Inga fler nedskärningar - Satsa på det offentliga!
Högerregeringen lyfter inte ett finger när ekonomisk kris blir industrikris och vårdkris. Anders Borg räknar kallt med ytterligare 130000 förlorade jobb. Kapitalisterna gillar nedskärningar i det offentliga. Det underlättar privatisering. I detta läge kräver kommunisterna kraftiga satsningar på jobb i offentlig sektor.
Den kapitalistiska krisen har slagit med full kraft mot Sverige.
Sedan september förra året har 150000 jobb försvunnit och arbetslösheten har stigit med 50 procent till 8,8 procent. LO-tidningen 30/09 konstaterar att dubbelt så många medlemmar i LO:s a-kassor var öppet arbetslösa i augusti jämfört med för ett år sedan.
”90-talsmörker i IF Metall” lyder tidningens svarta rubrik. Industri- och bilkrisen är reell, särskilt i Västsverige. Också i LO:s största förbund Kommunal är arbetslösheten idag i paritet med krisåret 1992.
Hotet om en ny nedskärningsvåg inom offentlig sektor är akut. Den förda högerpolitiken kommer att ge kraftigt ökad arbetslöshet det har vi finansministerns ord på i höstens budget. Så räknar Anders Borg kallt med att arbetslösheten ska stiga från dagens 440000 till 575000 öppet arbetslösa år 2011, från 8,8 till 11,4 procent.
Merparten av dessa redan borträknade 135000 jobb handlar om välfärdsarbeten i offentlig sektor. En politisk skandal, därför att varje förlorat jobb betyder minskad välfärd i åldringsvård, på dagis, på sjukhus, fritidsgårdar, bibliotek…
Skandalen förstärks av det faktum att sådan arbetslöshet och finanskris kan bekämpas med politiska medel. Att rädda jobb handlar om politisk vilja.
Var så säkra på att Reinfeldt & Co vet vad de vill med krisen. Nedskärningar är bra för den som vill privatisera offentlig sektor.
*
För snart 30 år sedan stod svensk välfärd på topp. Hade den offentliga konsumtionens andel av BNP varit densamma idag som år 1981 hade det funnits 100 miljarder mer till offentlig konsumtion, vilket motsvarar 300000 jobb i offentlig sektor.
Då var Sverige som mest jämlikt. Sedan dess har den rikaste tiondelens disponibla inkomster vuxit från 170000 kronor till 275000 kronor medan den fattigaste tiondelens inkomster ökat marginellt från 70000 till 80000 kronor.
Under 1980-talet vann nyliberalismen mark internationellt vilket också påverkade det då sossestyrda Sverige. Nedskärningarna påbörjades med den så kallade osthyvelmetoden. Välfärd hyvlades bort skiva för skiva. Men tro inte att det blev oförmärkt.
Avreglerandet av bankväsendet 1985 var en milstolpe. Här öppnades för en gigantisk bostadsbubbla, ungefär som i dagens finanskris, som sprack i 1990-talskrisen. Men innan socialdemokraterna lämnade rege-ringsmakten bäddade statsminister Ingvar Carlsson rent för det nyliberala systemskiftet genom att lämna in Sveriges medlemsansökan till EU.
I 1990-talskrisen bytte makten ut osthyveln mot slaktkniven. Stora stycken välfärd skars bort ur samhällskroppen. Borgarregeringen Bildts regemente åren 1991-1994 gav fem avgörande förändringar som blommade ut när EU-medlemskapet var ett faktum 1995.
• Lagen skrevs om så att dörrarna öppnades för offentlig finansiering av så kallade privata välfärdstjänster.
• Lag om offentlig upphandling som också förenklade privatisering.
• Införandet av skolpeng och offentlig finansiering av friskolor.
• Bolagisering och utförsäljning av statliga företag och liknade förändringar av landstings- och kommunägd verksamhet.
• Utförsäljning av allmännyttans hyresrätter påbörjas.
Under 1990-talet försvann 140000 statliga jobb och 180000 kommunala. Ungefär lika många under borgerligt som socialdemokratiskt regeringsstyre.
För snart 30 år sedan stod svensk välfärd på topp. Hade den offentliga konsumtionens andel av BNP varit densamma idag som år 1981 hade det funnits 100 miljarder mer till offentlig konsumtion, vilket motsvarar 300000 jobb i offentlig sektor.
Då var Sverige som mest jämlikt. Sedan dess har den rikaste tiondelens disponibla inkomster vuxit från 170000 kronor till 275000 kronor medan den fattigaste tiondelens inkomster ökat marginellt från 70000 till 80000 kronor.
