8 mars: Rösträttskamp på två fronter
Berättelsen om hur de svenska kvinnorna fick sin rösträtt är som en illustration av arbetarkvinnornas dubbla underordning i samhället. De socialdemokratiska kvinnorna förde sin kamp på två fronter; dels mot den borgerliga kvinnorörelsen och dels mot männen i det egna partiet.
Vid förra sekelskiftet hade Sverige lång väg kvar till politisk demokrati. Arbetarkvinnor saknade rösträtt bara för att de var kvinnor och arbetarmännen saknade rösträtt för att rösträtten var inkomstrelaterad.
Det politiska livet sköttes av välbärgade män och en liten grupp rika ogifta kvinnor och änkor som sedan 1862 hade kommunal rösträtt.
*
Kraven på kvinnlig rösträtt tog ordentlig fart först 1902 när rösträttsfrågan diskuterades i riksdagen.120000 arbetare gick ut i en tredagarsstrejk för allmän rösträtt och därmed aktualiserades även kraven på kvinnornas politiska rättigheter.
I riksdagen var det högern som genom sin majoritet i första kammaren hindrade att den kvinnliga rösträtten gick igenom. Liberalerna ville ha kvinnlig rösträtt med inkomstgradering, medan Socialdemokraterna var det enda parti som företrädde rösträtt för samtliga medborgare oavsett inkomst.
Kampen för kvinnors rösträtt fördes redan från början från två olika håll. De borgerliga kvinnosakskvinnorna i och kring Fredrika Bremer-förbundet propagerade för kvinnlig rösträtt på samma villkor som för män, det vill säga med bibehållet inkomststreck. Ett förslag som skulle ställa arbetarklassens kvinnor utanför.
På andra sidan formulerade de socialdemokratiska kvinnorna sitt krav på allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Trots sina delvis motstridiga intressen bildade de båda kvinnorörelserna tillsammans 1903 Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Programförklaringen blev en kompromiss där den allmänna rösträtten skulle vara det övergripande målet, men om möjligheten uppstod att bara delvis genomföra kvinnlig rösträtt så skulle detta ses som ett medel att bereda väg för en mer omfattande rösträtt längre fram.
Det dröjde inte länge innan denna konflikt ställdes på sin spets och de socialdemokratiska kvinnorna fick uppleva det dubbla förtrycket av sin klass och sitt kön.
Kraven på kvinnlig rösträtt tog ordentlig fart först 1902 när rösträttsfrågan diskuterades i riksdagen.120000 arbetare gick ut i en tredagarsstrejk för allmän rösträtt och därmed aktualiserades även kraven på kvinnornas politiska rättigheter.
I riksdagen var det högern som genom sin majoritet i första kammaren hindrade att den kvinnliga rösträtten gick igenom. Liberalerna ville ha kvinnlig rösträtt med inkomstgradering, medan Socialdemokraterna var det enda parti som företrädde rösträtt för samtliga medborgare oavsett inkomst.
Kampen för kvinnors rösträtt fördes redan från början från två olika håll. De borgerliga kvinnosakskvinnorna i och kring Fredrika Bremer-förbundet propagerade för kvinnlig rösträtt på samma villkor som för män, det vill säga med bibehållet inkomststreck. Ett förslag som skulle ställa arbetarklassens kvinnor utanför.
På andra sidan formulerade de socialdemokratiska kvinnorna sitt krav på allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Trots sina delvis motstridiga intressen bildade de båda kvinnorörelserna tillsammans 1903 Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Programförklaringen blev en kompromiss där den allmänna rösträtten skulle vara det övergripande målet, men om möjligheten uppstod att bara delvis genomföra kvinnlig rösträtt så skulle detta ses som ett medel att bereda väg för en mer omfattande rösträtt längre fram.
Det dröjde inte länge innan denna konflikt ställdes på sin spets och de socialdemokratiska kvinnorna fick uppleva det dubbla förtrycket av sin klass och sitt kön.
*
1905 fick Sverige en liberal regering under Staaf och många kvinnor hoppades på att kravet på kvinnlig rösträtt skulle föras fram i riksdagen. Men förhoppningarna grusades. Den förhärskande uppfattningen var att kraven på kvinnlig rösträtt skulle kunna äventyra en utvidgning av männens rösträtt. Denna uppfattning var också rådande inom det socialdemokratiska partiet.
På partiets kongress samma år föreslog visserligen ungsocialisten Hinke Bergegren att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kräva rösträtt även för kvinnor, men motionen avslogs.
En majoritet av de socialdemokratiska kvinnorna vägrade att acceptera en fördröjning av kravet på kvinnlig rösträtt. De samlade in 1100 namnunderskrifter med kravet på en extra kongress för att ompröva beslutet men en majoritet av arbetarkommunerna avslog deras begäran.
1907 höll de socialdemokratiska kvinnorna sin första kongress där de slog fast att varje enskild kvinna skulle ha rätt att gå med i rörelsen för kvinnors rösträtt.
