På krigsstigen mot arbetssamhället

Roland Paulsen är en frisk fläkt i en samhällsdebatt som kretsar kring det absurda i att ”skapa jobb”, trots eller snarare på grund av att Sverige är dubbelt så produktivt som för bara några årtionden sedan. Tidigare i år kom hans bok ”Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen”. Det är en allt annat än hedrande gravtext över epoken Reinfeldt och en stridsskrift mot den svenska arbetsmarknadspolitik som även den nya regeringen omfattar.

Proletären träffar Roland Paulsen vid hans arbetsplats i nordöstra Lund, där han som doktor i sociolog har en tjänst vid universitetet.

”Vi bara lyder” följer många av de trådar som Paulsen tog upp redan i sin banbrytande bok ”Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin” som utkom 2010. ”Arbetssamhället” är en över 200 sidor lång krigsförklaring mot vårt samhälles neurotiska kärlek till lönearbetet. Trots Paulsens akademiska bakgrund är boken från 2010, precis som den senaste, allt annat än torr akademisk prosa.

– Jag skrev Arbetssamhället under doktorandtiden i protest mot det torra akademiska. Den byggde på saker som jag hade läst i tio års tid.

Roland Paulsen menar i sin bok att orsaken till arbetssamhället inte står att finna i konsumtionen, något som ofta hävdas. Orsaken finns i det irrationella produktionssystemet. ”Arbetet är problemet som vi med vår massiva konsumtion täcker upp för”, skriver Paulsen i boken från 2010.

– Hur arbetet har överlevt tekniken är ett mysterium som vi nog alla kan förundras inför. Hur har vi kunnat rationalisera arbetet så mycket och ändå hålla arbetstiden så pass konstant?

Paulsens poäng är att vi har skapat ett samhälle där det mänskliga arbetet inte längre är ett medel för att skapa välstånd utan istället har blivit ett mål i sig. Istället för att använda de enorma teknologiska och produktiva framstegen till att befria människor från det nödvändiga arbetet, så har politiken i mycket reducerats till det absurda att ”skapa arbete”.

– Jag är framförallt intresserad av hur arbetet i sig påverkas, påpekar Roland Paulsen. Frågan är vad det är för jobb vi skapar i tjänstesektorn, som ska ersätta de tidigare produktiva jobben.

Han menar att jobbskapandet i stor utsträckning handlar om meningslösa arbeten och hänvisar till en global undersökning som visar att bara 13 procent av lönearbetarna känner engagemang för sina jobb medan 20 procent är direkt fientliga.

– Alienationen i arbetet har förhöjts till en ny nivå. Vi har inte längre endast en arbetsmarknad där produkten av det kreativa arbetet går till någon annan, utan där det kreativa inte ens finns. Vi har inte någon skapelseprocess i arbetet annat än på någon väldigt abstrakt nivå.

Ju mindre behov vi som samhälle har av mänsklig arbetskraft desto mer förvandlas arbetet till ett tvång. Den andel som skulle kunna tänka sig att fortsätta med sitt nuvarande arbete även om de blev ekonomiskt oberoende har minskat från cirka hälften på 1950-talet till endast en tredjedel idag.

Arbetstvånget spelar huvudrollen i Roland Paulsens senaste bok ”Vi bara lyder” som handlar om arbetsförmedlingen i allmänhet och Fas 3 i synnerhet. Boken är ett wallraffreportage inifrån arbetsförmedlingen, både utifrån Roland Paulsens egen tid som arbetssökande och när han i egenskap av akademiker gjorde en studie av hur arbetsförmedlingen arbetar.

– När vi har rationaliserat bort arbetskraft så stiger arbetslösheten. Denna växande grupp människor måste man skapa jobb till eller se till att staten tar hand om dem.

Roland Paulsen menar att Arbetsförmedlingens roll inte alls är att förmedla arbete åt den växande skaran bortrationaliserad arbetskraft. Nio av tio arbetslösa hittar jobb på annat sätt och den genom-snittlige arbetsförmedlaren förmedlar inte mer än tio osubventionerade jobb per år. Arbetsförmedlingens roll är att administrera arbetslösheten genom att ordna med förvaring av de arbetslösa.

Detta är syftet med Jobb och utvecklingsgarantin, även känd som fasorna, med slutförvaringen Fas 3 som sista steg. Fas 3 sysselsätter idag närmare 35 000 människor, fler än något svenskt företag. Varje år läggs 21 miljarder, eller en tredjedel av budgetposten för utbildning och forskning, på att subventionera arbetskraft till företag.