Under 1980-talet vann nyliberalismen mark internationellt vilket också påverkade det då sossestyrda Sverige. Nedskärningarna påbörjades med den så kallade osthyvelmetoden. Välfärd hyvlades bort skiva för skiva. Men tro inte att det blev oförmärkt.
Avreglerandet av bankväsendet 1985 var en milstolpe. Här öppnades för en gigantisk bostadsbubbla, ungefär som i dagens finanskris, som sprack i 1990-talskrisen. Men innan socialdemokraterna lämnade rege-ringsmakten bäddade statsminister Ingvar Carlsson rent för det nyliberala systemskiftet genom att lämna in Sveriges medlemsansökan till EU.
I 1990-talskrisen bytte makten ut osthyveln mot slaktkniven. Stora stycken välfärd skars bort ur samhällskroppen. Borgarregeringen Bildts regemente åren 1991-1994 gav fem avgörande förändringar som blommade ut när EU-medlemskapet var ett faktum 1995.
• Lagen skrevs om så att dörrarna öppnades för offentlig finansiering av så kallade privata välfärdstjänster.
• Lag om offentlig upphandling som också förenklade privatisering.
• Införandet av skolpeng och offentlig finansiering av friskolor.
• Bolagisering och utförsäljning av statliga företag och liknade förändringar av landstings- och kommunägd verksamhet.
• Utförsäljning av allmännyttans hyresrätter påbörjas.
Under 1990-talet försvann 140000 statliga jobb och 180000 kommunala. Ungefär lika många under borgerligt som socialdemokratiskt regeringsstyre.
*
Under detta decennium skapades en mångmiljardmarknad för privata tjänster som tidigare skötts i offentlig regi. Omväxlande baserad på skattefinansiering och brukaravgifter.
Totalt hade de så kallade entreprenaderna växt från ingenting till 12 procent av kommunernas och landstingens välfärdstjänster. Inom kollektivtrafiken var privatiseringens nära nog total från noll till 90 procent.
Låt oss ta exempel från sjukvården för att belysa händelseförloppet. Mellan 1988 och 2001 kördes mer än var tredje sjukhussäng ut från de svenska akutsjukhusen. Att minskningen från 36323 sängplatser till 23631 lett till ökade vårdköer och ökat lidande för patienter och personal det vet alla som satt sin fot på ett svenskt sjukhus. Sedan dess har minskningen fortsatt så att antalet sjukhussängar idag understiger 20000.
Missförhållandena leder till minskat förtroende för sjukvården. Särskilt inom den allt rikare medel- och överklassen skapas ett tryck på privatisering. Som politikerna utnyttjar.
Exemplet S:t Görans sjukhus i Stockholm är belysande. Under borgarnas styre i början 1990-talet bolagiserades detta stora akutsjukhus. Dåvarande landstingsrådet Bosse Ringholm (S) gick 1994 till val med löftet att återföra S:t Göran till landstingets förvaltning.
Sossarna vann valet men bröt löftet. S:t Göran behölls som landstingsägt bolag i fem år. För 1999, när Ringholm var finansminister, såldes S:t Görans sjukhus med 1300 anställda till Bure, sedermera Capio AB för struntsumman 300 miljoner kronor.
Fortfarande idag är S:t Göran huvudsakligen finansierat med offentliga medel. Vården är lika god som tidigare. Officiella siffror visar att för grundläggande vård är Capio billigare än landstingsdrivna sjukhus. Men i skriften ”Offentlig eller privat sjukvård?” visar Göran Dahlgren att landstinget i Stockholm måste betala extra för all vård utöver grundavtalet och att Capio har så förmånliga skatteregler att kostnaderna per vårdtillfälle blir 3000 kronor högre på S:t Görans sjukhus.
Under detta decennium skapades en mångmiljardmarknad för privata tjänster som tidigare skötts i offentlig regi. Omväxlande baserad på skattefinansiering och brukaravgifter.
Totalt hade de så kallade entreprenaderna växt från ingenting till 12 procent av kommunernas och landstingens välfärdstjänster. Inom kollektivtrafiken var privatiseringens nära nog total från noll till 90 procent.
Låt oss ta exempel från sjukvården för att belysa händelseförloppet. Mellan 1988 och 2001 kördes mer än var tredje sjukhussäng ut från de svenska akutsjukhusen. Att minskningen från 36323 sängplatser till 23631 lett till ökade vårdköer och ökat lidande för patienter och personal det vet alla som satt sin fot på ett svenskt sjukhus. Sedan dess har minskningen fortsatt så att antalet sjukhussängar idag understiger 20000.
Missförhållandena leder till minskat förtroende för sjukvården. Särskilt inom den allt rikare medel- och överklassen skapas ett tryck på privatisering. Som politikerna utnyttjar.
