”Det finns alltid ett sätt att snacka ihop sig”

– Jag vill inte att det blir något personporträtt, det är inte intressant.

Frances Tuuloskorpi är bestämd med att det inte är hon som ska stå i centrum, utan arbetsplatskamp i allmänhet och bokserien om arbetsplatskamp som hon varit redaktör för i synnerhet.

För att ändå sätta in henne i ett sammanhang, tillåter jag mig att återge vad hon själv skriver om sig på sin blogg:

”Jag har varit inom-, utom-, bak- och framfackligt aktiv i nästan fyra decennier. 1977-2006 arbetade jag på brödfabrik, där jag också var klubbordförande i många år. Efter det har jag traskat i visstidsträsket, i storkök, tvätterier och som arbetslös. Var jag än har varit, så har det gått att snacka ihop sig med arbetskamrater.

Jag är partipolitiskt oberoende men trogen sympatisör till arbetskamrater och arbetarklass.”

Den nämnda bokserien har samlingsnamnet Folkrörelse på arbetsplatsen, och har kommit ut i fyra delar mellan 2010 och 2015. Det är fyra små antologier med texter av och om arbetare som på olika sätt tagit kamp på jobbet tillsammans med sina arbetskamrater.

Att sprida erfarenheter av kamp är själva syftet med böckerna.

– På arbetsplatserna idag råder det brist på tradering, att man för vidare sina erfarenheter. Det handlar dels om den egna arbetsplatsen, att saker man gjort tillsammans och erfarenheter man fått inte går vidare till nya arbetskamrater.

– Men med de här böckerna sprids också erfarenheter mellan arbetsplatserna, och visar både likheter och olikheter mellan olika sorters arbetsplatser.

Jag föreslår att det i viss mån handlar om att försöka bygga ett kollektivt självförtroende som idag saknas, eller i varje fall är försvagat. Frances Tuuloskorpi håller med.

– Om du tittar på den första boken, Hopsnackat, så är det i princip bara pepp. Att sprida berättelser som visar att det går att ta kamp. De andra böckerna är mer fördjupande, och där försöker jag få med andra berättelser där allt inte gått så bra, där det finns splittringstendenser och andra problem. Sådant behöver man också höra andras erfarenheter om, så man slipper göra samma misstag.

En vanlig uppfattning är att det är ganska tyst på arbetsplatserna idag. Frances Tuuloskorpi menar att det till viss del stämmer.

– På ett sätt är det inte så tyst. I vården ser man kamper som utvecklas, till exempel kollektiva uppsägningar. Just det har spridit sig enormt, och att säga upp sig kollektivt är en stark metod som kräver väldigt mycket mod och sammanhållning.

– Men visst är det tystare på arbetsplatserna överlag. Det är svårt att ta upp alla anledningar till det i en intervju, men många brukar ange de osäkra anställningarna som ett skäl, att man kan få sluta om man öppnar munnen eller att man är utspridda och inte träffar sina arbetskamrater. Men i arbetarrörelsens barndom var faktiskt alla osäkert anställda, och då organiserade man sig ändå.

Frances Tuuloskorpi menar att de osäkert anställda faktiskt kan vara en maktfaktor på arbetsplatserna.

– Om de inte agerar en och en. Men tänk om de såg som sin uppgift att sprida kunskap och erfarenhet från sina gamla arbetsplatser till sina nya. Då kanske osäkra anställningar inte skulle vara så poppis hos arbetsgivarna efter ett tag.

Ett samtal om arbetsplatskamp blir förstås snabbt politiskt. Frances Tuuloskorpi pratar gärna om politik som rör arbetslivet, men vill skilja på sina personliga åsikter och böckerna.

– Alla som skrivit i böckerna håller säkert inte med mig i allt jag tycker, det är viktigt att komma ihåg.

Under sina 40 år som fackligt aktiv har hon studerat och försökt visa på dialektiken mellan politiken och det som sker på arbetsplatserna.

– Ta visstiderna som exempel. Det började på arbetsplatserna, de kom in i kollektivavtalen och sen kom de in i lagen. På samma sätt funkar det med turordningsreglerna i Las. Nu sitter de i diskussioner om att släppa på dem i avtal och lagar, men det har föregåtts av att facket har släppt på turordningsreglerna ute på arbetsplatserna.

Hon tar Volvo Personvagnar som exempel.

