Från Röde Ruben till Pontus Wernblom
På DN-debatt (29/10) häver sig fd chefredaktören Bertil Torekull över dagens ledarsidor, som avfärdas som en ”publicistisk blindtarm”.
Ledarskribenterna kommer inte billigare undan. De sysslar med ”ovidkommande kommentarer om exempelvis fotboll eller förnumstiga speglingar av personliga faiblesser som inte har ett skvatt med en skarp politisk ledarprofil att skaffa”, skriver Torekull. Som vill avskaffa hela systemet med anonyma ledare.
Inte för att undertecknad känner sig speciellt träffad. Men när jag nu tar mig för att skriva om fotboll, som är en personlig svaghet, särskilt när det gäller IFK Göteborg, så skall jag tillmötesgå både Torekull och läsare med andra svagheter än mina. Genom att signera denna kommentar.
*
Att Blåvitt återbördade SM-guldet i fotboll till Göteborg, där det enligt oss göteborgare hör hemma, har väl inte gått någon förbi. Men är det något att skriva om i Proletären? Ja, varför inte. Idrott och politik hör som bekant ihop och nog finns det också en politisk dimension i detta SM-guld, om så bara i marginalen.
IFK Göteborg är en storklubb bland andra storklubbar, underkastad de kapitalistiska villkor som gäller inom all elitidrott. IFK har rentav tänjt på gränserna, vilket den uppmärksammade skattehärvan är ett sorgligt uttryck för. Hade IFK Göteborg varit Örebro SK hade laget kanske inte ens spelat i årets allsvenska.
Men även i det kapitalistiska helvetet finns en gradskillnad.
Minns 2006. Då dömde seriesegrande Elfsborgs klubbdirektör ut Blåvitts och Håkan Milds försök att återgå till någon slags folkrörelsemodell som stenåldersmässigt. Han fick medhåll av allt vad experter heter. Framtidens melodi utgörs av rent kapitalistiskt drivna klubbar, hette det. Typ FC Köpenhamn.
Nu är det 2007 och tonen är en helt annan. Man blir nästan lite rörd, inte bara som blåvit sedan barnsben, utan också som kommunist. Det talas om långsiktighet och kollektivism, om att prioritera unga talanger ur de egna leden framför köp av egotrippade stjärnor, om solidaritet både på planen och i gruppen, om att alla måste ställa upp för varandra, om en planmässig spelidé som alla kan känna trygghet i också när laget har en sämre dag.
Kalla det vad ni vill. Men det är i alla fall inte högerns individualism som ligger bakom årets SM-guld.
Att Blåvitt återbördade SM-guldet i fotboll till Göteborg, där det enligt oss göteborgare hör hemma, har väl inte gått någon förbi. Men är det något att skriva om i Proletären? Ja, varför inte. Idrott och politik hör som bekant ihop och nog finns det också en politisk dimension i detta SM-guld, om så bara i marginalen.
IFK Göteborg är en storklubb bland andra storklubbar, underkastad de kapitalistiska villkor som gäller inom all elitidrott. IFK har rentav tänjt på gränserna, vilket den uppmärksammade skattehärvan är ett sorgligt uttryck för. Hade IFK Göteborg varit Örebro SK hade laget kanske inte ens spelat i årets allsvenska.
Men även i det kapitalistiska helvetet finns en gradskillnad.
Minns 2006. Då dömde seriesegrande Elfsborgs klubbdirektör ut Blåvitts och Håkan Milds försök att återgå till någon slags folkrörelsemodell som stenåldersmässigt. Han fick medhåll av allt vad experter heter. Framtidens melodi utgörs av rent kapitalistiskt drivna klubbar, hette det. Typ FC Köpenhamn.
Nu är det 2007 och tonen är en helt annan. Man blir nästan lite rörd, inte bara som blåvit sedan barnsben, utan också som kommunist. Det talas om långsiktighet och kollektivism, om att prioritera unga talanger ur de egna leden framför köp av egotrippade stjärnor, om solidaritet både på planen och i gruppen, om att alla måste ställa upp för varandra, om en planmässig spelidé som alla kan känna trygghet i också när laget har en sämre dag.
Kalla det vad ni vill. Men det är i alla fall inte högerns individualism som ligger bakom årets SM-guld.
*
Det talas om att IFK Göteborg är på väg tillbaka till den ”sossemodell” som gav så stora framgångar på 80- och 90-talen. Att Håkan Mild och bakom honom den tidigare tränaren Roger Gustafsson har en sådan ambition råder det knappast någon tvekan om. Mer tvivelaktigt är sedan om modellen är hållbar i en tid då ett framgångsrikt lag riskerar att bli sönderköpt i ett huj. Hur många av årets unga succéspelare finns kvar nästa år?