Exemplet S:t Görans sjukhus i Stockholm är belysande. Under borgarnas styre i början 1990-talet bolagiserades detta stora akutsjukhus. Dåvarande landstingsrådet Bosse Ringholm (S) gick 1994 till val med löftet att återföra S:t Göran till landstingets förvaltning.
Sossarna vann valet men bröt löftet. S:t Göran behölls som landstingsägt bolag i fem år. För 1999, när Ringholm var finansminister, såldes S:t Görans sjukhus med 1300 anställda till Bure, sedermera Capio AB för struntsumman 300 miljoner kronor.
Fortfarande idag är S:t Göran huvudsakligen finansierat med offentliga medel. Vården är lika god som tidigare. Officiella siffror visar att för grundläggande vård är Capio billigare än landstingsdrivna sjukhus. Men i skriften ”Offentlig eller privat sjukvård?” visar Göran Dahlgren att landstinget i Stockholm måste betala extra för all vård utöver grundavtalet och att Capio har så förmånliga skatteregler att kostnaderna per vårdtillfälle blir 3000 kronor högre på S:t Görans sjukhus.
*
Nu genomdrivs högerregeringens Vårdval över hela landet. En gigantisk privatisering av primärvården som för bara ett par decennier sedan byggdes upp i offentlig regi. Redan är cirka en fjärdedel privat, vilket inom några år lär öka till 50 procent eller mer.
Med nyliberalismens intåg har politikerna lagvägen byggt in regler som ger det privata fritt spelrum. Så har Lars Brune, en av Västsveriges stora kapitalister inom privat primärvård, anmält landstinget i Halland till Konkurrensverket för bristande konkurrensneutralitet. 20 av 24 landstingsdrivna vårdcentraler går back därför att vårdpengen inte räcker till för att täcka kostnaderna.
Brune vill åt mer pengar och tillgriper juridiken för att knäcka den offentliga vården i socialt utsatta områden där de privata väljer att inte etablera några vårdcentraler. Med nuvarande regelverk känns utgången i längden ganska given. Med det nyliberala systemskiftet har makthavarna oavsett partifärg prisgivit sjukvården till marknadskrafterna.
Politiken har abdikerat för juridiken. Nyliberalismen är lagfäst.
Då kan principen om lika sjukvård för fattig och rik, vilket är Kommunisternas grundläggande krav i vårdfrågor, inte längre upprätthållas.
Nu genomdrivs högerregeringens Vårdval över hela landet. En gigantisk privatisering av primärvården som för bara ett par decennier sedan byggdes upp i offentlig regi. Redan är cirka en fjärdedel privat, vilket inom några år lär öka till 50 procent eller mer.
Med nyliberalismens intåg har politikerna lagvägen byggt in regler som ger det privata fritt spelrum. Så har Lars Brune, en av Västsveriges stora kapitalister inom privat primärvård, anmält landstinget i Halland till Konkurrensverket för bristande konkurrensneutralitet. 20 av 24 landstingsdrivna vårdcentraler går back därför att vårdpengen inte räcker till för att täcka kostnaderna.
Brune vill åt mer pengar och tillgriper juridiken för att knäcka den offentliga vården i socialt utsatta områden där de privata väljer att inte etablera några vårdcentraler. Med nuvarande regelverk känns utgången i längden ganska given. Med det nyliberala systemskiftet har makthavarna oavsett partifärg prisgivit sjukvården till marknadskrafterna.
Politiken har abdikerat för juridiken. Nyliberalismen är lagfäst.
Då kan principen om lika sjukvård för fattig och rik, vilket är Kommunisternas grundläggande krav i vårdfrågor, inte längre upprätthållas.
*
Satsa på det offentliga! Det går att vända utvecklingen, säger Kommunisterna.
• Bygg ut och anställ i offentlig sektor.
• Börja med att återta de 100 miljoner kronor som de rika fått i skattesänkningar bara av regeringen Reinfeldt.
• Återta marknadens makt över offentlig verksamhet.
Men för detta krävs ett systemskifte. Vem tror att dagens makthavare kommer att röra ett finger för att stoppa kapitalets övertagande av merparten av sjukvården och annan offentlig verksamhet?
Ett sådant systemskifte kan bara genomföras om de många reser sig i protest.
LARS ROTHELIUS
Proletären nr 44, 2009
Fakta:
Stora underskott
• Kommuner och landsting beräknas få ett underskott på 1 miljard kronor under 2009. Med nuvarande skatteintäkter behöver kommuner och landsting spara 5 miljarder kronor 2010 och 8 miljarder kronor 2011.
• Kommunernas kostnader för försörjningsstöd (socialbidrag) beräknas öka med 6 miljarder kronor fram till 2013.
