Brinnande engagerat om inspärrad konstnär

Anna Jörgensdotters förra roman Bergets döttrar är en episk kollektivroman som utspelar sig i trakterna kring Sandviken under några årtionden i mitten av 1900-talet. Med trollbindande poetisk prosa och osviklig klass-känsla skildrar Jörgensdotter en syskonskaras resa in i moderniteten och Bergets döttrar var utan tvekan en av 00-talets stora läsupplevelser.

I nyligen utgivna ”Drömmen om Ester” ger sig Anna Jörgensdotter hän åt fri fiktion kring konstnären Ester Hennings liv och person. Ester Henning som växte upp i en mjölnarstuga i Mora, vid Siljans vatten och i skuggan av den store Anders Zorn.

Ester visar tidigt intresse och talang för färg och form. Men också tendenser till psykisk sjukdom. Efter ett misslyckat försök på konstskola i Stockholm, finansierat av tjänstejobb och undermåligt boende i kalla och fuktiga hyresrum, omhändertas hon första gången 1916. Hennes erfarenheter rymmer redan då både olycklig kärlek och övergrepp.

Ester Henning tillbringar i princip resten av sitt långa liv på olika mentalsjukhus. I boken passerar hon bland annat Säter innan hon skrivs in på det då nybyggda Beckomberga. Trots sjukdom och brist på fysisk frihet fortsätter Ester att måla och 1970 får hon se sina verk ställas ut på Liljevalchs i Stockholm.

Anna Jörgensdotters vackra prosa fångar skickligt både konstnärsblicken på omvärlden och den psykiskt sjukas flykt in i skrämmande fantasier. Det finns en kraft och ett motstånd i sjukdomstillståndet som Jörgensdotter utnyttjar väl.

Läsaren undrar ofta vad som hade blivit av Ester om hon hade förunnats de konstskolor och den trygghet som var reserverade för män ur högre samhällsklasser.

Problematiken finns elegant formulerad i boken: ”De har armarna i tvångströjor för att de sträcker sig efter ett liv som inte är möjligt att leva.”

Den fria fiktionen om Ester Henning ger nya perspektiv på gamla sanningar om arbetarkvinnans dubbla förtryck. Ester kämpar inte för bröd och rosor, men för att få behålla sin själ. ”Jag är den största konstnären!” utropar hon när vårdpersonal för första gången släpar henne till ett isoleringsrum.

I detta utmanar hon både överklassens och männens syn på vad en konstnär är, och blir i hela sin person ett motstånd mot den patriarkala föreställningen om det manliga geniet och mot en maktfullkomlig läkarkår som vill tukta och stympa.

Anna Jörgensdotters engagemang brinner mellan raderna och ger berättelsen om Ester nerv. Men det starka systerskapet mellan Anna och Ester leder också till bokens enda svaghet. Författaren har fallit för frestelsen att lägga ett samtida feministiskt raster över texten, bland annat genom att på 2000-talsvis ersätta pronomenet man med det könsneutrala en, vilket på sina håll stör fiktionen.

Men ett sådant stilistiskt val kan naturligtvis också leda till en intressant diskussion om språkets möjligheter att synliggöra strukturer. Det är ju ändå i spänningsfältet mellan berättelse och språk som litteraturen uppstår.