Ledarkrönika: Vem vill tala med folket?
När Sveriges Radio rapporterar om brexit är det mest kaos, kris och elände. Eliten och dess medier har varit framgångsrika i sin propaganda.
”Ju snabbare vi kommer ut ur EU desto bättre. De försöker skrämma oss men det kommer bli fler jobb och lättare att handla med resten av världen, vi är inte korkade.”
Uttalandet görs av en kvinna i staden Tydfil i södra Wales. För ovanlighetens skull har Sveriges Radios korrespondent valt att som hastigast prata med en av de miljoner vanliga britter som röstade för brexit i folkomröstningen 2016.
I övrigt domineras Sveriges Radios inslag om brexit av ödesmättade rapporter om kaos och kris och elände. Ofta med svepande formuleringar utan konkret underlag. Som i inslaget om att bönder oroar sig för tullar på livsmedelsexport och att det ska bli svårare att få bidrag: ”Vissa bedömare menar att många brittiska bönder kan tvingas lägga ned sina jordbruk framöver.”
Eller i inslaget om att färre personer från andra EU-länder kommer för att jobba i den brittiska vården och äldreomsorgen. Skulden för krisen i sjukvården läggs på brexit. Men längre in i inslaget framgår att bristen på ny utländsk vårdpersonal i första hand beror på ett nytt språktest för sjuksköterskor.
Ingen diskuterar problemen med att underkänna demokratiskt fattade beslut och folket erkänns inte riktigt som subjekt i politiken.
Andra inslag i samma anda: Britter skyndar sig att köpa hus i Frankrike innan brexit. Hur ska det gå för de 100.000 svenskar som lever i Storbritannien? Många småföretagare är oroliga för brexit. Brexit kan leda till brist på vissa läkemedel i EU. Brexit kan öka antibiotikaresistens.
I övrigt ligger fokus i rapporteringen på spelet inom den ekonomiska och politiska eliten. I Bryssel, London och Stockholm. Den svenska EU-ministern Ann Linde får betydligt mer utrymme än vanliga britter.
Debatten om en ny folkomröstning skildras som en strimma av hopp. Ingen diskuterar problemen med att underkänna demokratiskt fattade beslut och folket erkänns inte riktigt som subjekt i politiken.
Resultatet i folkomröstningen om brexit blev en chock för etablissemanget. Med massiv propaganda har deras medier sedan dess stämplat brexit-förespråkarna som främlingsfientliga och irrationella bakåtsträvare. Få vill prata om de faktiska förhållanden som fick en majoritet britter att rösta för brexit. Motsättningen mellan stad och landsbygd, lönedumpning och förslumning på arbetsmarknaden och hela EU-kolossens odemokratiska konstruktion.
Eliten och dess medier har varit framgångsrika i sin propaganda. Det brexit som många av oss hoppades skulle leda till en vitaliserad diskussion om EU även i Sverige har istället bidragit till att EU-motståndet 2018 känns mer slumrande än nyvaket.