Wallenberg sviker Falun

Den 14 mars fick de anställda på Scanias fabriker i Falun och Sibbhult beskedet att fabrikerna ska läggas ner och produktionen flyttas till Södertälje. I Falun berörs 550 arbetare och 100 tjänstemän när stadens största industri försvinner.

Fabriken här tillverkar framaxlar, bakaxlar och kardanaxlar till Scanias hela europeiska produktion och utan axlar blir det inga färdiga lastbilar värda cirka en miljon kronor styck. Scania är sårbart för varje aktion arbetarna hade valt att göra.

– Det finns inga lager här utan allt ligger på vägarna, berättar verkstadsklubbens ordförande Torbjörn Petersen.

Ingen strid
Någon strid har Scaniaarbetarna inte tagit, men ändå har produktionen gått ner med nästan 20 procent sedan beskedet kom. Det är ingen maskning utan beror på att motivationen försvunnit förklarar klubbordföranden och tillägger att:

– Vi har nästan ställt chassifabrikerna i Södertälje, Belgien och Holland en dag i veckan.

Det har till och med kommit en last axlar från Argentina till Falun, men sådana tillfälliga lösningar hjälper enbart företaget ett par dygn.

Därför har Scania krävt övertid och ett extra nattskift på fabriken. Företaget ville först ta in montörer även från Holland till nattskiftet, men verkstadsklubben nekade och krävde anställningar från Falun. Så har det blivit och ungefär 40 har fått tidsbegränsade anställningar. Tills dessa nya är produktiva tillåter facket att montörer från Södertälje och Oskarshamn arbetar i Falun under fyra veckor.

Kravet på övertid visar vilken svårighet arbetarna haft att ena sig.

– 93 procent av medlemmarna sade nej till kollektiv övertid, så jag skrev inte på, säger Torbjörn Petersen. Men sedan har några avdelningar i fabriken gått med på det, jag vet inte men antagligen har de fått ett extra sockrat anbud.

Årtionden tillbaka
Metall har sedan ett par år gått med på att övertid ska avgöras helt av arbetsköparen, som får bestämma om ett skäl att neka övertid är godtagbart. Torbjörn Petersen anser att detta är att gå årtionden tillbaka, det påminner om ett brukssamhälle på 1930-talet säger han. Scania har dock inte velat eller inte behövt driva övertidsfrågan hårt i Falun.

Facket har trots Scanias känsliga läge inga förväntningar på att kunna rädda fabriken, utan får sätta sitt hopp till annat. Kommunen får beröm och Torbjörn Petersen säger också att

– Företaget har lovat att ta ett socialt ansvar och 150-200 jobb blir kvar i annan regi. Jag har pratat med Peter Wallenberg om att sälja fabrikslokalerna billigt så att annan industri kan komma dit. Han lovade att göra vad han kunde.

De 150-200 jobben ska vara de som kvarstår om ett annat företag fortsätter att i Falun sköta en del av bearbetningen åt Scania. Löftet att Scania är intresserat av en sådan lösning måste ju ses på samma sätt som Peter Wallenbergs löfte att göra vad han kan när det gäller priset på lokalerna i Falun. Han kommer inte att göra vad han kan, trots att ägandet ger möjligheten, utan vad som ger störst vinst.

Scania har också lovat att alla som vill flytta till Södertälje ska få arbete där. Men två fabriker i Sibbhult och Falun plus centrallagret i Södertälje med 150 arbetare ska försvinna och rekryteringsbehovet uppges samtidigt vara cirka 300 personer på tre år. Ekvationen går dåligt ihop.

Svårt nå enighet
Det finns förklaringar till varför arbetarna i Falun inte fört någon kamp för jobben. Främst kanske socialdemokratins ideologi som säger att det aldrig går att bjuda kapitalet motstånd. Det budskapet kommer från både kommunalråd, Metall och LO.

Men det blir också svårt att nå enighet på verkstadsgolvet när där finns tillfälligt inlånade från andra Scaniafabriker och ett antal nyanställda på sex månaders kontrakt. Ungdomar som kanske gått arbetslösa länge och nu fått jobb vill inte gå i kamp det första de gör på arbetsplatsen. De äldsta arbetarna närmar sig pensionen när fabriken stängs om två år och hur solidariska de än är med arbetskamraterna har en del av dem begränsad kamplust.

LASSE SIMMONS
Proletären 17, 2006