EU-valet på Irland: Kan Irland betvinga EU?

Förutsättningarna är i några avseenden annorlunda: Om irländarna röstar ja kommer alla medlemsländer att behålla en kommissionär efter 2014. Det är ett politiskt löfte från EU:s nuvarande ledning. Men någon förändring av fördragstexten har inte gjorts.

Nytt sedan den första folkomröstningen är även ett antal preciseringar av vad Lissabonfördraget innebär – enligt Fredrik Reinfeldt och hans kollegor i de andra 26 medlemsländerna:

• Rätten till liv (abortförbud), skydd av familjen och rätten till utbildning förblir irländska avgöranden.
• Beslut om skatter i EU kräver fortsatt enhällighet bland EU:s medlemsländer.
• Lissabonfördraget påverkar inte Irlands neutralitet.

I sak innebär dessa ”rättsliga garantier” inget nytt. Syftet är att ”lugna det irländska folket och undanröja dess betänkligheter” såsom det formulerades i beslutet vid EU-toppmötet i juni.

Vid en presskonferens efter toppmötet i Bryssel sade Fredrik Reinfeldt: ”De rättsliga garantierna gäller bara Irland och ändrar ingenting i själva fördraget.”

– Den 2 oktober kommer vi att rösta på exakt samma fördrag med exakt samma konsekvenser för Irland och EU, som vi gjorde förra året, säger Patricia McKenna, som är ledare för nej-organisationen Peoples Movement.

Oförändrat fördrag
Lissabonfördraget är oförändrat, men det ekonomiska och politiska klimatet är annorlunda sedan den första folkomröstningen.
Förra hösten sprack den finansiella spekulationsbubblan och den ekonomiska krisen drabbade Irland med full kraft. Landets BNP minskade med tre procent under 2008 (jämfört med en tillväxt på sex procent under 2007). Arbetslösheten är på väg upp över 14 procent och budgetunderskottet har vuxit till nästan 13 procent av landets BNP, enligt Irlands centralbank.

Till följd av att Irland ingår i Euroland kan man inte driva en egen valutapolitik eller penningpolitik. Man sitter fast i en ekonomiskpolitisk tvångströja. Det enda redskap regeringen har är finanspolitiken.

Men landets budgetunderskott är det största i hela EU och kan jämföras med taket i EU:s stabiliseringspakt på 3 procent av BNP i underskott.

Från EU-kommissionen i Bryssel kommer det därför ovillkorliga krav på åtgärder för ”att gradvis återställa den finanspolitiska hållbarheten”. Regeringen svarar med att höja skatterna för löntagarna samtidigt som avgifterna i sjukvården fördubblas och offentliganställdas pensioner skärs ned.

Den växande massarbetslösheten och regeringens extrema åtstramningspolitik har skapat oro och rädsla bland stora delar av befolkningen. En rädsla som ja-sidan gör allt för att exploatera. Hoten om att allt blir ännu värre med ett andra nej gör intryck bland människor vars ekonomi och tillvaro redan slagits sönder.

”Inte trovärdigt”
– Det borde vara tvärtom, menar Patricia McKenna. När till och med den franske presidenten Sarkozy säger att EU:s ekonomiska politik har misslyckats, och då talar han om den politik som är grundlagsfäst i fördraget, kan inte Irlands regering hävda att EU står för framgång och stabilitet. Det blir inte trovärdigt.

Det vi ser idag är resultatet av EU:s nyliberala experiment med avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Finanskrisen är i grunden ett gigantiskt marknadsmisslyckande som eldats på av det nyliberala politikermisslyckandet. Och Lissabonfördraget innebär ingen skillnad jämfört med det nu gällande Nicefördraget. EU:s dogmatiska och misslyckade ekonomiska politik förblir oförändrad och cementerad.

Folkligt motstånd
Den irländska regeringens försök att vältra över krisens bördor på löntagarna, har mött fackligt och folkligt motstånd. När regeringen i februari offentliggjorde ett första sparpaket fylldes huvudstaden Dublins gator av mer än 100000 demonstranter som protesterade mot de många nedskärningarna. Regeringspartierna Fianna Fail och Green Party är idag mäkta impopulära. Bara 17 procent av irländarna har förtroende för regeringen.

När oppositionspartiet Labour inledde sin ja-kampanj den 1 september sade partiledaren Eamon Gilmore att han var bekymrad över risken för ett nej på grund av krisen och väljarnas vrede över regeringen.

Dagen därpå sade premiärminister Brian Cowen från Fianna Fail att väljarna mycket väl kan skilja mellan olika frågor, och att Irland mer än någonsin behöver tillhöra EU:s kärna.

Ja-sidans folkomröstnings-kampanj är osaklig. Inget av de mängder av plakat som jasidans politiska partier och kampanjorganisationer har hängt upp på lyktstolparna i centrala Dublin handlar om själva Lissabonfördraget. Budskapen är istället ”Ireland needs Europe”, ”Vote for Recovery”, ”Yes for the Economy” för att nämna några typiska exempel.

Och i The Irish Times och andra massmedia försöker premiärminister Brian Cowen, Labourledaren Eamon Gilmore, EU-parlamentets förre talman Pat Cox, Ryanairdirektören Michael O´Leary och andra företrädare för det irländska maktetablissemanget att skrämma folket att rösta ja:

Arbetslösheten kommer att stiga. Utländska investerare kommer att lägga benen på ryggen. Regeringens förhandlingsstyrka kommer att förtvina. Irland kommer att sättas i politisk karantän, ja till och med att tvingas lämna EU.

Omöjligt förutspå
Hur kommer det att gå den 2 oktober? Det är omöjligt att förutspå.

En opinionsundersökning från Gael Poll som offentliggjordes den 21 september redovisar en klar majoritet mot Lissabonfördraget.

50 procent av de tillfrågade kommer att rösta nej, 35 procent ja och 15 procent vet inte.

En annan undersökning som tidningen Irish Times publicerade den 25 september, visar att 48 procent av irländarna tänker rösta ja och 33 procent nej. Nästan en femtedel 19 procent har fortfarande inte bestämt sig.

Patricia McKenna tror att David återigen kan besegra Goliat.

– Lissabonfördraget kommer att avvisas av väljarna liksom förra gången, säger hon.

Taxichauffören som tar oss till Dublin Airport säger att nästan alla ”working people” på Irland är emot Lissabonfördraget.

GÖSTA TORSTENSSON
Proletären nr 40, 2009