Det dubbla förtrycket
Kvinnofrågan i dagens kapitalistiska Sverige handlar om att kvinnor ges sämre förutsättningar än män, att kvinnor konkret är mer utsatta och förtryckta än män. Till detta kommer att arbetarkvinnan är mer utsatt än borgarkvinnan, att arbetarkvinnan dignar under både kapitalismen och patriarkatet. Ett dubbelt ok jämfört med sina klassbröder.
Vi kommunister är bra på att lyfta fram samhälleliga orsakssammanhang. En vanlig slutsats blir då att under kapitalismen är kampen klass mot klass lösningen. För alla arbetare, män som kvinnor. I alla frågor, och då alldeles särskilt i fråga om alla former av förtryck.
Vilket är en allmän sanning. Men i detta konstaterande finns en risk att andra adekvata samband döljs, vilket är tydligt vad gäller förhållandet mellan könen i Kommunisternas jämställdhetsarbete.
Risken är att synen på klasskampen som allmän problemlösare legitimerar ett negligerande av de könsmässiga aspekterna av kvinnofrågan, på kampen för jämställdhet. Den nakna sanningen att under patriarkatet är kvinnor förtryckta av män.
Ett negligerande som i praktiken försvårar den genomgripande behandling av jämställdhetsarbetet som tillståndet i landet kräver. Liksom för den skull tillståndet i den kommunistiska rörelsen. Vi har på tok för få tjejer och kvinnor i våra led.
Ta Kuba som exempel. Ett socialistiskt land där arbetarklassen har makten. Och där varenda besökare femtio år efter revolutionen lätt kan åse det patriarkala arvet. Trots mängder av lagar som syftar till att bryta detta arv. Så är Mariella Castros viktiga kamp för sexuella och andra minoriteter också i mycket en könskamp, men inte klasskamp.
Må så vara att arbetarkvinnan i Kuba fortsatt i vissa avseenden är mer förtryckt än kvinnor ur den utbildade intelligentsian, men var förvissade om att arbetarkvinnorna i mycket stor utsträckning måste driva sina krav på total jämställdhet i kamp mot arbetarmännen. Mot män som många gånger på grund av det patriarkala arvet inte förmår se sin egen roll. Precis på samma sätt som män förhåller sig här i vårt land, också män i vårt parti.
Eller ta exemplet Sovjet där jag minns hur min vidsynta socialdemokratiska gruppordförande på Cityvarvets maskinverkstad så sent som på 1980-talet kunde tala varmt om lönepolitiken i det stora grannlandet i öst. Om hur rätt det är att grov- och industriarbetare med fysiskt ansträngande och farliga jobb, övervägande män, har högre lön än intelligentsia typ läkare.
Men där baksidan är, vilket min fackordförande inte tänkte på, att läkaryrket därför blev ett kvinnodominerat yrke i Sovjet. När den socialistiska staten genom lagstiftning, daghem, allmän mödravård etc, etc sökte upphäva skillnaden mellan kvinnor och män och gav de båda könen samma förutsättningar att studera, blev ändå resultatet att kvinnor tjänade mindre än män. Så gav den socialistiska statens klasspolitik, som i detta fall att sätta den fysiskt utsatta arbetarklassen främst, i praktiken till delresultat ett konserverande av det patriarkala arvet.
Den bleka sanningen är att lösningen av klassfrågan – socialismen – inte löser frågan om kvinnans könsmässiga underläge. Socialismen skapar de ekonomiska förutsättningarna för att i grunden lösa frågan. När arbetarklassen, kvinnor och män tillsammans, måste befria sig från kapitalismens bojor, så måste under socialismen kvinnornas befrielse från patriarkatet vara deras eget verk.
Detta att kvinnofrågan är en fråga i sig är elementa för marxister. Den måste därför behandlas på just detta sätt av oss kommunister.