Latinamerikas folk reser sig!
Kvinnan som sitter framför mig den varma julikvällen i Caracas 2003 lyser av stolthet och framtidstro. ”Med Chávez har dörren öppnats för Venezuelas fattiga”, säger hon och talar om satsningarna på utbildning, vård och bostäder.
Solisbeth Cardozo, som hon heter, berättar om hur hon under kuppdagarna 2002 gick runt i Caracas fattigkvarter med en megafon i handen och manade invånarna att försvara revolutionen. Den massiva uppslutningen fick de USA-stödda kuppmakarna att fly genom presidentpalatsets bakdörrar.
”Vi tänkte inte tillåta någon att avsätta Chávez. Jag var beredd att offra mitt liv”, säger hon.
Fem år efter mötet med Solisbeth Cardozo, en vanlig yrkesarbetande tvåbarnsmamma, är minnet av hennes ord fortfarande starkt. Hon är en av miljontals fattiga latinamerikaner som inte längre låter sig trampas på av överheten. Som rest sig och tagit makten över sin framtid.
*
Under 1970- och 1980-talen dominerades Syd- och Centralamerika av högerns mer eller mindre diktatoriska styre och nyliberala politik. Men när privatiseringarna, avregleringarna och nedskärningarna resulterade i världens mest ojämlika inkomstfördelning, växte det folkliga missnöjet.
Hugo Chávez seger i presidentvalet i Venezuela 1998 var en brytpunkt. Till den venezuelanska överhetens och USA:s förskräckelse var han ingen vanlig sydamerikansk politiker. Istället för att stoppa oljepengarna i egen ficka inleddes en radikal samhällsomvandling med förstatliganden, reglering av ekonomin och sociala satsningar.
Vänstervindarna har därefter blåst vidare över Latinamerika, om än med olika resultat. Omvälvningen i Evo Morales Bolivia, med nationalisering, jordreform och demokratisering på programmet, kan tyckas ha få likheter med de försiktiga sociala reformerna i Lula da Silvas Brasilien. Men det som förenar de progressiva i Latinamerika är en vägran att underkasta sig imperialismens diktat.
Kuba spelar en viktig roll för vänstervridningen. Dels som ett bevis för att det går att utmana supermakten i norr och välja sin egen väg, men också för att kubanerna med sina solidariska insatser gynnat miljontals fattiga i hela regionen och visat att en annan värld är möjlig.
Bland de nya vänsterländerna har Venezuela gått längst. Här står ett systemskifte på dagordningen. För att utrota fattigdomen och lägga makten i folkets händer, för att rädda mänskligheten undan imperialismens krig och miljöförstörelse, måste det kapitalistiska systemet ersättas av socialism, menar de venezuelanska revolutionärerna.
Under 1970- och 1980-talen dominerades Syd- och Centralamerika av högerns mer eller mindre diktatoriska styre och nyliberala politik. Men när privatiseringarna, avregleringarna och nedskärningarna resulterade i världens mest ojämlika inkomstfördelning, växte det folkliga missnöjet.
Hugo Chávez seger i presidentvalet i Venezuela 1998 var en brytpunkt. Till den venezuelanska överhetens och USA:s förskräckelse var han ingen vanlig sydamerikansk politiker. Istället för att stoppa oljepengarna i egen ficka inleddes en radikal samhällsomvandling med förstatliganden, reglering av ekonomin och sociala satsningar.
Vänstervindarna har därefter blåst vidare över Latinamerika, om än med olika resultat. Omvälvningen i Evo Morales Bolivia, med nationalisering, jordreform och demokratisering på programmet, kan tyckas ha få likheter med de försiktiga sociala reformerna i Lula da Silvas Brasilien. Men det som förenar de progressiva i Latinamerika är en vägran att underkasta sig imperialismens diktat.
Kuba spelar en viktig roll för vänstervridningen. Dels som ett bevis för att det går att utmana supermakten i norr och välja sin egen väg, men också för att kubanerna med sina solidariska insatser gynnat miljontals fattiga i hela regionen och visat att en annan värld är möjlig.
Bland de nya vänsterländerna har Venezuela gått längst. Här står ett systemskifte på dagordningen. För att utrota fattigdomen och lägga makten i folkets händer, för att rädda mänskligheten undan imperialismens krig och miljöförstörelse, måste det kapitalistiska systemet ersättas av socialism, menar de venezuelanska revolutionärerna.
*
Solisbeth Cardozo och alla andra kämpande latinamerikaner har det senaste årtiondet förändrat världen till det bättre. USA-imperialismen har, åtminstone för stunden, tappat greppet om sin bakgård. Men man får inte vara naiv och tro att det avgörande slaget är vunnet.
I Paraguay hann ”de fattigas biskop” Fernando Lugo knappt tillträda som president förrän den politiska högern och ledande militärer konspirerade för att avsätta honom. I Bolivia försöker den rasistiska vita eliten försvara sina privilegier med våld och separatism. I Venezuela agerar samma krafter som låg bakom kuppen 2002 för att sabotera revolutionen. Förra veckan greps bland annat flera pensionerade militärer misstänkta för mordplaner på Chávez.
Solisbeth Cardozo och alla andra kämpande latinamerikaner har det senaste årtiondet förändrat världen till det bättre. USA-imperialismen har, åtminstone för stunden, tappat greppet om sin bakgård. Men man får inte vara naiv och tro att det avgörande slaget är vunnet.
I Paraguay hann ”de fattigas biskop” Fernando Lugo knappt tillträda som president förrän den politiska högern och ledande militärer konspirerade för att avsätta honom. I Bolivia försöker den rasistiska vita eliten försvara sina privilegier med våld och separatism. I Venezuela agerar samma krafter som låg bakom kuppen 2002 för att sabotera revolutionen. Förra veckan greps bland annat flera pensionerade militärer misstänkta för mordplaner på Chávez.
*
Vi avslutar med ett citat från USA-professorn och vänsterskribenten James Petras som summerar vad vi har att vänta:
”Samtidigt som de folkliga rörelserna går framåt, förbereder imperiet militärkupper, massakrer och fortsatt korruption av folkliga ledare. Stora strider väntar. Vi bevittnar en period av massiv kamp, våldsamt förtryck, öppna interventioner och monstruösa förvrängningar i massmedia, som förvandlar offer till bödlar och bödlar till offer. Men rörelserna tränger fram, smärtsamt men säkert. Man begraver sina kamrater, förbinder sina sårade, vårdar sig om de överlevande och stärker sin solidaritet. Slutligen kommer vi att segra, genom organisering, medvetenhet och mod, inte bara för att frihetens och jämlikhetens sak är rättvis, utan för att vi vågar kämpa.”
PATRIK PAULOV, Proletären nr 38, 2008
Vi avslutar med ett citat från USA-professorn och vänsterskribenten James Petras som summerar vad vi har att vänta:
”Samtidigt som de folkliga rörelserna går framåt, förbereder imperiet militärkupper, massakrer och fortsatt korruption av folkliga ledare. Stora strider väntar. Vi bevittnar en period av massiv kamp, våldsamt förtryck, öppna interventioner och monstruösa förvrängningar i massmedia, som förvandlar offer till bödlar och bödlar till offer. Men rörelserna tränger fram, smärtsamt men säkert. Man begraver sina kamrater, förbinder sina sårade, vårdar sig om de överlevande och stärker sin solidaritet. Slutligen kommer vi att segra, genom organisering, medvetenhet och mod, inte bara för att frihetens och jämlikhetens sak är rättvis, utan för att vi vågar kämpa.”
PATRIK PAULOV, Proletären nr 38, 2008