Varje gång jag cyklar till mitt extraknäck inom äldrevården passerar jag Rickard Anderssons gamla lägenhet. Polisavspärrningarna är sedan länge borta. Det finns inga blåvita band, inga piketbussar, inga krypskyttar på taken mittemot hans hem. Det är ett år sedan de låg där.
Allt ser ut som vanligt nu. Det är nog det som är mest obehagligt.
På jobbet sitter en lapp fortfarande kvar i herrarnas omklädningsrum. Ett namn, skrivet i versaler med svart spritpenna på ett skåp:
SALIM
Salim Iskef var en av de tio personerna som mördades av Rickard Andersson inne på Risbergska skolan.
Salim jobbade, precis som jag, som vårdbiträde. Han pluggade till undersköterska. Vi arbetade flera kvällspass ihop. Småpratade i korridorerna, bytte blickar under stressiga pass, delade den där tysta förståelsen som bara finns mellan människor som jobbar inom vården.
I Frida Sundkvists bok Efter skotten läser jag om Salims sista tid i livet. Om hur Rickard Andersson öppnade eld i hans klassrum. Om att det tog 45 minuter innan Salim dog.
Dagen efter attacken på Risbergska cyklade jag genom Örebro.
Jag besökte Risbergska skolan. Försökte ta in det som hänt. Försökte förstå hur en helt vanlig tisdag kunde sluta i det värsta massmordet i modern svensk historia. Jag pratade med anhöriga som ännu inte visste om deras familjemedlemmar levde eller var döda.
Jag besökte den eritreanska kyrkan i Lillån. En kvinnlig församlingsmedlem hade mördats på Risbergska. Hennes anhöriga satt tysta i en ring intill kyrksalen. Prästen bjöd på kaffe.
Jag besökte min arbetsplats. Där fick jag veta att minst åtta av mina arbetskamrater befann sig på Risbergska när attacken skedde. Jag fick kontakt med fem av dem. Då – precis som nu – var de alla övertygade om samma sak: att Rickard Andersson sköt mot invandrare. Att han valde Risbergska av en anledning.
Vill man göra största möjliga skada mot gruppen invandrare finns det i Örebro egentligen bara en plats att gå till: Komvux och SFI – Risbergska skolan.
Jag intervjuade ”Johan”, vars föräldrar är födda utomlands. Han befann sig inne på Risbergska under attacken. Ett år senare vill han fortfarande vara anonym.
– Rickard Andersson är väl ett symptom på samhället i stort. Vi har en regering som går jävligt hårt åt invandrare. Jag är inte så orolig för mig själv, jag är född här, men jag har kompisar som är mycket mer försiktiga med vad de säger och tycker.
Han pausar innan han fortsätter:
– Det märks på jobbet. Jag kan ha politiska diskussioner med folk från Irak eller Syrien. Men så fort en svensk kliver in i rummet blir de knäpptysta. De är rädda.
Ett år har gått. I Örebro pratar vi inte om attacken. Kommunen kan publicera någon notis om att säkerheten ”setts över” eller att rutiner ”uppdaterats”. Men i det stora hela är Risbergska något vi gått runt.
Samma tystnad finns på mitt jobb inom äldrevården. En arbetsplats som till 90 procent består av människor som tillhör den grupp Rickard Andersson, med största sannolikhet, var ute efter att döda.
Inför årsdagen bad jag flera av dem ställa upp på en intervju. De ville inte. Inte med namn. Inte med bild. Vissa orkade inte prata om händelsen, andra uttryckte en rädsla för att nämna det som för många är uppenbart:
Att Rickard Andersson hade rasistiska motiv.
Varken polisen, kommunen eller regeringen vill dra den slutsatsen. De vill inte ens fortsätta att undersöka det spåret. Inte för att det saknas indicier – utan för att konsekvenserna av en sådan slutsats förmodligen är alltför politiskt obekväma.
Det saknas fortfarande avgörande pusselbitar. Rickard Andersson gjorde sig av med sin mobil och två hårddiskar bara dagar innan attacken. Motivet kommer kanske därför aldrig att kunna fastställas.
Strax efter attacken undersökte jag hur motiven sett ut vid andra skolattacker i Sverige.
Svaret var obekvämt. Sedan 2015 har samtliga planerade eller genomförda skolattacker haft rasistiska eller högerextrema förtecken. Att leta efter just dessa motiv i attacken på Risbergska är därför inte särskilt långsökt.
I Sverige är rasistiskt våld något som måste bevisas till hundra procent – aldrig antas, ens när mönstret är entydigt. Men om det låter som en anka, ser ut som en anka och går som en anka – då är det förmodligen en anka.
Vi har bordlagt den samhälleliga diskussionen om Risbergska. Om en man med ursprung i Mellanöstern hade beväpnat sig med tre gevär, rökbomber, knivar och tillräckligt med ammunition för att döda hundratals – och mördat tio vita personer – hade det politiska slagträet bankats in i debatten varje dag, än idag.
Nu sopar vi istället allt under mattan.
Jag vet inte om det handlar om skam, rädsla eller ren likgiltighet. Men det lär få konsekvenser.
När regeringen införde återvandringsbidraget sa en undersköterska, med ursprung i Irak, på mitt jobb till mig, halvt på skämt, halvt på allvar:
– Jag kanske ska ta det där bidraget. Varför ska jag stanna kvar i Sverige? Först Risbergska, och sen det här. Jag känner mig inte välkommen längre.
Ett år har gått. Krypskyttarna och avspärrningarna är borta. Tystnaden är kvar.
Och Salims namn sitter fortfarande kvar på skåpet i omklädningsrummet.
