20.000 plusjobb, vad betyder de egentligen?

I den budgetproposition som regeringen nyligen presenterade ingår ett
tvåårigt sysselsättningspaket som ska ge 55.000 personer arbete,
praktik eller utbildning.



I sysselsättningspaketet ingår 20.000 projektanställningar, som ska
användas ”för att utföra kvalitetshöjande uppgifter som inte utförs
idag”, de så kallade plusjobben. Målet är att långtidsarbetslösa ska få
tillfälle att komma ut i arbetslivet. För att komma i fråga för ett
plusjobb måste man ha varit arbetslös i två år.



Plusjobben kommer främst att hamna inom vårdsektorn och skolan, där personalbehoven är skriande.



Debatten har redan startat om huruvida plusjobben riskerar att ersätta vanliga, fasta jobb eller inte.



Risken finns att plusjobben blir en tillfällig lösning för att hålla
verksamheten inom vård och skola flytande ännu en tid, samtidigt som
kommunerna kan skjuta upp nödvändiga nyanställningar.



Kommunalarbetareförbundet har gått ut och sagt att de är beredda att
stoppa plusjobben om det visar sig att de riskerar att tränga undan
vanliga jobb.



Tillfälligt

Utvärderingar av liknande arbetsmarknadsåtgärder, exempelvis 
Arbetslivsutveckling (ALU) som infördes i slutet av 90-talet visar att
de skapar en uppenbar risk för undanträngning av ordinarie tjänster.



Ytterligare en svaghet med plusjobben är att det bara är en tillfällig
kvalitetshöjning. Det finns  inga garantier för att ett plusjobb
leder till fortsatt anställning.



En förutsättning för verkligt höjd kvalitet inom vård och skola är att
återinföra alla de fasta tjänster som försvunnit under 1990-talet. På
så sätt kan verksamheterna få de resurser och den kontinuitet som krävs
för att ge en god vård och undervisning.



För att Sverige har resurserna råder det inga tvivel om.



Det finns pengar till att göra dessa 20.000 projektanställningar till
fasta tjänster och till att ge Sveriges hundratusentals arbetslösa
riktiga jobb.



Att inte göra detta är det verkliga slöseriet.  



Lappa och laga

Plusjobben är ett försök att lappa över de stora brister inom vård och
skola som är resultatet av att det sedan slutet av 1980-talet
försvunnit cirka en kvarts miljon offentliganställda.



Inte heller den höga arbetslösheten påverkas nämnvärt av plusjobben,
bara Kommunals arbetslöshetskassa redovisade 26.000 arbetslösa
medlemmar i augusti i år.



Statsminister Göran Persson beskrev ett exempel på ett plusjobb som att
hänga upp gardiner och gå ut och handla åt gamla, ”sådant som inte
hinns med idag”.



Perssons uttalande skvallrar om vilka behov det faktiskt finns inom
äldrevården idag, om det räknas som en ”plustjänst” när
hemtjänstpersonalen hinner gå och handla åt de gamla.



Att lägga statliga pengar på att försöka skapa arbetstillfällen inom offentlig sektor är naturligtvis ett lovvärt initiativ.



Otillräckligt

Inte minst ur jämställdhetssynpunkt, finns det inte tillräckligt med
personal för att utföra nödvändiga arbetsuppgifter inom exempelvis
vården tvingas oftast en kvinnlig anhörig utföra jobbet på sin fritid.
Obetalt.



Problemet är att de tidigare nedskärningarna varit så omfattande,
plusjobben kompenserar bara en liten del av dessa. Att i sammanhanget
ge de nya tjänsterna beteckningen ”plusjobb” är bara ett försök att
skyla över detta.



Lönekostnaderna för plusjobben kommer att finansieras av staten, och plusjobbarna ska erbjudas avtalsenlig lön.



Arbetsgivare inom offentligt finansierad verksamhet får en subvention på 100 procent av lönekostnaden under 24 månader.



Den som anställer en person som deltagit i aktivitetsgarantin får
därutöver 150 kronor per dag i bidrag. Anvisningar till plusjobb får
pågå mellan januari och december 2006.



Kostnaden för plusjobben beräknas bli 4.212 miljoner kronor 2006, 5.616 miljoner kronor 2007 och 2.808 miljoner 2008.



KRISTIN JOHANSSON

Proletären 39, 2005