– Arbetsgivarna får gratis arbetskraft plus en extra peng för att de tar emot arbetskraft, berättar Roland Paulsen. De tränger in människor i en lokal och kallar det för utveckling.

Roland Paulsen menar att den svenska politiken för arbetsmarknadsåtgärder som omfattas av samtliga riksdagspartier bygger på två antaganden. För det första att staten ska bekosta sysselsättning av människor genom att skänka mer eller mindre gratis arbetskraft till företagen. För det andra att detta ska ske under sådana förhållanden att arbetskraften tvingas till det genom att alternativet att stå utanför görs så mycket värre. Den senare delen är lika viktig.

– Fas 3 är framförallt riktad mot oss som arbetar, så att vi ska känna att vi i varje fall har det bättre än de som är utan jobb. Det har gjort oss mer rädda och disciplinerade.

Lika galet som att skapa jobb är det att höja pensionsåldern.

– Förslaget om en höjning är historiskt, menar Paulsen. Hittills har politiken hela tiden gått ut på att korta arbetstiden, nu vill de alltså höja den.

Det har snart gått 40 år sedan den senaste arbetstidsförkortningen 1976, då pensions-åldern sänktes från 67 till 65 år. Sedan dess har produktiviteten mer än fördubblats vilket lett till att den samlade rikedomen växer betydligt snabbare än de samlade pensionskostnaderna.

– Det beror på en mycket framgångsrik ideologisk kampanj från den parlamentariska pensionsgruppen, som innefattar alla allianspartier och socialdemokraterna, hävdar Roland Paulsen.

Trots att statistiken talar sitt tydliga språk så har verklighetsbeskrivningen om en växande försörjningsbörda slagit igenom.

– Jag ringde till pensionsmyndigheten för att frågade hur de egentligen tänker och det enda svaret jag fick var att vi måste höja pensionsåldern för att människor blir äldre.

– Saken är bara att vi har blivit äldre under väldigt lång tid. Den enda skillnaden mot 1950-, 60- och 70-talen då arbetstiden kortades är att vi blev äldre i snabbare takt då än vi blir idag. Om vi tittar på ålderskurvan så ser det ut som om den håller på att plana ut.

Samförståndet om nödvändigheten att skapa jobb och att höja pensionsåldern är två bevis på hur starkt arbetssamhället är och fullkomligt politiken har slutit upp bakom detta irrationella system.

– Staten är oumbärlig för dagens kapitalism, menar Roland Paulsen. Om det inte vore för staten skulle kapitalismen ha gjort slut på sig själv för länge sedan.

Han har svårt att se något progressivt i att administrera arbetslösheten och överösa företagen med statliga pengar. I boken Arbetssamhället angriper Paulsen det han kallar en pseudoreformistisk vulgärkeynesianism som utmålar varje ekonom som progressiv bara för att den låter lite mer som Keynes än Milton Friedman när de förespråkar ”massiv skattefinansiering av multinationella företag”. Lika kritiskt är han till den svenska fackföreningsrörelsen.

– Facket har nästan exakt samma termer som Svenskt Näringsliv. Det är Sveriges konkurrenskraft de också månar om. Löner får inte höjas för mycket, då riskerar vi konkurrenskraften och därmed jobben.

– De som har kritiserat mig och arbetskritiken mest är konstigt nog den förborgerligade arbetarrörelsen – funktionärer inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Liberaler är betydligt mer öppna att diskutera dessa frågor. Socialdemokrater är väldigt mycket för att vi ska utbilda oss ur det här, om vi bara stimulerar ekonomin, anställer folk i vården. Fast längre ner på kommunal nivå finns ett större intresse, ju högre upp i den socialdemokratiska partihierarkin desto större motvilja.

Roland Paulsen menar att även ett parti som Syriza i Grekland, som i sin analys låter antikapitalistiskt, när det kommer till den praktiska politiken landar i att driva en socialdemokratisk stimulanspolitik.

– Utmaningen mot kapitalismen skjuts på framtiden och de vågar inte utmana för att inte riskera att företagen flyr.

– Det finns en stark pragmatism som inte är alls pragmatisk om man vill uppnå någon ordentlig förändring i varje fall under vår livstid, menar Roland Paulsen.

Inte heller den revolutionära arbetarrörelsen kommer undan Roland Paulsens kritik.

­– Arbetsideologin var extremt stark även inom de samhällen som menat sig bygga socialismen. Jag menar att arbetsideologin är bredare än bara kapitalismen.

