”Kommunen ska driva busstrafiken"

De vänder sig båda mot politikernas planer på att privatisera busstrafiken inom Göteborgs spårvägar.
– En privatisering skulle ge ännu tuffare arbetsvillkor än dagens, säger Gunilla Olin.

Hon har arbetat på Göteborgs spårvägar sedan 1975. De senaste åren har hon varit skyddsombud för bussförarna och sedan i våras är hon huvudskyddsombud.

Också Janne Strömqvist har många år i branschen. Han anställdes som reparatör 1977 och har varit huvudskyddsombud på spårvägens tekniska avdelning i sju år.

Hårdare arbetsklimat
Gunilla Olin och Janne Strömqvist har sett hur arbetsvillkoren och arbetsmiljön förändrats genom åren.

– Det har blivit ett mycket hårdare arbetsklimat sedan bussupphandlingarna startade på nittiotalet. Göteborgs spårvägar har varit tvingade att reducera sina kostnader för att överhuvudtaget ha möjlighet att hänga med i den stenhårda konkurrensen som följer i spåren av upphandlingarna, säger Gunilla Olin.

– När man är inne i det ser man inte alla små förändringar, men om man tar ett steg tillbaka blir det uppenbart vad anbudsförfarandet har inneburit. Inför varje upphandling har organisationen slimmats. På den tekniska sidan har personalen halverats, så det har blivit mycket tyngre för dem som är kvar. Samtidigt sparar Göteborgs spårvägar in på alla andra möjliga håll, exempelvis använder de billiga underleverantörer, säger Janne Strömqvist.

Nu oroas huvudskyddsombuden för vad en privatisering skulle innebära för de anställdas arbetssituation.

– Om ett privat företag tar över så tar de bara den personalen de vill ha. Vad händer med resten? Många har varit här i många år, jag och Gunilla är knappast unika, säger Janne Strömqvist som också undrar vad som skulle hända med bussverkstäderna. Privata företag har inga egna verkstäder överhuvudtaget, så vad innebär en privatisering för alla dem som jobbar där?

Gunilla Olin menar att gränsen för hur mycket det går att pressa bussförarna redan är nådd när det gäller arbetsvillkor och arbetsscheman.

– Det känns som att vi redan kör 120 procent. Vid ändhållplatsen skyltar vi om och bussen kör en ny linje. Det finns inga marginaler kvar att ta av, säger hon.

• Hur kan ett privat företag rationalisera ytterligare?
– De privata företagen vill ha fler timanställda och mindre fast personal, säger Janne Strömqvist.

Upphandlingar
Planerna på att eventuellt privatisera busstrafiken i Göteborg blev kända för ungefär en månad sedan när kommunpolitikerna med Göran Johansson (s) i spetsen gav tjänstemännen i stadskansliet i uppdrag att utreda saken.

– Jag tycker det är konstigt att en socialdemokratisk majoritet pratar i de här termerna. Det är tråkigt. Så fort man får bekymmer och problem så ska man sälja ut istället för att ta vara på det man har, säger Gunilla Olin.

– Politikerna säger att de vill privatisera för att busstrafiken går med förlust, men förlusterna beror ju på det låga anbud som Göteborgs spårvägar lade i upphandlingen. Sån här verksamhet kostar och i slutändan är det ändå alltid resenärerna och skattebetalarna som får betala. Då är det bättre att ha en offentlig kollektivtrafik utan upphandlingar, så att det finns förutsättningar för att bedriva en bra verksamhet med vettig arbetsmiljö, menar Janne Strömqvist.

Ordförandena för de tre berörda fackförbunden har skrivit en debattartikel i Göteborgs-Posten. I artikeln vänder de sig mot en privatisering och visar på hur både resenärer och personal skulle förlora på en utförsäljning. Men på golvet har reaktionerna hittills inte varit så starka.

– Folk är luttrade. Det har varit turbulent sedan upphandlingarna började på nittiotalet, berättar Gunilla Olin.

– Skillnaden med detta är ju att det handlar om en utförsäljning, och inte bara en upphandling, säger Janne Strömqvist.

– Men kanske har inte alla förstått hur det här påverkar vårt avtal. Vi har ju exempelvis fler semesterdagar än de privatanställda, säger Gunilla Olin.

Offentlig drift
En privatisering skulle inte heller bara drabba de anställda. Varje dag tar tusentals göteborgare bussen eller spårvagnen till skolan eller jobbet.

– För offentliga arbetsgivare är inte vinsten det viktiga. Kollektivtrafiken är en kärnverksamhet och den borde ligga i kommunens hand. Den ska inte vara vinstdrivande. Det är som med sjukvården – alla ska ha rätt till bra kollektivtrafik, säger Gunilla Olin.

• Hur skulle ni då vilja se att kollektivtrafiken utvecklades?
– Den ska vara kvar i offentlig drift. Och om man får drömma lite så skulle arbetstiden vara kortare. De som jobbar i skift arbetar 38,25 timmar i veckan, och då får arbetsgivaren lägga ut timmarna som han vill. Det kan innebära att man jobbar 50 timmar en vecka, och lite mindre nästa. Det påverkar kroppen väldigt negativt, det går inte att sova igen den förlorade tiden. Många bussförare klagar också över trötthet och störd sömn. Innan upphandlingen så jobbade skiftarbetarna drygt 36 timmar i veckan. Då blev de i alla fall inte sjuka av jobbet, säger Gunilla Olin.

– Sen så önskar jag att politikerna hade sett det samhälleliga intresset av att ha en fungerande kollektivtrafik och en personal som mår bra. Men det kostar pengar, tillägger hon.

Janne Strömqvist instämmer. Även den tekniska personalen är hårt pressad.

– Jag skulle vilja se en större vagnsreserv också. Det hade vi förr. Vi gör ett så bra jobb vi kan, men ändå hittar de fel på bussarna vid kontroller. Det beror ju på den pressade arbetssituationen.

Öka motståndet
Sedan politikerna tillkännagav att en privatisering av busstrafiken ska utredas har det varit tyst, bortsett från debattinlägget i GP. De båda huvudskyddsombuden hoppas att diskussionen återigen blommar upp.

– Jag hoppas på mer protester. Vi har inte hört nåt mer sedan debattinlägget i Göteborgs-Posten, säger Gunilla Olin.

– Privatiseringen kommer att komma upp till beslut i fullmäktige. Jag tror att man lurar sig själv om man tror att det är lugnt. Vi måste fortsätta att informera medlemmarna och öka medvetenheten och motståndet. Det är också en uppgift för göteborgarna att visa vilken kollektivtrafik de vill ha, säger Janne Strömqvist.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 41, 2008