Hjalmar Branting tog till orda och anklagade partiets kvinnor för att stödja de reaktionära överklasskvinnorna istället för att hjälpa sina män. ”Männen ha tagit hand om sin fråga samt agiterat oerhört under dessa år […] därför oklokt att kvinnorna nu kom och fördröjde lösningen av männens rösträtt.”
I praktiken innebar partiledningens inställning i frågan att allmän rösträtt för män prioriterades framför kvinnors röst-rätt. Turerna i riksdagen var många och ofta sattes kvinnornas rösträtt i motsättning till allmän och lika rösträtt för män.
Samtidigt fortsatte LKPR sitt arbete och 1907 överlämnades den första masspetitionen för kvinnlig rösträtt till riksdagen med 142128 namnunderskrifter. Motsättningarna mellan de socialdemokratiska kvinnorna och de borgerliga kvinnosakskvinnorna kvarstod dock och till den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 hade Allmänna kvinnoklubben lagt in en motion som tog avstånd från den borgerliga rösträttsrörelsen. Ett uttalande från konferensen fastslog också att ”de socialistiska kvinnorna föra icke sin kamp i förbund med de borgerliga kvinnosakskvinnorna utan gemensamt med de socialistiska partierna, som kämpa för kvinnlig rösträtt som det teoretiska och praktiska villkoret för rösträttens fulla demokratisering.”
De socialdemokratiska kvinnorna hade dock fortfarande en representant i LKPR:s styrelse som vid flera tillfällen försökte få stadgarna ändrade så att organisationen istället skulle arbeta för allmän och lika rösträtt. Men LKPR vägrade.
1905 fick Sverige en liberal regering under Staaf och många kvinnor hoppades på att kravet på kvinnlig rösträtt skulle föras fram i riksdagen. Men förhoppningarna grusades. Den förhärskande uppfattningen var att kraven på kvinnlig rösträtt skulle kunna äventyra en utvidgning av männens rösträtt. Denna uppfattning var också rådande inom det socialdemokratiska partiet.
På partiets kongress samma år föreslog visserligen ungsocialisten Hinke Bergegren att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kräva rösträtt även för kvinnor, men motionen avslogs.
En majoritet av de socialdemokratiska kvinnorna vägrade att acceptera en fördröjning av kravet på kvinnlig rösträtt. De samlade in 1100 namnunderskrifter med kravet på en extra kongress för att ompröva beslutet men en majoritet av arbetarkommunerna avslog deras begäran.
1907 höll de socialdemokratiska kvinnorna sin första kongress där de slog fast att varje enskild kvinna skulle ha rätt att gå med i rörelsen för kvinnors rösträtt.
Hjalmar Branting tog till orda och anklagade partiets kvinnor för att stödja de reaktionära överklasskvinnorna istället för att hjälpa sina män. ”Männen ha tagit hand om sin fråga samt agiterat oerhört under dessa år […] därför oklokt att kvinnorna nu kom och fördröjde lösningen av männens rösträtt.”
I praktiken innebar partiledningens inställning i frågan att allmän rösträtt för män prioriterades framför kvinnors röst-rätt. Turerna i riksdagen var många och ofta sattes kvinnornas rösträtt i motsättning till allmän och lika rösträtt för män.
Samtidigt fortsatte LKPR sitt arbete och 1907 överlämnades den första masspetitionen för kvinnlig rösträtt till riksdagen med 142128 namnunderskrifter. Motsättningarna mellan de socialdemokratiska kvinnorna och de borgerliga kvinnosakskvinnorna kvarstod dock och till den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 hade Allmänna kvinnoklubben lagt in en motion som tog avstånd från den borgerliga rösträttsrörelsen. Ett uttalande från konferensen fastslog också att ”de socialistiska kvinnorna föra icke sin kamp i förbund med de borgerliga kvinnosakskvinnorna utan gemensamt med de socialistiska partierna, som kämpa för kvinnlig rösträtt som det teoretiska och praktiska villkoret för rösträttens fulla demokratisering.”
De socialdemokratiska kvinnorna hade dock fortfarande en representant i LKPR:s styrelse som vid flera tillfällen försökte få stadgarna ändrade så att organisationen istället skulle arbeta för allmän och lika rösträtt. Men LKPR vägrade.
*
Efter 1911 radikaliserades LKPR något eftersom många konservativa kvinnor lämnade organisationen när högern definitivt gick emot den kvinnliga rösträtten. I ett samarbete med de socialdemokratiska kvinnorna genomförde LKPR en ny namninsamling som avslutades 1914 och resulterade i 351454 namnunderskrifter.
När första världskrigen bröt ut upphörde samarbetet helt mellan kvinnorörelsens båda riktningar. De borgerliga kvinnorna engagerade sig för ökade anslag till försvaret, något som Socialdemokratin motsatte sig.
Efter kriget hade de ryska kommunisterna tagit makten i Sovjet och revolutionsåret 1917 kulminerade de omfattande klasstriderna även i Sverige. Många reformer gick igenom för att dämpa det revolutionära läget. Vid 1919 års riksdag vek sig högern och rösträtten gick igenom.
