Arbetare måste hålla ihop

Kommunistiska Partiet företräder klassolidariteten. Vårt allra mest grundläggande budskap är att arbetare måste hålla ihop, inte bara på enskilda arbetsplatser, utan framförallt som samhällsklass.

Den allra tidigaste arbetarrörelsen tog över den berömda parollen från franska revolutionen 1789: ”Frihet, jämlikhet och broderskap”.

I takt med att arbetarrörelsen blev socialistisk och klassmedveten uppstod dock ett behov av at ge broderskapet ett mer specifikt innehåll, dels för att det är sprunget ur den kristna, klasslösa barmhärtighetsläran och dels för att det också användes av konservativa krafter och då i mer obskyra, nationella sammanhang. Vapenbrödraskap var till exempel ett av borgarna hyllat tillstånd.

Behovet löstes genom begreppet ”solidaritet”, som 1840 lanserades av den franske socialisten Pierre Leroux. Begreppet var inte nytt, det användes och används fortfarande inom juridiken, som begrepp för gemensam betalningsskyldighet (in solido = för det hela), men som politiskt begrepp är solidariteten knuten till arbetarrörelsens framväxt och då specifikt som klassolidaritet. Arbetare måste se till det hela, till hela klassen och hela klassens intressen, för att kunna befria sig från kapitalism och klassförtryck.

Numera missbrukas också solidaritetsbegreppet, som när rasister talar om ”solidaritet mellan svenskar”. Det är därför vi kommunister framhåller klassinnehållet, solidariteten mellan arbetare, trots att begreppet solidaritet också kan ges ett vidare innehåll, vilket vi skall återkomma till.

Frågan om sammanhållningen, solidariteten, har sedan begynnelsen varit en ödesfråga för arbetarrörelsen. Borgarklassen har i alla tider gjort vad den kunnat för att splittra arbetarklassen i olika grupper – efter yrke, kön, nationalitet, anställningsförhållanden och vad man nu har kunnat hitta på. Borgarna har härskat genom att söndra.

Splittringstaktiken har varit framgångsrik. Så konstaterade Karl Marx redan på 1850-talet, att arbetarklassen i England var tillspillogiven genom fiendskapen mellan engelska och irländska arbetare, ivrigt upprätthållen genom den borgerliga pressens nidskriverier. Engelska och irländska arbetare slogs mot varandra istället för mot den gemensamma fienden, vilket lämnade kapitalisterna i orubbat bo.

I arbetarrörelsens barndom utnyttjades också kvinnor som verktyg för splittring. Kapitalisterna använde kvinnors arbete för att dumpa lönerna, vilket fick delar av den försocialistiska arbetarrörelsen att kräva förbud mot kvinnoarbete, istället för att kräva lika lön för lika arbete och istället för att inkludera kvinnorna i den egna organisationen.

Detta historiska avstamp kan synas onödigt, när det är valet i Sverige 2014 som skall behandlas. Men historiska referenser kan vara tydliggörande. Så används än idag såväl nationalitet som kön som verktyg för splittring av arbetarklassen. Svenska arbetare skall titta snett på arbetare från andra länder och manliga industriarbetare får sig itutat att deras arbete är så mycket mer närande än kvinnors arbete i offentlig sektor, som framställs som ”tärande”.

Numera är splittringsmetoderna rentav fler och mer sofistikerade än ­vad de varit på mycket länge i Sverige. Så uppmuntras arbetare i jobb att acceptera försämringar för arbetslösa och sjuka kamrater, individuella löner skall få arbetare med likadana jobb att titta snett på varandra och tillfälliga anställningar skall slå in en kil mellan arbetare med trygga jobb och de med otrygga, en splittringstaktik som fackföreningsrörelsen bejakar genom att inte organisera arbetare på samma arbetsplats i samma fackförening.

Mot denna splittring ställer Kommunistiska Partiet arbetarklassen odelbarhet och nödvändiga sammanhållning. Arbetare är arbetare för att de intar en särskild plats i produktionen, oavsett om den drivs i privat eller offentlig regi och oavsett kön, nationalitet eller anställningsform. Arbetare är arbetare för att de har gemensamma intressen i förhållande till dem som berikar sig på deras kollektiva arbete och på deras underordnade ställning i samhället.

Det är när arbetare sluter sig samman i kamp för dessa gemensamma intressen som arbetarklassen blir en kraft att räkna med i politiken.

Ovanstående kan låta svulstigt, men det är i stort som smått helt grundläggande för den klasspolitik som Kommunistiska Partiet företräder. Allt vårt arbete går ut på att verka för arbetarklassens sammanhållning.

Det betyder inte att vi är för organiserad arbetskraftsimport, som är kapitalets sätt att dumpa lönerna. Sådan import vill vi förbjuda. Men det kravet riktar sig mot kapitalet, inte mot de arbetare som kapitalet cyniskt utnyttjar. Med dem är vi obrottsligt solidariska och vi kräver att de skall omfattas av de svenska kollektivavtalens villkor.

Att verka för arbetarklassens sammanhållning innebär att kämpa mot all form av diskriminering av arbetare på grund av kön, nationalitet, ålder eller vad de nu kan vara. De diskriminerande kvinnolönerna är inte bara en fråga för kvinnorna eller för deras fackförbund, utan för hela arbetarklassen. En arbetarklass som godtar diskriminering på grund av kön kan aldrig befria sig själv.

Därför säger vi: Solidaritet istället för splittring.

Klassolidariteten är som sagt grundläggande för oss. Men i Sverige har solidariteten en vidare innebörd, inte minst genom det sätt som välfärden har varit organiserad och fördelad genom den så kallade välfärdsstaten. Vi hyser inga illusioner om kapitalismens goda vilja. Det finns ingen kapitalism med mänskligt ansikte. Men också under kapitalismen finns olika sätt att producera och fördela välfärd och då är det solidariska sättet det i särklass bästa för arbetarklassen: Vi producerar och betalar gemensamt.

Offentlig sektor var organiserad enligt solidaritetsprincipen. Undervisning, vård och omsorg producerades i offentlig regi och betalades gemensamt via skattsedeln. Vilket innebar att de barnlösa var med och betalade för andras barns utbildning, de friska för de sjukas sjukhusräkningar och de unga för omsorgen om de äldre. Ett solidariskt och humant system jämfört med det rent kapitalistiska, där var och en betalar ur egen ficka och där de som saknar betalningsförmåga blir utan den välfärd de behöver.

Skattefinansieringen anförs som argument för att offentlig sektor är tärande, att den betalas via det så kallade näringslivet. Det är nonsens. Skattefinansieringen innebär bara att en majoritet medborgare gått med på att avstå privat konsumtion till förmån för gemensam. Av goda skäl. Ett solidariskt betalningsansvar av det som produceras i välfärdssektorn är mer humant och mer samhällsnyttigt än ett enskilt och det gynnar de allra flesta, sedan får de borgerliga skattekverulanterna säga vad de vill.

Denna samhällssolidaritet, där icke behövande avstår till de som behöver, är idag utsatt för attack. Privatiseringen av produktionsledet, som slösar skattepengar på kapitalistiska vinster, är bara första steget. Får högerpolitiken råda kommer snart nog också krav på delfinansiering av konsumtionsledet, en utveckling som redan inletts genom privata sjukvårdsförsäkringar. Välfärdssolidariteten ersätts av kapitalismens krassa ”kontant betalning”.

Kommunistiska Partiet värnar solidariteten också i detta bredare samhällsperspektiv. Arbetare måste hålla ihop också i kampen för en solidarisk fördelning av välfärden.