Slagfält Tbilisi – hur EU försöker styra ett land
Västliga krafter hoppas att demonstrationerna på Frihetstorget i Georgiens huvudstad ska leda till att regeringen faller, likt Majdankuppen i Ukraina 2014. Men förutsättningarna är annorlunda jämfört med i Kiev då, skriver Mario Sousa som nyss återvänt från Tbilisi.
Georgiens huvudstad Tbilisi har i hundratals år haft en stark attraktionskraft för alla rysktalande människor, ja, för hela Östeuropa faktiskt. Dels för sin mat, kultur och vänlighet men inte minst för sin nationella karaktär av ett stolt folk som reder sig självt i alla väder.
Jag och min fru Irina kom till Tbilisi natten mellan den 28 och 29 november, för födelsedagsfirande men också för politiken. Jag visste att något var på gång, att den politiska oppositionen skulle kalla till demonstrationer mot det regerande partiet Georgisk dröm. Men jag visste inte att vi skulle hamna mitt i demonstrationerna!
Redan när taxin närmade sig hotellet fick vi gå omvägar på grund av polisavspärrningar. Det var mycket folk överallt. Jag frågade taxichauffören vad som hände och fick till svar ett leende och att det var någon slags protest mot regeringen. Vi såg eld från fyrverkerier, det smällde ordentligt så det hördes in i hotellrummet.
Det blev inte mycket sömn den natten och inte heller de tre följande. Vårt hotell låg bara på ett par hundra meter från Rustaveli Aveny där Georgiens parlamentet ligger, och där demonstrationerna ägt rum varje natt sedan den 28 november.
På dagen är Tbilisi en lugn stad där turister ses överallt. Rysktalande turister finns i mängder. Georgiska är landets språk men många har ryska som modersmål och det ryska språket är också vanligt i vardagen. När vi åkte turistbuss runt staden var nästan alla hörlurar med förinspelad information redan inställda på ryska. Går man in på café eller restaurang kan man prata ryska med personalen, som svarar på flytande ryska.
Redan första dagen gick vi in i ett litet café där två kvinnor arbetade. Jag undrade vad de tyckte om demonstrationerna. De svarade, kanske lite diplomatiskt, att förr i tiden, under Sovjetunionen, fanns inga gränser, man kunde röra sig fritt, besöka vänner och släktingar överallt, det var inga problem. Det var en bra tid under deras ungdom, det var fred.
– Nu är det svårare, man vet inte vad man ska tro, sa den ena kvinnan.
Regeringen försöker göra sitt bästa, menade hon. Men det är stor arbetslöshet och lönerna är väldigt låga. Många tvingas att lämna landet för sin försörjning, åka till EU.
– Alla vill ha det bättre, men att slåss är inte bra, sa hon om de nattliga protesterna.
Denna kvinnas inställning mötte jag också vid andra kontakter med vanliga människor i Tbilisi under våra långa promenader på stan. På dagen löper livet på som vanligt. Vi köpte nybakat varmt bröd för 1,3 lari (cirka fem kronor) i ett litet bageri i närheten av Trinity Katedralen. Även i en brödkö kan man ha viktiga samtal.
Tiderna är svåra men vi vill leva i fred, är en allmän inställning. Våldsamma demonstrationer är få beredda att godkänna, och ingen i brödkön hade varit på någon demonstration.
Vi går ner mot centrum, stannar upp, äter vårt bröd i en liten park. Bredvid badar glada gråsparvar i en liten pöl. De får brödsmulor av folk i närheten och även av oss. De vilda hundarna kan ingen undgå. De finns överallt, är vänliga, välnärda och tjocka. Alla ger hundarna mat och klappar dem. Och det viktigaste – alla vilda hundar är öronmärkta med ett stort gult märke, ett bevis på att de är vaccinerade.
Tyvärr är staden utanför turistområdet väldigt sliten med mycket förfall överallt. Ingen underhåller gator och byggnader som kunde ha varit underbart vackra.
Så är det i ett land där kapitalet tog makten fullständigt efter Sovjetunionens fall och agerar enligt sina egna intressen. Landet styrs av miljardärer. Varje politiskt parti med representation i parlamentet styrs av en eller flera miljardärer. Inklusive regeringspartiet Georgisk dröm.