Roland Paulsen menar att det finns en dubbelhet hos marxismen. Å ena sidan finns en romantisering av lönearbetet. Men å andra sidan finns även en arbetskritik, vars främsta förespråkare var Paul Lafargue.

– Hos Marx fanns en idé om frihetens rike som följer på nödvändighetens rike. Tyvärr utvecklades denna sida för lite. Det har alltid varit en underutvecklad del hos marxismen.

Roland Paulsen beklagar att det ofta har slutat vid ägandefrågan.

– Ägandet är visserligen viktigt. Vi kommer inte att lyckas med någon kraftig arbetstidssänkning så länge vi har de ägandeförhållanden som vi har idag. Men frågan kvarstår: vad ska vi göra när vi har produktionsapparaten i våra händer?

– Tänk tanken att vi bara skulle arbeta två timmar om dagen. Det skulle förändra samhället och våra liv i grunden, påverka allt från kärleksrelationer till självförtroende och moral. Den där utopiska men samtidigt högst realistiska något som vi har materiella möjligheter att förverkliga. Den frågan talar vi allt för lite om.

Arbetssamhällets fortlevnad bygger på människors lydnad. Den senaste boken handlar till stor del om hur det kommer sig att vi lydigt underordnar oss ett så irrationella system.

Roland Paulsen anser att gamla förklaringsmodeller om att vi bara är hjärntvättade kuggar i ett maskineri inte duger. De flesta av oss är tvärtom fullt på det klara med hur förvridet systemet är. Istället för hjärntvätt menar han att det finns en cynisk lydnad.

– Det är inte kunskapen som saknas. Till och med Hollywoodfilmer kan skildra motsättningen mellan arbete och kapital eller det enorma resursslöseriet.

– Det finns en cynism som leder till anpasslighet. Vi är många som anser att vi minsann har sett igenom systemet. Problemet är att detta används som en tröst, som om vi genom denna insikt skulle ställa oss utanför systemet. Vi kan vara extremt kritiska till systemet och ändå vara lika insyltade i systemet som den hjärntvättade ja-sägaren.

Den ideologiska förklädnaden spelar mindre roll ju tydligare det ekonomiska tvånget blir. När valet står mellan att lyda eller att sätta sig på gatan med en mugg så blir ideologin nästan överflödig, skriver han i den senaste boken.

Frågan är om arbetskritiken därför går mot ljusare tider i takt med att nyliberalismens skuggsidor blir allt mer uppenbara eller gör den hotande fattigdomen delar av arbetarklassen än mer benägen att hålla fast vid arbetssamhället?

– Eftersom jag inte är determinist så tror jag att det kan gå åt vilket håll som helst. Ansvaret ligger hos oss alla. Till och med en arbetsförmedlare har ett val och kan säga nej, givetvis med risk att själv hamna i Fas 3. Vi har alltid möjligheten att gå utanför det som förväntas av oss. Det är faktiskt möjligt att göra kollektivt motstånd.

Däremot är Roland Paulsen övertygad om att arbetskritiken som sådan spelar en viktig roll för en framtida samhällsförändring.

– En av styrkorna med arbetskritiken är att den inte har ett språk som inte förknippas med en massa historiska händelser. Man klarar sig lättare undan gulagstämpeln.

– Det borde vara självklart att vi ska arbeta mindre när vi blir allt effektivare. Via det kan vi komma åt reformismens gränser. För det kan faktiskt vara så att de har rätt – socialdemokrater och liberaler – att det inte längre är möjligt att sänka arbetstiden på grund av globaliseringen. Då är det ett oerhört underkännande av vårt samhällssystem. Då är det inte rationellt på något plan. Då lever vi i ett system där det bara gäller att skapa jobb, eftersom det är det enda fördelningsinstrument som vi har kvar och som vi kan använda utan att tvingas ner till ekonomisk misär. Då måste man ställa sig frågan om vi inte behöver ett helt annat system.

I slutet av ”Vi bara lyder” skriver Paulsen ”att våga föreställa sig en tillvaro befriad från lönearbetets ok, det förmår inte ens de mest visionära politikerna. En sådan dröm orkar enbart de besvärliga leva med”.

– Lafargue pratade om tre timmars arbetsdag och sedan dess har vi ökat produktiviteten tjugo gånger om. Därmed borde vi kräva tio minuters arbetsdag om vi inte vill vara sämre än honom.

Roland Paulsen tillhör en av de besvärliga och det är bara att hoppas att fler gör honom sällskap.