Vi går längs de trånga gatorna i flyktinglägret. Det har börjat skymma, mörkret kommer smygande och fyller gränderna. Våra vägvisare är två pojkar i tioårsåldern som mötte upp på IBDAA kulturcentrum för att leda oss rätt.
Vi har inte gått länge när en av pojkarna pekar ut ett hus. Här är det. En trappa leder oss upp på en liten gård, vilken är tapetserad med affischer. Det känns som om vi är på väg in i en av det marxistiska PFLP:s partilokaler.
Nidal Abu Aker möter oss i dörren, tackar pojkarna, välkomnar oss och presenterar sin familj.Vi visas in i vardagsrummet och bjuds att sitta ner. Rummet är fyllt med stora möbler och varenda kvadratcentimeter vägg är täckt med tavlor och affischer.
Vi lämnas ensamma med Nidal, resten av familjen sitter i rummet intill och pratar. Vårt samtal kommer igång, först lite trevande. Vi berättar vad vi gjort under dagen och han berättar om sin familj, om sin yngre bror Mohammad, ”Den levande martyren”, vars bild finns överallt.
Under den första Intifadan skjuts Mohammad på nära håll av israelisk militär, inne i Dheheishe. Han träffas i magen av en dumdumkula, vilken är avsedd att skada mer än vanliga skott då kulan exploderar inne i kroppen.
Mohammad, då 17 år, var på väg hem från en kompis och hamnade i stenkastning mellan ungdomar och israelisk militär som sköt skarpt. Hela hans matsmältningssystem förstördes och läkarna trodde inte han skulle överleva.
Mot alla odds och med operationer både i Jerusalem och USA höll sig Mohammad vid liv i över ett år efter det att han blivit skjuten. Han magrade av men förlorade aldrig hoppet om en bättre framtid för palestinierna och inspirerade andra ungdomar ända till slutet.
Idag lever hans minne fortfarande starkt, inte bara i Dheheishe.
Nidals mamma Malika kommer in till oss. En energisk kvinna i en vackert broderad palestinsk klänning. Hon vill berätta om sin del i kampen. Vi får se ett foto från Brasilien där hon träffade Venezuelas dåvarande president Hugo Chávez.
Hon var där med en kvinnogrupp för att berätta om palestiniernas situation på den ockuperade Västbanken.
Malika och hennes man föddes i Ras Abu Ammar, en palestinsk by strax väst om Jerusalem. Sionisterna tvingade alla bybor att fly 1948 och de hamnade då i Dheheishe som satts upp av FN. Det var palestinier från ett fyrtiotal tömda byar som samlades här.
De första åren bodde alla i tält. De fick gå flera kilometer ner i dalen för att hämta vatten. Då var de 3000, idag är de 10000 fler på ungefär samma yta. Nu bor de i tre-fyra våningshus av betong på en kvadratkilometer. Något enstaka träd står inklämt i de trånga gränderna. Här finns varken plats för någon park eller lekplats.
Lägret är överbefolkat, arbetslösheten stor, avloppssystemet underdimensionerat och de två skolorna räcker inte till. Barnen går i tvåskift och är 50 elever i varje klass.
De flesta familjer har idag rinnande vatten. Det är Israel som levererar vad som egentligen är palestiniernas eget vatten och säljer det dyrt. Då leveranserna inte är att lita har husen vattenbehållare på taken. Annars skulle de kunna bli utan vatten i veckor.
Malika berättar hur svårt det är att få en riktig nattsömn eftersom den israeliska militären ofta går in i lägret efter midnatt. De gör det för att trakassera palestinierna. De väcker upp familjer och tar med sig några till häktet eller tvingar ut dem för att ta ner affischer. Oron sitter i varenda natt.
Nidal berättar att det är svårt att organisera motståndet idag. Han är aktiv i PFLP och har själv suttit tolv år i fängelse.
Idag sitter över 5000 palestinier i israeliska fängelser, många av dem av ”säkerhetsskäl” utan att ha dömts eller anklagats för något. ”Administrativt förvar” kallas det av Israel.
I fängelserna träffas politiskt aktiva och kan ägna tid åt studier och skolning. Han lyser upp då han berättar om studierna. De studerar marxismen-leninismen, men också annat som Che, Kollontaj och Freire.