Skillnaden mellan regeringen och övriga är att Georgisk dröm vill att landet ska utvecklas genom goda kontakter med både öst och väst, med Ryssland, Vitryssland och alla andra på den sidan, och med EU, USA och övriga på den andra. Det är bra för affärerna, välstånd och fred, anser de. En svår balans som Ukrainas före detta president Janukovitj försökte hålla, och som slutade med fruktansvärda konsekvenser i det landet.
Den georgiska oppositionen å sin sida vill stänga ute Ryssland helt, göra landet till ett EU-land för direkt konfrontation mot Ryssland. Det säger de själva. Ungefär som fascisterna som tog över Ukraina efter kuppen 2014. Oppositionen är närmast att betrakta som megafoner för USA, CIA och EU. Vid varje kritik från väst mot Georgiens regering hoppar oppositionen på regeringen.
På en av de stora, pampiga byggnaderna vid Frihetstorget i Tbilisis centrum står ”Informationscentrum för Nato och EU”. En hel stor byggnad bara för att informera? Givetvis inte. Därifrån kommer direktiven som oppositionen följer till punkt och pricka, och all propaganda mot Ryssland som öses över hela samhället.
Den mycket kostsamma verksamheten i detta ”informationscentrum” betalas av donationer, i praktiken av CIA. Informationscentret påverkar det georgiska samhället så mycket de kan för krig mot Ryssland. Det har också varit helt lagligt i Georgien.
Men saker och ting har ändrats för CIA:s informationscentrum och västs övriga propagandister i Georgien. I maj 2024 antog det georgiska parlamentet med stor majoritet, 84 mot fyra, ett lagförslag som går under namnet lagen om utländska agenter.
Det gäller en lag om insyn i utländskt inflytande i Georgien, vilken tvingar alla icke-statliga organisationer och medier som får mera än 20 procent av sina inkomster från andra länder att registrera sig som företrädare för utländsk makt vid justitieministeriet. Kategoriseringen ska också framgå i alla dessa organisationers publiceringar.
Liknande lagar finns i många länder, bland annat i USA. Men CIA gick i taket! Tänk att all deras propaganda från Informationscentrum måste stämplas som utländsk agent! Katastrof. Lagen skulle stoppas.
Det började med att landets pro-västliga president, den fransk-georgiska Salomé Zurabisjvili, vägrade att underteckna lagen. Salomé Zurabisjvili kom från Frankrike till Georgien 2003 som Frankrikes ambassadör men lyckades bli Georgiens president i december 2018.
Efter presidentens vägran att underteckna lagen om utländska agenter var det dags för USA:s utrikesminister Antony Blinken att hota med en översyn av det bilaterala samarbetet med Georgien. Betydande affärer stoppade och mindre pengar till landet. Georgiens styrande parti å sin sida stämplade Blinkens beslut som komiskt.
När presidenten vägrade att underteckna lagen tog parlamentets talman Shalva Papuasjvili över den juridiska rätten och undertecknade lagen, som trädde i kraft den 3 juni i år.
Oppositionen mobiliserade då mot lagen, med stora demonstrationer mot regeringen i huvudstaden Tbilisi och ett par andra städer. Motsättningarna i samhället har sedan dess ökat.
USA:s och EU:s agerande mot den georgiska regeringen ökar hela tiden, de satsar allt de kan.
Så var det vid parlamentsvalet i Georgien 26 oktober. I opinionsundersökningar gjorda av georgiska företag såg regeringspartiet Georgisk dröm ut att gå mot klar seger. Men i opinionsundersökningar gjorda av utländska företag från USA och EU gavs valsegern åt oppositionskoalitionens tre partier.
I valet segrade regeringspartiet Georgisk dröm klart, som de georgiska opinionsundersökningarna förutspått. Men det var ointressant för oppositionen. De följde de utländska opinionsundersökningarna, och USA och EU som anklagade regeringen för valfusk, och förklarade valet ogiltigt. Och så ställde oppositionen återigen till med demonstrationer mot regeringen.
Den politiska debatten i sakfrågorna kommer på undantag. Inrikespolitiskt är skillnaden mellan regeringen och oppositionen liten. Det är kapitalism med eller utan små förbättringar i hälsovård, utbildning, underhåll av vägar och torg, kollektivtrafik, löner med mera.
