Ledare: Vapenvilan är en seger för solidariteten

I söndags inleddes till slut vapenvilan som förhandlats fram mellan Israel och palestinska Hamas. Efter snart 16 månader av folkmordskrig är vapenvila inte bara helt nödvändig ur ett humanitärt perspektiv, den är också en delseger för motståndet – och för Palestinasolidariteten. Den globala proteströrelsen och inte minst bojkottkampanjen har satt press på Israel, men också på alla regeringar som blundar för folkmordet.

I media har fokuset legat på de tre släppta israelerna, vars historier nu kablas ut över världen. De palestinska fångarna, varav flera har suttit fängslade i åratal utan rättegång, nämns i förbifarten. Bland de som släppts finns ett 20-tal barn under 18 år och ett 60-tal kvinnor, däribland Khalida Jarrar, ledande medlem i socialistiska PFLP och känd kvinnorättskämpe. 

Vapenvilans första fas ska vara i sex veckor, där Hamas ska släppa 33 israeliska fångar mot att Israel friger 30 palestinska kvinnor och barn – för varje civil israelisk fånge. Proportionerna skvallrar om hur många palestinier Israel håller som gisslan. I juni förra året beräknades 9.440 palestinier sitta i israeliskt ”förvar”, de allra flesta utan rättegång.

Avtalet om vapenvila är i övrigt i princip identiskt med tidigare avtal som Netanyahu och Israel vägrat skriva på. Förutom fångutväxlingen innehåller det bland annat krav på att Israel ska dra tillbaka trupper från Gaza och att gränsövergången mot Egypten öppnas för förnödenheter. Fångutväxlingen ska sedan fortsätta i fas två och tre. 

Målet, att en permanent vapenvila ska förhandlas fram under tiden, kan kännas avlägset. Netanyahu och de högerextrema krafter som styr i Israel tycks inte bry sig om vare sig människoliv, omvärldens reaktioner eller en växande inhemsk opinion mot kriget.

Trots det framstår vapenvilan som ett nederlag för Israel, som hittills inte uppnått något av sina påstådda mål. Hamas är inte krossat. Gisslan är inte frisläppt. Och Israel har inte lyckats ta kontroll över ens större delen av Gaza, mer än tillfälligt.

Det är talande att de tre israeliska fångarna lämnades över till internationella Röda korset i Gaza city av hundratals uniformerade Hamas-medlemmar – i norra Gaza där Israel påstår sig ha besegrat Hamas. Israelisk media ondgör sig nu över att uniformerade gerillasoldater, bara timmar efter vapenvilan trätt i kraft, mottagit folkets jubel på gatorna i Gaza. Antingen har Hamas inte lidit så stora förluster som påståtts, eller så har de lyckats ersätta merparten av förlusterna, skriver Jerusalem Post som konstaterar att Hamas uppenbarligen fortfarande kontrollerar Gaza.

Den israeliska högern rasar mot avtalet och tre högerextrema ministrar meddelade sin avgång under söndagen, däribland ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir. För den israeliska folkmordshögern betyder varken palestiniers eller gisslans liv någonting. Varje avsteg från målet – att utrota palestinierna och bosätta Gaza – är för dem ett nederlag.

Tidigare Mossadchefen Tamir Pardo, som flera gånger öppet kritiserat Netanyahu, jämförde i en intervju Israels krig med Vietnamkriget, med en anekdot om en amerikansk överste som på krigets sista dag ska ha sagt till en nordvietnamesisk överste att USA minsann vunnit varje slag – varpå nordvietnamesen ska ha svarat att ”ändå är det ni som lämnar, och vi som är kvar”.

Konversationen lär vara en skröna men Pardos jämförelse är relevant. Antikoloniala befrielsekrig vinns inte alltid på slagfältet. 

I Vietnam var den legendariska nordvietnamesiska Tetoffensiven 1968 ett militärt misslyckande. De amerikanska styrkorna slog snabbt tillbaka den vietnamesiska befrielserörelsen FNL som led mycket stora förluster. 

Men Tet-offensiven fick andra konsekvenser som skulle bana väg för vietnamesernas seger över USA-imperialismen. Omvärlden överraskades av det storskaliga anfallet på amerikanska trupper. Många i väst fick upp ögonen för den vietnamesiska befrielsekampen. 

Allt fler började ifrågasätta vad USA ens gjorde i Vietnam. Och även amerikanska generaler började tvivla på att det var möjligt att militärt besegra FNL. Väpnad motståndskamp kombinerad med en global solidaritetsrörelse ledde till att USA lämnade Vietnam 1973, utan att ha uppnått sina mål, fem år efter Tetoffensiven.

Det är svårt att inte se paralleller med Israels ockupation av Palestina. Den palestinska befrielserörelsens offensiv den 7 oktober kan knappast beskrivas som en militär framgång. Israel har slagit tillbaka med förödande kraft. Även om Hamas inte är krossat har de lidit stora förluster. Men trots den enorma förödelsen i Gaza ser Israel inte ut som några vinnare. 

Den israeliska apartheidstaten dras med stora ekonomiska problem i krigets spår. Samtidigt migrerar allt fler israeliska judar till sina ursprungsländer. 

Det vi ser är sionismens sista fas, menade den israeliske författaren och dissidenten Ilan Pappe i en intervju med al-Jazeera häromveckan. Kolonialvälden och imperier är alltid som brutalast innan de faller, även om det kan ta tid som Pappe påpekade.

Kolonialismens företrädare kommer nu att göra allt för att försöka diktera villkoren för fred i Palestina. Så var Morgan Johansson (S) i söndagens Agenda i SVT helt överens med folkmordsförespråkarna Joar Forsell (L) och Benjamin Dousa (M) om att Hamas varken ska vara en del av fredsprocessen eller av styret i Gaza i framtiden. 

Framöver kommer solidariteten med Palestina därför att vara viktigare än någonsin. Precis som med Vietnam, men också med Sydafrikas apartheid, kan internationella protester och bojkott utdela det avgörande slaget. 

Men det kräver en solidaritet på palestiniernas egna villkor. Det är palestinierna som ska avgöra hur kampen ska föras, liksom hur styret i Palestina och Gaza ska se ut i framtiden. Med den solidariteten i ryggen kan palestinierna, precis som vietnameserna, segra.