– Under de stora nedskärningarna 2008 fick företaget godtyckligt bestämma vilka som skulle sparkas. Till arbetarna som klagade sa facket att ”det är förjävligt att företaget gör såhär”. Men det hade de ju inte kunnat göra om inte facket gått med på det!

I ett längre tidsperspektiv visar sig dialektiken också i att varje reformvåg på arbetsmarknadsområdet har föregåtts av en strejkvåg.

– Reformerna efter Saltsjöbadsavtalet 1938 föregicks av att Sverige hade flest strejker i hela Europa, och de arbetslivslagar som kom på 1970-talet, till exempel Lagen om anställningsskydd, föregicks av de vilda strejkerna i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

– Först kommer strejker och sen kommer reformer så det blir lugnare ett tag, på gott och ont.

Flera av de här reformerna attackeras och hotas ständigt numera men ändå är det relativt tyst på arbetsplatserna, även om det kom en del protester när det avslöjades att IF Metall och Handels satt i samtal med arbetsköparna om att försämra Las.

Många lokala strejker och mindre konflikter och protester blir inte kända, men det är ändå uppenbart att de blev färre på 1990-talet.

– Det hänger mycket samman med 90-talskrisen som man kunde skrämma folk med, säger Frances Tuuloskorpi. De nedskärningar som man gjorde då lider vi fortfarande under. De medförde högre arbetslöshet, mer stress på arbetsplatserna, högre vinster och ett sämre samhälle helt enkelt.

– Både på enskilda arbetsplatser och i samhället i stort är det mycket som inte fungerar, och det sker olyckor. Men det är ju inte så konstigt när man tagit bort alla marginaler och förebyggande underhåll. Politikerna och arbetsgivarna kan säga att de inte kunde veta att det skulle bli så, men de vill ju inte lyssna när arbetare och anställda varnar om konsekvenserna.

I Hopsnackat handlar många av berättelserna om mindre strider där arbetarna vägrar acceptera nedskärningar på arbetsplatsen.

– Det vi ofta gör är ju att försöka rädda situationen genom att springa fortare, men då accepterar vi situationen, att någon annan blir arbetslös och att det blir sämre på vår arbetsplats.

– Arbetslösheten består ju av dem som saknas på arbetsplatserna. Någon som blir sjuk eller går i pension ersätts inte. Det verkar ofta vara chefers uppgift att se till att det blir så. Man kan tycka att det inte spelar så stor roll om de tar bort en person från en arbetsplats men om de tar bort en person på 300 000 arbetsplatser, då spelar det en jävla stor roll.

Frågan är då vad man kan göra.

– Först och främst är det en uppgift att hitta ett sätt att över huvud taget prata med varandra på jobbet. Det är inte säkert att det finns någon aktiv fackklubb, och om det finns kanske mötena inte handlar om det som arbetarna upplever som viktigt. Kanske har man inga gemensamma raster och inget ställe att prata utan att någon hör. Men då får man försöka hitta ett annat sätt.

– En person sa till mig att ”det är så svårt att prata ihop sig för vi träffas aldrig”. Men sedan visade det sig att de skulle ha after work med 40 pers! Det är ju en jättemöjlighet! Man kan också skapa en hemlig Facebookgrupp för att prata om vad som händer på jobbet. Ibland är det så man får börja. Andra väldigt enkla saker att börja med kan vara att sätta upp hemliga lappar exempelvis på toaletten: ”Vet ni om att det står i lagen att ni har rätt till raster och pauser?”.

Det här med att informera om rättigheter är något som Frances Tuuloskorpi upplever har blivit viktigare på senare år, och som inte var lika aktuellt under hennes många år som bageriarbetare i Stockholm.

– Våra strider på Bagarn handlade om förbättringar vi ville få igenom utöver det som stod i lag och avtal. Att lagar och avtal skulle följas vara bara självklart. Det är ju ett jäkla slöseri att inte känna till det andra kämpat till sig före oss.

– Och man ska komma ihåg att alla rättigheter vi har, de har vi för att vi kämpat för dem när vi inte hade dem.

Rättigheterna är alltså inte huggna i sten. De kan tas ifrån oss, men vi kan också kämpa till oss nya.

Tillbaka till mer handfasta tips på vad man kan göra för att svetsa samman ett kollektiv på sin arbetsplats.

– Som sagt, börja med att hitta ett sätt att prata ihop er. Hitta vad ni är eniga om och fokusera på det.

• Kan det vara bra att ”öva” på att ta kamp i någon mindre fråga?