Inte mycket skiljer dem, även om skillnaden kan vara viktig. Det är utrikespolitiken som är den avgörande i alla debatter. Det är den som kan leda landet på en farlig väg mot ett inbördeskrig, anser regeringen.
Avgörande är USA:s vilja att stänga ute Ryssland, att få Georgien som en frontstat i söder i ett möjligt kommande krig mot Ryssland. Som Sverige nu i Norden. Och USA och CIA använder alla medel för att vinna Georgien för sin sak.
Emellertid fortsatte den georgiska regeringens förhandlingar med EU syftande till ett associeringsavtal. EU ställde krav på den georgiska regeringen att upphäva flera lagar för att stämma överens med EU. Främst gällde det den så kallade agentlagen, om insyn över utländskt inflytande i Georgien. Det var EU:s främsta och starkaste krav. Regeringen vägrade. Då hotade EU att dra in biståndet till Georgien. Regeringen såg det som en fräck intervention och svarade med samma mynt.
Den 28 november deklarerade Georgiens premiärminister Irakli Kobakhidze att de georgiska myndigheterna beslutat att frysa frågan om landets anslutning till Europeiska unionen till slutet av 2028. Och vidare att Georgien har beslutat att under samma period sluta ta emot budgetbidrag från EU.
Kobakhidze sa att förhandlingarna med EU måste ske med värdighet, och inte genom utpressning och förolämpningar. Premiärministern deklarerade också att georgierna är ett stolt folk som inte tar emot allmosor.
Premiärministerns uttalande måste känts som en spark i magen på EU. Kolonisatörerna som är vana att besluta och bestämma blev körda på dörren.
Väst går till motattack. I Informationscentrum för Nato och EU vid Frihetstorget jobbas frenetiskt. Det ska mobiliseras för att få Georgiens regering att falla. Oppositionen måste ta in alla de kan för att få till stora demonstrationer mot regeringen. De tre oppositionspartierna öppnar kassan och betalar vad det kostar för att organisera demonstrationerna, det blir inte billigt. Som i Ukraina 2014.
Det gäller att utnyttja det politiska tillfället, de inställda förhandlingarna med EU, för att vinna alla som kan vinnas. Och det gäller att göra det snabbt innan intresset svalnar.
Redan på kvällen den 28 november genomfördes den första demonstrationen i huvudstaden, den stora massa som jag såg från taxifönstret på väg till hotellet vid ankomsten till Tbilisi.
Det dundrade hela natten till cirka klockan fyra på fredagsmorgonen. På fredagskvällen var det en ny demonstration och jag tog mig till demonstrationsplatsen utanför parlamentet för att själv se vad som pågick.
Massan av människor var stor, det var säkert flera tusen. De flesta stod bara där, pratade med vänner och blåste då och då i visselpipor. Många hade den georgiska eller EU-flaggan på ryggen. En del ukrainska flaggor vajade också över demonstranterna.
Det var helt fritt att demonstrera. Polisen hade stoppat biltrafiken på Rustaveli Aveny där demonstranterna rörde sig fritt. Vi drack kaffe köpt i en kafévagn vid ingången till det stora köpcentret Moedani och gick sedan vidare mot demonstrationens centrum utanför parlamentet.
På Khazinagatan, en sidogata till Rustaveli Aveny där parlamentet ligger, står flera hundra människor vid en stor minibuss som just anlänt till platsen. Från minibussen tar man ut stora kartonger med gasmasker, som delas ut till alla som vill ha.
Jag går fram till en stor ung man och frågar på engelska om han tror att gasmasken kommer att stå emot polisens tårgas om det blir aktuellt. Han svarade att det säkert kommer att gå bra.
Jag passar på och frågar varför han demonstrerar. Han svarar att han vill ha nyval, att valet den 26 oktober inte gick rätt till, som EU säger. Jag kontrar och frågar om det är EU som bestämmer i Georgien om vad som är rätt och vad som är fel.
Han ler tveksamt, svarar inte, sträcker ut sin hand, säger att han heter Vlado och frågar efter mitt namn. Jag presenterar mig, Mario från Sverige, och tar hans hand. Han ler mot mig, säger välkommen till Georgien och går vidare till demonstrationen.
