Samtidigt manifesterade krigsmotståndare på ett femtiotal platser runt om i USA.

Protesterna genomfördes bara fyra dagar efter att president Bush hållit sitt årliga ”state of the union”-tal i kongressen, där han slog fast att ytterligare 21500 amerikanska soldater till Irak är nödvändigt för att fortsätta kriget mot terrorismen.

Vänder Bush ryggen
Bush har det inte lätt just nu. En majoritet av amerikanerna är negativa till hanteringen av Irak-kriget samtidigt som demokraterna fått kontroll över kongressens båda kamrar. Dessutom får Bush mothugg av ett antal republikaner, som insett att det bokstavligt talat går åt helvete för USA och därför försöker rädda sitt eget skinn.

Kritikerna har inte svårt att finna argument efter snart fyra år av blodig ockupation. Med över 3000 amerikanska soldater som dödats, en kostnad på ofattbara två miljarder kronor om dagen och ett Irak som dränks i blod, klingar Bushs tal om framgångar i kampen mot terrorismen falskare än någonsin.

Mindre än fjorton timmar efter presidentens tal röstade senatens kommitté för utrikesrelationer igenom en resolution som slog fast att ett utökat militärt engagemang i Irak inte ligger i USA:s nationella intresse.

Men kritik i en icke bindande resolution är en sak, att i handling sätta käppar i hjulet för och utmana USA:s president är en annan.

När debatten om en ökad truppinsats inleds i senaten denna vecka lär diskussions-vågorna gå höga. Att någon form av resolution som vänder sig mot Bushs politik antas också av senaten som helhet är troligt. Men att kongressmajoriteten skulle använda den möjlighet de har för att stoppa den planerade Irakinsatsen, nämligen att strypa dollarflödet till Pentagon, är inte att vänta.

Detta vet Bushadministrationen, vilket vicepresident Dick Cheney konstaterade förra veckan: ”En resolution kommer inte att stoppa oss … Vi måste få jobbet gjort.”

Många USA-fiender i Irak
Det växande inhemska motståndet bland såväl allmänheten som politiker och soldater är ett symptom på det huvudsakliga problemet, nämligen att situationen i Irak går allt annat än USA:s väg. Frågan är vad Bush och hans mäktiga uppbackare tror sig kunna uppnå genom att skicka ytterligare soldater till det ockuperade landet.

Ayman al-Zawahiri, som sägs vara al-Qaidas näst högste ledare, utmanade i ett bandat uttalande Bush att istället för 20000 sända 50000 eller 100000 soldater till Irak. ”Är du inte medveten om att Iraks hundar längtar efter dina soldaters döda kroppar?”

al-Zawahiris ord kan tyckas vara väl stöddiga, men det finns fog för dem. För även om antalet irakiska offer är mångdubbelt fler än de amerikanska är USA indraget i ett krig de inte kan vinna. ”Fiendestyrkorna” är långt fler än den begränsade grupp som det så kallade irakiska al-Qaida utgör.

USA:s huvudsakliga fiende så här långt har varit den sunnidominerade väpnade motståndsrörelsen, som innefattar allt från anhängare av Saddam Husseins Baathparti till strikt religiösa krafter. Den är måltavlan för den inledda offensiven i Bagdad kring Haifagatan liksom för en kommande offensiv i Anbarprovinsen.

Men erfarenheten från tidigare storskaliga attacker på motstånds-fästen är att de varken knäckt motståndet eller minskat det irakiska folkets vilja att kasta ut ockupanterna. Allt fler rapporter kommer också om shiitiska grupper i söder som ansluter sig till motståndet.

"Shiaextremister"
I sitt tal till nationen förklarade Bush att det finns en ny fiende, lika stor som al-Qaida, nämligen ”shiaextremister stödda av Iran”. Det är tveklöst så att Bush (utöver libanesiska Hizbollah, som nämns vid namn) syftar på Muqtada al-Sadrs rörelse.

Trots sitt nuvarande stöd till den USA-stödda ockupationsregeringen i Bagdad, ses Sadrrörelsen och dess väpnade gren Mahdiarmén som ett allvarligt hot mot USA:s intressen. Mahdiarmén sägs idag vara flera gånger starkare än när den 2004 var indragen i strider mot ockupationsstyrkorna, och de fattiga shiiter som utgör al-Sadrrörelsens bas är knappast vänner av utländsk ockupation och plundring av Iraks olja.

Som om ovanstående inte vore nog börjar Bushadministrationen också markera mot premiärminister Nuri al-Maliki och de krafter i den irakiska regeringen som man hittills samarbetat tätt med. Problemet för Bush är att dessa, betydligt mer än al-Sadr, är knutna till Iran, USA:s för stunden största fiende i Mellanöstern.

Är det någon som på allvar tror att 21500 ytterligare soldater kommer att förvandla Irak till det demokratiska land, som upprätthåller lag och ordning och ger säkerhet åt sitt folk, som Bush talade om förra veckan? Är det någon som tror att denna extra truppinsats kommer att ge USA verklig kontroll över Irak?

Nya protester i USA
”Jag är ledsen över att vi fortfarande måste göra det här, att vi inte lärde oss läxan från Vietnamkriget”, sa skådespelaren Jane Fonda, när hon talade till demonstranterna i Washington i lördags. Tillsammans med Sean Penn, Danny Glover och andra kändisar slöt hon upp bakom kravet att stoppa kriget och ta hem trupperna från Irak.

De inför kongressvalet så krigskritiska demokraterna lyste, med få undantag, med sin frånvaro. ”Stoppa finansieringen av kriget” var knappast en banderoll de ville tåga bakom, eftersom den kräver att de använder sin politiska position till att inte bara tala utan också agera mot Bushadministrationen.

De amerikanska antikrigorganisationerna tänker varken lämna Bushadministrationen eller demokraterna ifred. Den 17 mars, inför fyraårsdagen av krigsstarten, planeras en jättedemonstration utanför Pentagon.

ANSWER Coalition, en av organisatörerna 17 mars, påpekar i ett uttalande att huvudfrågan för antikrigsrörelsen inte är Bushs upptrappning utan kriget i sig:
”Trupperna måste tas hem nu. Precis som i Vietnam är det den enda lösningen. De som initierade kriget och som finansierade kriget måste ställas till svars för ett av de största brotten i modern tid.”

Patrik Paulov
Proletären nr 5, 2007