Men man kan sympatisera med ambitionen i alla fall och man kan applådera att den fortfarande resulterar i framgång. Skall svensk klubbfotboll hävda sig internationellt, så kan klubbarna inte leka att de är Inter eller Chelsea.
Själv drömmer jag mig gärna tillbaka till 80-talet. Givetvis med tanke på den fantastiska fotboll som Blåvitt då presterade. Två segrar i Uefacupen går inte av för hackor! Men också och inte minst på grund av att så många av dåtidens spelare hade en så tydlig och uttalad vänsteruppfattning.
Den som var med minns Ruben Svensson, den gänglige högerbacken som hade ett löpsteg som en älg, men som ändå tog sig fram längst kanten, i sina bästa stunder nästan omöjlig att stoppa och lika omöjlig att ta sig förbi. ”Röde Ruben” kallad. För att han aldrig stack under stol med sina vänsteråsikter, inte i omklädningsrummet och inte i offentligt. Under de mest framgångsrika åren skrev värmlänningen Ruben tvärtom krönikor i Proletären.
Visst är det något att minnas!
Nu skriver Aftonbladets Lasse Anrell att Röde Rubens ande lever på Kamratgården. Via ”kommunisten” Pontus Wernblom. Vilket är sant såtillvida att guldmakaren Pontus enligt egen utsago står långt till vänster i politiken, något han inte smyger med. Men det är inte bara Pontus som gör att Röde Rubens ande lever. Det avgörande är att årets blåvita upplaga hittat tillbaka till den kollektivism och det kamratskap som bar fram 80-talets framgångslag, inte minst genom vänsterkillar som Ruben Svensson, Torbjörn Nilsson och Håkan Sandberg.
Det talas om att IFK Göteborg är på väg tillbaka till den ”sossemodell” som gav så stora framgångar på 80- och 90-talen. Att Håkan Mild och bakom honom den tidigare tränaren Roger Gustafsson har en sådan ambition råder det knappast någon tvekan om. Mer tvivelaktigt är sedan om modellen är hållbar i en tid då ett framgångsrikt lag riskerar att bli sönderköpt i ett huj. Hur många av årets unga succéspelare finns kvar nästa år?
Men man kan sympatisera med ambitionen i alla fall och man kan applådera att den fortfarande resulterar i framgång. Skall svensk klubbfotboll hävda sig internationellt, så kan klubbarna inte leka att de är Inter eller Chelsea.
Själv drömmer jag mig gärna tillbaka till 80-talet. Givetvis med tanke på den fantastiska fotboll som Blåvitt då presterade. Två segrar i Uefacupen går inte av för hackor! Men också och inte minst på grund av att så många av dåtidens spelare hade en så tydlig och uttalad vänsteruppfattning.
Den som var med minns Ruben Svensson, den gänglige högerbacken som hade ett löpsteg som en älg, men som ändå tog sig fram längst kanten, i sina bästa stunder nästan omöjlig att stoppa och lika omöjlig att ta sig förbi. ”Röde Ruben” kallad. För att han aldrig stack under stol med sina vänsteråsikter, inte i omklädningsrummet och inte i offentligt. Under de mest framgångsrika åren skrev värmlänningen Ruben tvärtom krönikor i Proletären.
Visst är det något att minnas!
Nu skriver Aftonbladets Lasse Anrell att Röde Rubens ande lever på Kamratgården. Via ”kommunisten” Pontus Wernblom. Vilket är sant såtillvida att guldmakaren Pontus enligt egen utsago står långt till vänster i politiken, något han inte smyger med. Men det är inte bara Pontus som gör att Röde Rubens ande lever. Det avgörande är att årets blåvita upplaga hittat tillbaka till den kollektivism och det kamratskap som bar fram 80-talets framgångslag, inte minst genom vänsterkillar som Ruben Svensson, Torbjörn Nilsson och Håkan Sandberg.
*
Om jag med dessa rader trampat någon läsare på ömma fotbollstår, så ber jag oförbehållsamt om ursäkt.
Men håll med om att det är skönt att också marknadsliberaler tvingas medge att långsiktighet och kollektivism är ett framgångsrecept, om så bara vad gäller fotboll.
AC
Om jag med dessa rader trampat någon läsare på ömma fotbollstår, så ber jag oförbehållsamt om ursäkt.
Men håll med om att det är skönt att också marknadsliberaler tvingas medge att långsiktighet och kollektivism är ett framgångsrecept, om så bara vad gäller fotboll.
AC