Jag ställer samma fråga till två tjejer i 20-årsåldern, om gasmasken kommer att fungera.
– Jodå, svarar de säkert.
En av flickorna hade varit med på demonstrationen natten innan och fått gas på sig. Hon hade mått dåligt, det rann från ögonen. Men idag skulle allt bli bra med den nya masken.
Flickan hade inte berättat hemma att hon var med på demonstrationen, hennes föräldrar stödjer inte demonstrationerna. Hon vill också ha nyval. Hon är helt säker på att det var valfusk den 26 oktober och hon vill att Georgien ska gå med i EU.
Jag går vidare mot parlamentet. Det är mycket hög ljudnivå från visselpipor och annat. Jag står mitt i folkmassan, tar bilder och filmar.
En grupp demonstranter med någon slags fyrverkeripjäser skickar smällare och raketer mot parlamentet. Ingen polis syns till. Polisen finns placerad i båda ändarna av Rustaveli Aveny där de stoppar biltrafiken, och bakom eller inne i parlamentet släcker de bränderna från fyrverkeripjäserna. Det är fortfarande fritt att demonstrera.
Så fortsatte allt under någon timme innan vi åter tog oss till hotellet. Efteråt fick vi veta att en grupp demonstranter börjat kasta brandbomber mot parlamentet. Polisen agerade då kraftigt mot demonstranterna med gas och batonger. Demonstrationen tog slut.
Dagen efter, lördagen den 30 november, hade vi vikt till kultur. Vi hade köpt biljetter till en konsert på Kakhidze Music Center med Tbilisi Symphony Orchestra. Tjajkovskijs konsert för piano och Sibelius symfoni nr 2. Det skulle bli vår resas kulturella höjdpunkt.
Vi var på plats i god tid, då vi såg en handskriven text på georgiska ovanför affischen som gjorde reklam för konserten. Vi frågade flera förbipasserande om de kunde översätta. Flera kunde inte, de kunde bara ryska, men till slut fick vi hjälp av en flicka som berättade för oss att kvällens konsert var inställd.
En vaktmästare berättade att alla konserter i Tbilisi var inställda tills vidare. Varför?
– De bestämde så. I den instabila politiska situationen är det bäst så, säger de.
Vi gick vidare till operahuset i närheten där det var likadant. Alla konserter var inställda i Tbilisi.
Demonstrationen vid parlamentet samma dag var en repetition av tidigare protester. Det var helt fritt att demonstrera.
Vi kom från restaurangen vid Metekhi Plateau och promenerade mot Frihetstorget där Rustaveli Aveny startar. Vi stannade en stund i affären på hörnet mitt emot Informationscentrum för Nato och EU för att köpa vatten.
Utanför stod två killar som höll på med något skumt. Den ena hade en svart mask för ansiktet, bara ögon och mun syntes. Den andra hade en stor sjal runt hela ansiktet.
De höll på att fylla små plastflaskor med en vätska från ampuller, hälften vatten, hälften vätska. Tre flaskor hann de med och gick sedan vidare till demonstrationen. Vi kom att tänka på brandbomberna mot parlamentet.
Brandbomberna jag såg var inga vanliga så kallade molotovcocktails med glasflaskor som tänds på och kastas, spricker och exploderar. De här var små plastflaskor som exploderar när de slår mot marken eller en vägg.
Vi gick vidare genom Frihetstorget, passerade polisens bilar och lastbilar med vattenkanoner, brandkårens lastbilar och vidare mot parlamentet.
Demonstrationen denna dag var ungefär som tidigare, samma antal människor, de flesta unga, många kanske 40 år, inte många äldre. Allt var som tidigare men nu hade demonstranterna kraftigare fyrverkeripjäser, som skickade smällar i högt tempo mot parlamentet, mellan de stora kolumnerna vid ingången. Det small till hela tiden.
Vi stannade inte länge. Vi såg hur mat delades ut till demonstranterna. Pizza, bröd, smörgåsar och vattenflaskor.
