Billström vill splittra flyktingfamiljer

Förslaget till försörjningskrav vid anhöriginvandring som presenterades förra veckan är framtaget på regeringens uppdrag. Kritiken har inte låtit vänta på sig.

Rädda barnen, Röda korset, UNHCR, barnombudsmannen och Barnläkarföreningen är bara några av organisationerna som protesterar mot förslaget. Flera av dem påpekar att ett försörjningskrav strider mot FN:s barnkonvention, som Sverige har undertecknat.

Hårda krav
Försörjningskravet innebär att anhöriga till personer som har fått uppehållstillstånd i Sverige bara får prövas för anhöriginvandring om anknytningspersonen i Sverige uppfyller vissa krav. Dels måste anknytningspersonen ha tillräcklig försörjningsförmåga. Det innebär en regelbunden arbetsinkomst som lägst motsvarar existensminimum.

Arbetet måste också ha ”viss varaktighet”. Det innebär att en tidsbegränsad anställning, som ett vikariat eller en timanställning, kan anses vara otillräckligt för att få ta hit sin fru eller sina barn.

Dessutom ska anknytningspersonen ha en lämplig bostad för sig själv och den som flyttar hit. Med lämplig bostad avses bostadsrätt, förstahandskontrakt på hyresrätt eller långvarigt andrahandskontrakt.

Att vara inneboende duger alltså inte. Dessutom måste bostaden vara tillräckligt stor, som exempel nämns att en familj med två barn bör ha en fyra för att inte anses vara trångbodd.

Utredningen hävdar att syftet med försörjningskravet är att stärka integrationen genom att skapa drivkrafter till arbete och ordnad bostad.

Men frågan är vem som inte vill ha fast jobb med riktig lön och förstahandskontrakt på en trea? Är det verkligen avsaknaden av ”drivkrafter” som gör att nyanlända har svårt att hitta fasta jobb och bostäder?

Utredningen bortser helt från diskrimineringen på bostads- och arbetsmarknaden, och väljer istället att lägga skulden på de individer som tvingats lämna sina hemländer. Konsekvenserna om förslagen går igenom är förödande. Både i form av splittrade familjer och i form av ännu sämre integration.

Vissa undantas
Förra året kom ca 29000 personer till Sverige som anhöriginvandrare. Av dessa var den stora majoriteten anhöriginvandrare till svenskar som själva inte invandrat. Med andra ord handlar det om svenska medborgare som hittat en maka eller make i utlandet. Dessa berörs inte av det nya lagförslaget.

Även konventionsflyktingar och skyddsbehövande som flytt undan tortyr och yttre eller inre väpnad konflikt undantas. Men detta är bara en liten del av alla skyddsbehövande. Exempelvis räknas varken irakier eller afghaner, som utgör två av de största grupperna av asylsökande för tillfället, till någon av de här kategorierna.

Sammantaget är det runt 10000 av de 29000 anhöriginvandrarna som hade berörts om lagen hade varit i kraft 2007. Av dessa är över 3600 barn. Det innebär att tusentals barn hade riskerat att skiljas från åtminstone en av sina föräldrar om ett försörjningskrav hade förelegat. Samtidigt hade föräldrar riskerat att skiljas från sina barn, och ännu fler hade riskerat att skiljas från sin make eller maka.

Detta underlättar inte integrationen i samhället, tvärtom. En fungerande integrationsprocess förutsätter en återförening med familjen. När personer tvingas fly från sina hem och allt de känner till och söka sig till ett okänt land, med nya miljöer och ett nytt språk, utgör ofta familjen en grundförutsättning för att de ska nå en känsla av trygghet och tro på framtiden.

Kvinnor drabbas värst
Dessutom är försörjningskravet förkastligt ur ett jämställdhetsperspektiv. Ofta är det mannen i familjen som först anländer till Sverige och söker uppehållstillstånd, för att fru och barn sedan ska kunna följa efter.

Om försörjningskravet drivs igenom är risken stor att kvinnan tvingas vänta i åratal med barnen i oroshärdar, innan de tillåts komma till Sverige. Vem gynnar det?

LISA ENGSTRÖM
Proletären 50, 2008