Klyschigt drama där klass är något frivilligt
Hyllade Life in a Fishbowl rör sig farligt nära pekoralets kant, men lyckas tack vare Hera Hilmars lysande skådespel hålla sig någorlunda flytande till dess att eftertexterna rullar. Men det är en märklig syn på klass som presenteras.
Regissören Baldvin Zophoníasson långfilmsdebuterade med festivalsuccén Jitters 2010 och har sedan dess arbetat med en framgångsrika sitcom-serien Hæ Gosi. Hans andra film, Life in a Fishbowl, har även den gått hem hos kritiker och festivaljuryer. På Islands motsvarighet till Guldbaggegalan belönades dem med hela tolv Eddor, och är också landets bidrag till årets Oscarsgala i Hollywood.
Att låta flera separata karaktärers liv korsa varandra och fläta samman flera historier till en är ett grepp som gjort succéer som Crash, Magnolia och Short Cuts.
I Life in a Fishbowl är det de tre Reykjavik-borna Eik, Móri och Sölvis historier som möts.
Men framställningen av historierna som överlappar varandra i Life in a Fishbowl befinner sig tyvärr på fel sida av gränsen till kliché-land.
Eik är den 24-åriga förskolläraren som säljer sex för att kunna försörja sitt barn, Móri är den kritikerhyllade men nerdekade författaren, och Sölvi är det naiva och godhjärtade fotbollsproffset som måste välja mellan karriär och familj sen han värvats till finanssektorn.
Filmen rör sig ofta farligt nära pekoralets stup men räddas gång på gång tillfälligt från att falla tack vare några mindre väntade vändningar i historierna.
I pressmaterialet placeras handlingen i Reykjavik precis innan den ekonomiska kraschen men kopplingen till finanskrisen känns långsökt och förklarar egentligen ingenting annat än att vi ska tycka att filmen känns samhälleligt relevant.
Ur ett klassperspektiv är filmen minst sagt problematisk. Móri och Eik, de två karaktärerna ”på botten” har hamnat där på grund av sina egna val. Den hyllade författaren Móri har supit ner sig efter en familjetragedi och Eik kommer egentligen från en välbärgad familj som hon har stadig kontakt med och som passar hennes barn.
De hör alltså EGENTLIGEN inte hemma i något skikt av proletariatet utan har genom olyckliga omständigheter hamnat eller valt att hamna där, och vi som publik hoppas att de ska ta sig upp igen. Vad säger en sådan skildring om alla som föds, lever och dör i arbetarklassen när deras liv framställs på film kryddat med lite missbruk och prostitution, och de övre medelklasskaraktärernas stora olycka i livet är att ha hamnat där.
Förklaringarna till att Móri och Eik hamnat där de gjort i livet finns i deras mörka livshemligheter som hintas då och då. Tyvärr är de så uppenbara att man mest suckar när de till slut avslöjas.
Men det finns trots allt ett par förlåtande inslag som gör att filmen någorlunda håller ihop, och som får en att sitta kvar till dess att eftertexterna rullar. Karaktären Sölvis utveckling i den dekadenta Wolf of Wall Street-miljön på hans nya jobb går inte riktigt enligt gängse mallar och hade i sig varit intressant att få följa närmare.
Men i huvudsak bärs filmen upp av Hera Hilmar i rollen som Eik. Med en annan skådespelare hade karaktären blivit en tröttsam stereotyp av sorten ”vän och vacker flicka som världen går hårt åt”, men genom Hera Hilmars gestaltning blir hon till en trovärdig, mångbottnad och levande karaktär. Hera Hilmar kommer vi se mer av!
Och just det, det finns en elefant i rummet som någon bara måste påpeka. Thorsteinn Bachmann som spelar Móri har försetts med ett lösskägg som ser så onaturligt ut att han faktiskt blir svår att ta på fullt allvar.