På hotellet hörde vi smällarna, det var svårt att sova. Vid tretiden försökte jag räkna ut hur mycket: det var ungefär 20–30 smällar per minut! Timme efter timme, hela natten! Även denna dag hade demonstrationen slutat med brandbomber mot parlamentet och polisen hade gått till motattack med tårgas.
Demonstrationen på söndagskvällen var även den en repetition av tidigare demonstrationer. Antalet demonstranterna var fortfarande stort men något mindre än vid de föregående. Demonstranterna agerade som tidigare, med visselpipor, flaggor, fyrverkerier och brandbomber mot parlamentet.
Denna gång användes också många starka grönlasrar mot poliserna och vakterna i parlamentet som försökte släcka bränderna. Men de flesta bara stod och hängde och hejade på våldsverkarna.
Vi hörde dagen efter att demonstrationen slutat även denna gång när brandbomberna tänt eld vid parlamentet. Polis kontrade med en attack och demonstrationen tog slut.
Under dessa dagar fortsatte den politiska kampen i landet. Republikens president Salomé Zurabisjvili uppmanade den 1 december skolbarnen att ansluta sig till demonstrationerna.
Zurabisjvili har varit Georgiens president i nästan sex år, man kan undra vad hon gjort för landets utveckling. Och nu vill hon skicka in skolbarnen i striden.
Vidare har presidenten meddelat att hon inte tänker lämna presidentskapet när hennes mandat tar slut den 29 december. Hon säger att hon inte erkänner valresultatet i parlamentsvalet den 26 oktober, som gav Georgisk dröm majoritet och regeringsmakten. Presidenten menar att regeringen är olaglig och inte har makt över hennes beslut.
Kumpanerna i EU är desperata när situationen i Georgien går dem ur händerna, och pressar den västvänliga presidenten till allt större äventyr.
Den georgiske premiärministern Irakli Kobakhidze har lugnt svarat att den 29 december upphör presidentens mandat och att Salome Zurabisjvili då ska ha lämnat presidentresidenset och presidentskapet till den nyvalda presidenten, vilket parlamentet och regeringen har bestämt.
Tydligen försöker den västvänliga presidenten Zurabisjvili hålla ut in i det sista för att skapa oro och hjälpa den planerade statskuppen på traven. Men allt tyder på att det denna gång är kört för västs krigsherrar och deras lakejer i Georgien.
Oppositionens demonstration den 3 december avbröts redan klockan 22, när polisen kontrade mot demonstranternas fyrverkerier, smällar och brandbomber. Några flera demonstrationstillstånd i Tbilisi var nog inte aktuella, tänkte jag.
Men dagen efter gjorde polisen husrannsakan i partilokalerna i flera oppositionspartier. Där hittade polisen kontorsrum fyllda med alla slags fyrverkerier, och även brandbomber. Allt togs i beslag. Därefter fortsatte demonstrationerna i Tbilisi, nu utan våldsinslag och utan polisingripande.
Västs statskuppsplaner i Georgien har gått om intet dels därför att det i Georgien inte finns något våldsamt fascistparti som Svoboda i Ukraina 2014. Våldsbenägna och mördare, som USA kunde investera fem miljarder dollar för statskupp och krig mot Ukrainas folk.
Det blir svårt att ställa till med en statskupp i Georgien utan våldsmän och militär organisation. Men sista ordet är inte sagt.
Det finns uppgifter om att Ukrainas armé har gett ledigt åt en grupp på cirka 50 georgiska officerare som tjänstgör i Ukrainas krig mot Ryssland. Officerare som är kända för sina extremhögeruppfattningar.
Meningen är att dessa officerare ska återvända till Georgien, till sina tidigare befattningar, för att där verka för en militär resning mot regeringen. Georgien fortsätter att leva farligt.
Mario Sousa
Efterord:
Den 14 december valdes Mikheil Kavelashvili till Georgiens sjätte president. För första gången valdes presidenten i Georgien genom en valförsamling istället för genom allmänna val, enligt en lag antagen av det georgiska parlamentet 2017.
Kavelashvili är före detta fotbollsspelare och har bland annat spelat i Manchester City. Han valdes med 224 röster av 300 delegater i valförsamlingen. Presidentens mandatperiod är på fem år. Invigningen av den nya presidenten äger rum den 29 december.