Olympisk poesi

Att det varit OS har väl knappast undgått någon. Inte ens mig, som annars undgår all idrott jag inte själv kan utföra. Som svamppromenader och svettiga gympass.

Jag är dock inte främmande för att det är skön poesi när bollen skruvas i mål, när vilje- och muskelstyrka bryter mållinjen, när vattenytan klyvs av ett perfekt simhopp.

Men på OS-området finns också poesi av det mer bokstavliga slaget. Inristad i trä på en transformatorstation finns dikten Spark Catchers, skriven av Limn Sissay. Han fick uppdraget att skriva en dikt som anknöt till området.

I Jönköping, tändsticksstaden, finns en gammal tändsticksfabrik. Så även i London. Båda anlades i mitten på 1800-talet. På båda arbetade många kvinnor och barn.

Trots långa arbetsdagar räckte lönen inte till att hålla svälten från gistna dörrar. Arbetsmiljön var förskräcklig och många drabbades av fosfor-nekros, orsakad av den vita/gula fosforn.

1881 strejkade ett 30-tal kvinnor här i Jönköping för högre lön.

1888 strejkade 1400 kvinnor i London i protest mot att en arbetare avskedats, för bättre miljö och mot arbetsledningens godtyckliga löneavdrag och böter.

Kvinnorna gick ut från fabriken, marscherade på gatorna och fick starkt stöd från andra arbetare men även organisationer och tidningar engagerade sig i kvinnornas sak.

Om dessa kvinnor handlar Lemn Sissays OS-poem. Fabriken, Bryant and May, ligger alldeles intill OS-stadion.

Kvinnorna måste ha gått här för att komma till fabriken, berättar Sissay. Kanske de bodde där de skinande nya byggnaderna nu tagit plats.

Titeln, Spark Catchers, syftar på de livs-farliga gnistor som kunde antända fosforn. En kvinna slänger sig upp i luften, fångar en gnista, dödar den i sin hand och avvärjer en förgörande brand.

Den syftar också på gnistan i kampen och i kvinnornas samtalande gemenskap. Sissay berättar hur han tänker sig de demonstrerande kvinnorna i en cirkel, kastandes gnistan mellan sig i silverskenet av en fosformåne. Tack vare denna kollektiva kunskap i ”spark catching” kan sedan den enskilda kvinnan rädda sina kamraters liv. En hyllning till kollektivets styrka och förmåga.

Kvinnorna är fackelbärare, fångare av ljuset. Dikten bär deras historia från då till nu och vidare in i framtiden. Det är vackert så det gör ont. Sissays gnistor flyger snabbare-högre-starkare.

Arbetarkvinnornas kamp i London 1888 har fått en plats i OS-historien. Jag har inte läst något på sportsidorna om detta. Men å andra sidan läser jag ju inte sportsidor.

Hur det gick i strejkerna?

I Jönköping gick kvinnorna tillbaka efter ett par dagar till samma usla villkor som innan.

I London segrade kvinnorna efter tre veckors strejk. Strejken var välorganiserad och hade stöd bland politiskt radikala och intellektuella, bland annat den socialistiska organisationen the Fabians med kända medlemmar som George Bernhard Shaw, Emmeline Pankhurst, Virginia Woolf och Annie Besant. På fabriksbyggnaden finns en liten plakett som berättar att strejken leddes av Annie Besant och att hon sedan blev sekreterare i Match Makers Union.

Strejken hade en stor betydelse för utvecklingen av den framväxande arbetarrörelsen. Kvinnornas oacceptabla villkor togs även upp i parlamentet.

Det skulle dock dröja mer än tio år innan den farliga gula fosforn förbjöds och ersattes av den röda.

Strejken är väl dokumenterad. ”The matchgirls strike” ger fler Google träffar än man kan läsa. 1966 sattes en musikal om strejken upp på the Globe. Musikalen spelades som ett elevarbete så sent som i januari i år.

Och nu har den även fått en olympisk dikt.

Jönköpingsstrejken finns bara kort omnämnd i ett par lokalhistoriska artiklar. Sedan ett par år tillbaka också i pjäsen Mötet och i sången Tändsticksmakerskan.

Någon minnesplakett finns inte, däremot en byst av fabrikens grundare. Centralt placerad bredvid a-lagets bänkar.

OS-elden brinner inte längre i London. Men dikten finns kvar. Och gnistorna.

Knytnäven, jorden, gnistan dess kärna.
Knytnäven, kroppen, gnistan dess hjärta.
(fritt översatt från Spark Catchers)

Tack till Bertil Olsson som gav mig länkarna.