• Landstingen och regionerna hade 2008 kostnader på över 230 miljarder kronor. Löner och andra kostnader för personal utgjorde 47 procent. Landstingens inkomster bestod till 71 procent av skatteintäkter. Den absolut största verksamheten i landsting och regioner är hälso- och sjukvård.
Kvinnodominerad sektor
• Personalen inom offentlig sektor utgörs till största delen av kvinnor. 87 procent av landets vård- och omsorgspersonal är kvinnor. 92 procent av förskollärarna och fritids-pedagogerna. 90 procent av sjuksköterskorna. 77 procent av grundskollärarna.
• 2007 var 1,5 miljoner människor sysselsatta inom offentlig sektor. 70 procent av dessa arbetade i kommuner och landsting.
• Mellan 1990 och 1995 minskade antalet anställda i landstingen med drygt 160000 personer.
• Mellan 1993 och 2000 minskade den offentliga sektorns andel av sysselsättningen och har sedan dess legat runt 35-37 procent.
Privatiseringar
• 20 procent av alla gymnasieelever går i fristående skolor.
18 procent av all verksamhet i vården utförs av andra aktörer än de ansvariga landstingen.
16 procent av all verksamhet i omsorgssektorn utförs av andra aktörer än de ansvariga kommunerna.
• Av en skattekrona används 13 öre vardera till sjukvården och skolan. Detta ligger i linje med genomsnittet för övriga EU-länder och Sverige lägger alltså inte mer pengar på dessa områden än andra europeiska länder.
• I slutet av 1950-talet användes 10 öre av en skattekrona till kategorin ”socialt skydd”, jämfört med dagens 40 öre. Skillnaden utgörs av de stora reformerna med transfereringssystem, till exempel pensioner, arbetslöshetsersättning och barnbidrag.
Källor: Sveriges Kommuner och Landsting, SCB, Ekonomifakta, COFOG, Eurostat
Satsa på det offentliga! Det går att vända utvecklingen, säger Kommunisterna.
• Bygg ut och anställ i offentlig sektor.
• Börja med att återta de 100 miljoner kronor som de rika fått i skattesänkningar bara av regeringen Reinfeldt.
• Återta marknadens makt över offentlig verksamhet.
Men för detta krävs ett systemskifte. Vem tror att dagens makthavare kommer att röra ett finger för att stoppa kapitalets övertagande av merparten av sjukvården och annan offentlig verksamhet?
Ett sådant systemskifte kan bara genomföras om de många reser sig i protest.
LARS ROTHELIUS
Proletären nr 44, 2009
Fakta:
Stora underskott
• Kommuner och landsting beräknas få ett underskott på 1 miljard kronor under 2009. Med nuvarande skatteintäkter behöver kommuner och landsting spara 5 miljarder kronor 2010 och 8 miljarder kronor 2011.
• Kommunernas kostnader för försörjningsstöd (socialbidrag) beräknas öka med 6 miljarder kronor fram till 2013.
• Landstingen och regionerna hade 2008 kostnader på över 230 miljarder kronor. Löner och andra kostnader för personal utgjorde 47 procent. Landstingens inkomster bestod till 71 procent av skatteintäkter. Den absolut största verksamheten i landsting och regioner är hälso- och sjukvård.
Kvinnodominerad sektor
• Personalen inom offentlig sektor utgörs till största delen av kvinnor. 87 procent av landets vård- och omsorgspersonal är kvinnor. 92 procent av förskollärarna och fritids-pedagogerna. 90 procent av sjuksköterskorna. 77 procent av grundskollärarna.
• 2007 var 1,5 miljoner människor sysselsatta inom offentlig sektor. 70 procent av dessa arbetade i kommuner och landsting.
• Mellan 1990 och 1995 minskade antalet anställda i landstingen med drygt 160000 personer.
• Mellan 1993 och 2000 minskade den offentliga sektorns andel av sysselsättningen och har sedan dess legat runt 35-37 procent.
Privatiseringar
• 20 procent av alla gymnasieelever går i fristående skolor.
18 procent av all verksamhet i vården utförs av andra aktörer än de ansvariga landstingen.
16 procent av all verksamhet i omsorgssektorn utförs av andra aktörer än de ansvariga kommunerna.
• Av en skattekrona används 13 öre vardera till sjukvården och skolan. Detta ligger i linje med genomsnittet för övriga EU-länder och Sverige lägger alltså inte mer pengar på dessa områden än andra europeiska länder.
• I slutet av 1950-talet användes 10 öre av en skattekrona till kategorin ”socialt skydd”, jämfört med dagens 40 öre. Skillnaden utgörs av de stora reformerna med transfereringssystem, till exempel pensioner, arbetslöshetsersättning och barnbidrag.
Källor: Sveriges Kommuner och Landsting, SCB, Ekonomifakta, COFOG, Eurostat