Ahmad Sa’adat, PFLP:s ledare, är fängslad och dömd till 30 år. Han får inte längre dela fängelsetiden med andra politiska fångar utan har placerats med de kriminella. Israelerna är rädda för politiskt skolade palestinier.
Det har blivit svårare att nå ungdomar och att öppet arbeta politiskt, enligt Nidal. Av Dheheishes över 13 000 flyktingar är 45 procent under 17 år.
Genom sociala arbeten kan man ge ungdomar en grundläggande skolning, men arbetslösheten och fattigdomen är hög. Det sprids droger och unga utan inkomst köps som kollaboratörer av Israel. Drogerna ges bort nästan gratis och sprids för att splittra motståndet.
Trots detta tror Nidal på framtiden. Han ser konflikten som en internationell konflikt, där det är nödvändigt att även länder utifrån stödjer palestiniernas kamp.
De vill ha internationella fredsförhandlingar och anser att det är FN:s ansvar. Men den palestinska myndigheten måste också rensas upp. Från korruption och svågerpolitik. Idag har palestinierna litet förtroende för myndigheten.
Motståndet mot Israel måste enas och samordnas och en tredje Intifada planeras väl.
Vi får höra att en demonstration har organiserats av den palestinska vänstern. Den är emot USA:s utrikesminister John Kerry och hans besök i Betlehem i samband med de så kallade ”fredsförhandlingarna”.
Nidal berättar om förberedelsemötet som var positivt. Vi går till demonstrationen dagen därpå. Det är vid en trafikerad vägkorsning och det sägs att Kerry kommer att passera.
Först ser vi inga demonstranter, tio minuter innan utsatt tid dyker det plötsligt upp människor från alla håll. Med fanor och banderoller, ”Kerry, stoppa bosättningarna först” och ”Vi har en dröm – Frihet”. Kvinnor och män, flest män, kanske är vi 150 som ropar slagord och lyssnar på olika talare.
Kerry passerar inte men ett hundratal palestinska poliser marscherar in och försöker tränga undan oss. Palestinska!
I Dheheishe bor vi på IBDAA kulturcentrum. Det är en kulturell samlingsplats i lägret. Det finns möteslokaler, gästrum, café och restaurant. Här samlas kvinnogrupper, varav en tillverkar och säljer handarbeten. En välkänd palestinsk folkdansgrupp med ett sextiotal ungdomar övar här, även unga filmarbetare visar sina filmer här och caféet fylls alltid på kvällarna av framförallt män.
En kväll bjuds vi på filmvisning. Det är några ungdomar som just fått färdigt en film. Den tar upp ett aktuellt ämne: Palestinska barnfångar i Israel.
600 barn från Västbanken, 12-17 år, ställs inför israelisk militärdomstol varje år. Filmen visar hur köpta palestinier låtsas vara medfångar och i förtroende får de häktade barnen att erkänna vad som helst och att förråda sina vänner och grannar. Den är inspelad i Betlehem. Syftet är att upplysa barn och ungdomar om vad som väntar dem då de tas i förvar av den israeliska militären.
Under första Intifadan dödades 16 palestinier från flyktinglägret och 80 procent av ungdomarna fängslades i olika långa perioder.
Livet är svårt för alla i Dheheishe. Efter att vi kommit hem till Sverige får vi rapporter från vänner i lägret. Det har snöat och är kallt. Tre ungdomar har skottskadats av israelisk militär vid en natträd i lägret i januari, ett antal ungdomar häktades samtidigt.
Det pågår en strejk bland alla UNRWA-anställda, varav några hungerstrejkar. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. Dess ansvar är skolor, hälsovård, social omsorg, infrastruktur som sophämtning och humanitära insatser.
UNRWA har plötsligt sagt upp ett femtiotal anställda på Västbanken. De har också beslutat att ingen som varit häktad av Israel ska få jobba för FN i fortsättningen. Denna strejk inleddes i början av december 2013. Skolor och sjukvårdskliniker är stängda, soporna hopar sig i de trånga gränderna och FN gör lite för att försöka lösa konflikten.
Här i Sverige läser vi inget om detta. Varför? Det som är så viktigt för palestinierna, att höras! Det ingår väl i det som kallas demokrati?
