3 argument mot maktelitens TTIP

Ett stormaktsprojekt

Det transatlantiska handels- och investeringsavtalet, TTIP, handlar om stormaktspolitik. EU och USA vill gå ihop för att skydda sina intressen mot de nya tillväxtekonomierna i Asien.

2013 gav USA:s Nationella underrättelseråd, NIC, ut en rapport om världen 2030. Den konstaterar att världens ekonomiska tyngdpunkt på sikt förskjuts till Asien. Detta hotar USA:s ställning som världens enda globala supermakt.

Vad kan USA göra för att svara upp mot de nya förutsättningarna? Ett alternativ är att stärka Nato, ett annat är TTIP. Så här uttryckte sig András Simonyi, en av de geopolitiska strategerna i Washington, när han besökte Sverige för något år sedan:

– Det här avtalet ser ut, luktar och smakar som en handelsöverenskommelse. Men i slutändan är det här en strategisk överenskommelse. Egentligen är Sverige ett land där jag inte borde säga det här, men TTIP är det nya ekonomiska Nato.

EU:s politiker och byråkrater förefaller vara med på båten. Svenska Cecilia Malmström är ny kommissionär med ansvar för TTIP. På ett tal i Bryssel i december 2014 drog hon upp riktlinjerna för de fortsatta förhandlingarna.

– Rysslands aktiviteter i Ukraina har visat behovet av ett starkt Europa som kan stödja och sprida våra värderingar runt om i världen. Och genom att stärka vår allians med Amerika kan TTIP förnya vårt partnerskap att forma världen kommande decennier.

Varför ska arbetare på båda sidor av Atlanten offra demokrati, arbetsrätt och miljö för att upprätthålla den härskande klassens fåfänga drömmar om världsherravälde? Det finns inga goda skäl för det. Därför: Säg nej till TTIP!

Ett odemokratiskt projekt

TTIP är ett odemokratiskt projekt. Investeringsskyddet ISDS ger globala kapitalister rätten att stämma stater för demokratiskt fattade beslut.

Investeringsskyddet ISDS är en del av TTIP. Det ger transnationella storföretag rätt att stämma stater för politiska beslut som hotar deras investeringar. Det kan handla om allt från ofördelaktiga lagar och regler till direkt expropriering.

ISDS ställer sig ovanför demokratiska spelregler. Om Sveriges riksdag skulle bestämma att begränsa de privata välfärdsbolagens vinstjakt eller återförstatliga järnvägen skulle besluten kunna bli föremål för en rättsprocess.

Tvisterna är tänkt att lösas av internationella skiljedomstolar utan offentlig insyn. Det betyder att de utländska investerarna, till skillnad från de inhemska företagen, inte behöver pröva sin sak i en nationell domstol. Med ISDS få de en egen juridisk gräddfil.

Skiljedomstolarna kan döma stater till saftiga skadestånd. Oavsett utgång kan blotta hotet om en möjlig rättsprocess verka avskräckande. En politisk församling på lokal eller nationell nivå kan avstå från att fatta beslut som de tror kan irritera en utländsk investerare.

– Det kan lika gärna kallas kapitalistskydd, förklarade Livs ordförande Hans-Olof Nilsson i tidningen Arbetet tidigare i år. Det är inte de globala kapitalisterna som behöver skyddas utan befolkningen i de länder som de investerar i.

Anhängarna av ISDS brukar hävda att motsvarande investeringsskydd redan finns i många internationella handels- och investeringsavtal. Men TTIP är ett mycket mer omfattande avtal som kommer att påverka USA:s och EU:s ekonomier i grunden.

Redan idag pågår flera uppmärksammade processer där storbolag har stämt stater utifrån liknande, om än mer begränsade, investeringsavtal. Vattenfall i Tyskland och Philip Morris i Australien är några avskräckande exempel.

Påtvingad avreglering

TTIP handlar om nyliberal avreglering. De positiva effekterna på jobb och tillväxt är blygsamma och sker på bekostnad av arbets-, miljö- och konsumenträtt.

TTIP handlar inte primärt om tullar. Dessa är redan låga tvärs över Atlanten. Förhandlingarna riktar istället in sig på dolda handelshinder. Dessa utgörs av olika lagar och regler som länder har antagit för att skydda arbetare, miljö och konsumenter.

Det har gjorts flera konsekvensutredningar av TTIP. De flesta visar på marginella positiva effekter. Utredningarna skisserar på olika scenarier där tillväxt ställs i motsättning till dolda handelshinder. Ju mer omfattande avregleringar, desto högre tillväxt.

Turerna runt svenska Kommerskollegiums studie från 2012 är avslöjande. I myndighetens mest ambitiösa scenario lyckas TTIP-förhandlarna få bort 50 procent av de dolda handelshindren. Ändå förväntas BNP inte öka med mer än 0,18 procent, men först efter tio år.

Det blygsamma utfallet föranledde ett samtal från Utrikedepartementet med önskan om att Kommerskollegiet skulle räkna på ytterligare ett scenario där samtliga dolda handelshinder togs bort. Allt enligt en rapport från tankesmedjorna Katalys och Cogito.

Givet detta antagande om fullständig nyliberal avreglering gjorde UD en egen beräkning om att varje hushåll skulle tjäna 1700 kronor per år om TTIP blev verklighet. Dessa friserade siffror har sedan använts i såväl debatt- som nyhetsartiklar.

Regleringar antas per definition vara av ondo. Den stress, ökade arbetsskador och otrivsel som dessa mycket omfattande avregleringar skulle medföra för landets lönearbetare ingår inte i kalkylen. Inte heller kostnaderna för försämrat konsument- och miljöskydd.

Inte nog med att TTIP hotar existerande regleringar på båda sidor om Atlanten. På förhandlingsbordet ligger även förslag om att etablera ett permanent råd för att övervaka tillkomsten av eventuella nya regleringar.