– Ja, även om det är en skitfråga, till exempel att det är dåligt kaffe i automaten, så kan man använda sig av den och öva på att snacka ihop sig och framföra sina krav. Pyttesmå strider kan vara jätteviktiga.

I flera av berättelserna i bokserien är det de arbetskamrater som skribenterna trodde var minst beredda till kamp som ställer sig i fronten. Frances Tuuloskorpi menar att de är de viktigaste att försöka få med i en kampsituation.

– Ofta lägger man krutet på dem man upplever som mest medvetna och tror att de längst bak ska följa med. Men det är inte alltid de gör det. Men om de längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig.

– Sen gäller det att inte ha för bråttom. Är man för ambitiös i början och kanske vill göra mycket på en gång och driva en massa strider så orkar man kanske inte mer efter ett tag. Det tar tid att skaffa sig gemensamma erfarenheter så att de sätter sig i väggarna. Men det betyder inte att man inte ska försöka göra vad man kan på en arbetsplats där man bara är i tre månader. Det menar jag att man ska göra.

I det inledande citatet från Frances Tuuloskorpis blogg skriver hon att hon varit med och fört arbetarkamp både inom- och utomfackligt. Länge var hon klubbordförande för Livsklubben på Stockholmsbagarn. Hon menar att det är viktigt att försöka utveckla ett självständigt lokalt fackligt arbete, att inte kalla på ombudsman i första hand.

– Medlemmarna ska veta att det är deras fackklubb, inte chefernas eller ombudsmännens.

Vi pratar om förhållandet mellan LO-facken och arbetarkamp.

– Faktum är att om reformismen ska vara framgångsrik så är den beroende av kämpande arbetare. Det var någon LO-gubbe som sa ”Det är svårt för oss när det inte finns några radikala rörelser på arbetsplatserna, för då finns det inget vi kan erbjuda företagen att lugna ner”. Den dialektiken är inte så vanlig att man diskuterar.

– Sen tycker jag inte att de radikala rörelserna alltid varit så bra på kollektiv kamp heller. På 70-talet när det fördes många kamper kunde man se på olika uttalanden från fackklubbar vilken politisk gruppering som hade kader på just den arbetsplatsen. Men det var ju inte så att arbetarna på arbetsplatsen hade kommit fram till att just det var den rätta linjen, utan det var något de politiska aktivisterna hade fått igenom på möten, och det kunde man stoltsera med på den tiden.

Kamp på arbetsplatsen kan och måste se olika ut beroende på en mängd faktorer: Vad det är man vill få igenom, hur kollektivet ser ut, facklig anslutning, vilken typ av arbetsplats det är och så vidare. Ett vanligt fenomen är att någon försöker angripa ett missförhållande genom att gå till media. Frances Tuuloskorpi är skeptisk till att välja den vägen.

– Det kan i alla fall inte vara någon huvudstrategi. Det händer ju så mycket på arbetsplatserna att det blir liksom inget uppror av det. Folk blir arga när de läser det men imorgon kommer det något annat likande. Min första tanke är ”Pratar du med dina arbetskamrater? Vad hade hänt om ni alla hade sagt ifrån istället?” Det spelar ingen roll om andra får reda på hur det är på vår arbetsplats om vi fortsätter att acceptera förhållandena på arbetsplatsen, vi som jobbar där.

– Och så är ju frågan vem det är man ropar till. Vem är det som ska komma och rädda oss?

Frances Tuuloskorpi menar att fenomenet hänger ihop med förnekandet av den kollektiva styrkan, och en förvirring kring vad det innebär att vara arbetarklass.

– För många idag, även inom vänstern, betyder ”arbetarklass” de som det är synd om. Jag menar att arbetarklassen är de som alla andra är beroende av. Det perspektivet är lite bortglömt. Även på den egna arbetsplatsen måste man påminna om att det faktiskt är de ”där uppe” som är beroende av oss, men vi agerar som att det är vi som är beroende av dem.

Det perspektivet genomsyrar hela bokserien om arbetsplatskamp. Böckerna är fulla av tips och användbara erfarenheter för att ta kamp på sin arbetsplats, i såväl stora som små frågor. Och det som händer på arbetsplatserna är av största vikt för vad som händer i samhället.

– När det blir strid på en arbetsplats så blir folk ofta väldigt glada och vill ge sitt stöd, och det är bra. Men det allra viktigaste stödet man kan ge det är att ta strid i liknande frågor på sin egen arbetsplats. Det är oerhört mycket mera verkningsfullt och viktigt.