasten. Inte mindre än tre skräckfilmer går på bio samtidigt, och ingen av dem är en uppföljare eller en remake på en äldre film. Monopolkapitalisterna på SF levererar!

Ljud har varit ett tema i en rad skräckfilmer under de senaste åren. I Hush (2016) och The Seasoning House (2012) byggs spänning av huvudpersonernas dövhet – de kan helt enkelt inte höra hotet. I Berberian Sound Studio (2012) är det just ljud som är själva skräckelementet.

I John Krasinskis prisbelönta A Quiet Place utgörs hotet av blinda varelser som attackerar ljud, och familjen i handlingen måste leva i total tystnad. Tematiken att något kommer utifrån och hotar kärnfamiljen är kanske inte helt klockren, och allt som händer är inte helt logiskt. Men filmen levererar vad gäller spänning och dramatik utan onödigt våld, och bör kunna uppskattas av både inbitna skräckfans och de som bara vill se en spännande film.  

Blandar man fantastiska tonårsrysaren It Follows (2014) med Final Destination (2000) så skulle resultatet kunna vara film nummer tre, Jeff Wadlows Truth or Dare. Men bara ett par minuter in i filmen häpnar man över dess uselhet. Klipp, ljussättning, musik, manus – ja allt är nästintill pinsamt. Sen handlar filmen också om ett gäng ungdomar som fastnar i en dödlig omgång sanning eller konsekvens, så kanske borde man inte bli förvånad.

Skräckgenren, som alla genrer, innehåller onekligen både högt och lågt. Men biljettpriset på 120 kronor är bara för högt. 

Fakta

Skräck på bio

Ghostland

Av Pascal Laugier

Med Crystal Reed, Mylène Farmer, Anastasia Phillips mfl

A Quiet Place

Av John Krasinski

Med Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds mfl

Truth or Dare

Av Jeff Wadlow

Med Lucy Hale, Tyler Posey, Violett Beane mfl