Vårdprotester mot uppskjuten semester
Fackligt aktiva vårdarbetare i Västerbotten protesterar mot regionens personalpolitik under coronakrisen, bland annat genom att förlänga semesterperioden till att omfatta även september.
Medlemmar och förtroendevalda i Vårdförbundets avdelning Västerbotten marscherade den 18 maj genom Umeå till Regionens hus där de uppvaktade politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnden.
Bakgrunden till demonstrationen är ett långvarigt missnöje med Region Västerbottens personalpolitik. När Regionen till följd av coronapandemin beslutat att förlänga semesterperioden till att även omfatta september månad fick Vårdförbundet nog och anordnade en demonstration under parollen ”Semester och pröjs”.
Ett tjugotal medlemmar och förtroendevalda tågade genom centrum längs ett rep med en knut varannan meter för att uppfylla kravet på två meters avstånd. Slagord som ”vad vill vi ha – semester och pröjs och sommarsemester” skanderades under den 3 kilometer långa promenaden upp till Regionens hus.
– Vårdförbundet anser att sommarsemestern ska förläggas under juni, juli och augusti. September är ingen semestermånad, säger Katarina Nilsson Reian, Vårdförbundet, till Proletären.
– Nu hävdar man att man behöver utöka semesterperioden, samtidigt som vi fortfarande har väldigt få coronapatienter i Västerbotten. I grunden handlar det om en långvarigt dålig personalpolitik. Regionen har inte gett personalen tillräckligt goda villkor som gör att de stannar.
En av dem som kommer att få sommarsemester först i september är Frida Stigedahl, sjuksköterska på Geriatriskt Centrum.
– Jag är oerhört besviken, förbannad och funderar allvarligt på att säga upp mig och byta arbetsgivare. Man är bara en bricka i ett spel och har absolut ingenting att säga till om.
Detta bekräftas av Vårdförbundet, som trots flera förhandlingar både vad gäller löner och semester inte lyckats driva igenom sina krav utan förhandlingarna har alltid slutat i total oenighet. Den enda kompensation Frida Stigedahl får för att ha semester i september är två extra semesterdagar. Det kan jämföras med till exempel Region Västernorrland där de anställda får 25.000 kronor för varje flyttad semestervecka.
Ett annat beslut som får konsekvenser och skapar oro är beslutet om att inte, som tidigare somrar, slå ihop avdelningar för att ge personalen möjlighet till semester under juni, juli och augusti. Då fler avdelningar ska ha öppet krävs mer personal, samtidigt som bemanningen under sommaren kommer att bli mycket låg.
– Vi känner alla en stor oro över hur det ska bli i sommar. Normalt är vi fyra sjuksköterskor som vårdar 20 patienter, nu blir det många pass där vi bara är två. Blir min kollega sjuk står jag ensam ansvarig för 20 patienter. Det är svårt nog att upprätthålla en god kvalitet på omvårdnaden med två sjuksköterskor, och som ensam sjuksköterska blir det helt omöjligt att garantera patientsäkerheten.
Marie Bjuhr, undersköterska och fackligt förtroendevald för Kommunal instämmer i oron.
– Även vi undersköterskor kommer att vara färre, och en stor del av sommarvikarierna saknar utbildning. Det gör att arbetsbelastningen ökar för oss som är utbildade.
Demonstrationen handlade inte bara om semestern, utan även om den dåliga löneutvecklingen inom Regionen. Vårdförbundet har drivit hårda krav utan att få något som helst gehör från regionen.
– Det är som att prata med en vägg. Det är ilska, frustration och uppgivenhet säger Jenny Olsson, ordförande, som inte skräder orden. Region Västerbotten är länets sämsta arbetsgivare med den sämsta personalpolitiken och som inte värdesätter och vårdar sin personal för fem öre.
– Beskedet om att medlemmarna inte får någon ersättning för den förskjutna sommarsemestern ovanpå den ofattbart snåla lönepolitiken kommer att leda till att man förlorar nyckelkompetens som säger upp sig eller blir sjukskrivna. Regionens beslut sker på bekostnad av en god och säker vård för länets invånare och kommer att leda till sämre tillgänglighet och köer.
När Vårdförbundet sammanställt lönestatistiken för 2019 för hela landet hamnar Region Västerbotten längst ner på listan med 2,1 procent. Man har ännu inte fått hela bilden över utfallet för 2020, men utifrån de uppgifter som kommit in så verkar det inte bli bättre detta år.
– Vi måste fortsätta att kämpa, för utan goda villkor har vi snart inga välfärdsarbetare kvar. Utan oss stannar vården, avslutar Katarina Nilsson Reian.