JENNY TEDJEZA
Proletären nr 9, 2010
Rösträttskampen i årtal
1862 Förmögna ogifta kvinnor och änkor ges kommunal rösträtt.
1897 Det socialdemokratiska partiprogrammet kräver allmän och lika rösträtt för alla myndiga män och kvinnor.
1903 Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) bildas.
1905 Ungsocialisten Hinke Berggren motionerade på socialdemokraternas kongress om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kräva allmän rösträtt även för kvinnor.
1906 LKPR samlar in 142128 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Överlämnas till riksdagen 1907.
1907 Den första socialdemokratiska kvinnokonferensen.
1908 Socialdemokraterna skriver in kravet på kvinnlig rösträtt i sitt partiprogram till riksdagen.
1909 Högern drev igenom en rösträttsreform med rösträtt för män, men där de förmögna fortfarande har fler röster.
1910 Kvinnor blir valbara till kommunfullmäktige och stadsfullmäktige.
1910 Den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn beslutar om en särskild kvinnodag med huvudsakligt syfte att agitera för kvinnors rösträtt.
1914 LKPR samlar tillsammans med de socialdemokratiska kvinnorna in 351454 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.
1919 Beslut om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, samt valbarhet till riksdagens andra kammare. Undantagna var män som inte fullgjort sin värnplikt, de som levde på fattigvård eller som befann sig i personligt konkurstillstånd.
1921 kvinnor röstar för första gången i riksdagsvalet. Av 385 riksdagsledamöter blir fem kvinnor, däribland två socialdemokratiska kvinnor. Sömmerskan och arbetarhustrun Agda Östlund blir den första kvinnan att yttra sig i riksdagen.
Läs mer:
”Tusen svenska kvinnoår”. Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.
”Kvinnor, kamrater…” Eva Schmitz.
”De få vara tacksamma att vi ge dem arbete. En bok om arbetarkvinnans kamp i Sverige”. Lotta Forssman och Marianne Paas.
”Systrar, kamrater!”. Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink
Efter 1911 radikaliserades LKPR något eftersom många konservativa kvinnor lämnade organisationen när högern definitivt gick emot den kvinnliga rösträtten. I ett samarbete med de socialdemokratiska kvinnorna genomförde LKPR en ny namninsamling som avslutades 1914 och resulterade i 351454 namnunderskrifter.
När första världskrigen bröt ut upphörde samarbetet helt mellan kvinnorörelsens båda riktningar. De borgerliga kvinnorna engagerade sig för ökade anslag till försvaret, något som Socialdemokratin motsatte sig.
Efter kriget hade de ryska kommunisterna tagit makten i Sovjet och revolutionsåret 1917 kulminerade de omfattande klasstriderna även i Sverige. Många reformer gick igenom för att dämpa det revolutionära läget. Vid 1919 års riksdag vek sig högern och rösträtten gick igenom.
JENNY TEDJEZA
Proletären nr 9, 2010
Rösträttskampen i årtal
1862 Förmögna ogifta kvinnor och änkor ges kommunal rösträtt.
1897 Det socialdemokratiska partiprogrammet kräver allmän och lika rösträtt för alla myndiga män och kvinnor.
1903 Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) bildas.
1905 Ungsocialisten Hinke Berggren motionerade på socialdemokraternas kongress om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kräva allmän rösträtt även för kvinnor.
1906 LKPR samlar in 142128 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Överlämnas till riksdagen 1907.
1907 Den första socialdemokratiska kvinnokonferensen.
1908 Socialdemokraterna skriver in kravet på kvinnlig rösträtt i sitt partiprogram till riksdagen.
1909 Högern drev igenom en rösträttsreform med rösträtt för män, men där de förmögna fortfarande har fler röster.
1910 Kvinnor blir valbara till kommunfullmäktige och stadsfullmäktige.
1910 Den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn beslutar om en särskild kvinnodag med huvudsakligt syfte att agitera för kvinnors rösträtt.
1914 LKPR samlar tillsammans med de socialdemokratiska kvinnorna in 351454 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.
1919 Beslut om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, samt valbarhet till riksdagens andra kammare. Undantagna var män som inte fullgjort sin värnplikt, de som levde på fattigvård eller som befann sig i personligt konkurstillstånd.
1921 kvinnor röstar för första gången i riksdagsvalet. Av 385 riksdagsledamöter blir fem kvinnor, däribland två socialdemokratiska kvinnor. Sömmerskan och arbetarhustrun Agda Östlund blir den första kvinnan att yttra sig i riksdagen.
Läs mer:
”Tusen svenska kvinnoår”. Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.
”Kvinnor, kamrater…” Eva Schmitz.
”De få vara tacksamma att vi ge dem arbete. En bok om arbetarkvinnans kamp i Sverige”. Lotta Forssman och Marianne Paas.
”Systrar, kamrater!”. Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink