När offret får skulden
Flocken är en välgjord och angelägen film i ett svårt ämne. Trots att handlingen är skrämmande identisk med ett verkligt fall står den stadigt på egna ben tack vare sin konstnärliga kvalitet.
Det är helt vanliga män och killar som våldtar. Det är ett ganska obekvämt och provocerande påstående. Men avståndet mellan bilden av våldtäktsmannen som en udda typ som överfaller kvinnor i mörka parker och verkligheten är avgörande för att förstå det som hände i Bjästa utanför Örnsköldsvik 2009.
En 14-årig tjej våldtogs på en skoltoalett av en 15-årig killkompis. Han dömdes i både tingsrätt och hovrätt men byn slöt upp bakom förövaren och anklagade offret för att ljuga. Bilden stämde inte med verkligheten. Den dömda var en social och populär kille och han hade ju lätt att få tjejer.
Mobbingen och isoleringen blev för mycket för flickan som fick flytta från orten.
I Beata Gårdelers andra långfilm Flocken blir Jennifer – trovärdigt spelad av debutanten Fatime Azemi – utsatt för en våldtäkt på skoltoaletten av Alexander – även han övertygande spelad av en debutant, John Risto. Alexander döms i rätten men byn – inklusive Jennifers vänner – väljer att ställa sig på Alexanders sida och misstänkliggöra Jennifer.
Hon hade ju låst in sig på toaletten med Alexander förr och dessutom betedde hon sig inte som att hon blivit våldtagen. Och så är ju Alexander inte den typen som våldtar.
Det är svårt, nästintill omöjligt att acceptera att en i övrigt sympatisk kille som man tycker mycket om också kan begå en våldtäkt. Så svårt att det till och med är lättare att anklaga den våldtagna flickan för att ljuga.
Allra svårast att acceptera Alexanders skuld har hans mamma som med näbbar och klor försvarar Alexanders och familjens heder i byn och på internet. Vi får även se chatt-konversationer mellan anonyma personer som diskuterar fallet i en ton som blir allt mer hätsk och hotfull gentemot Jennifer och hennes familj.
En klassaspekt finns på byns inbördes relationer. Alexander bor i ett välstädat medelklasshem medan Jennifers familj befinner sig längre ner i klasshierarkin. I hennes hem är det desto stökigare, den ensamstående mamman röker medan hon lagar mat och har rykte om sig att vara ”slampig”, vilket förstås spiller över på Jennifer.
Trots att många händelser i filmen är identiska med det som hände i den lilla ångermanländska byn ska Flocken inte ses som en dramadokumentär om Bjästafallet. Detta av tre skäl.
För det första har Beata Gårdeler och manusförfattaren Emma Broström gjort fiktion av historien, om än med väldigt tydliga och nära beröringspunkter med verkligheten.
För det andra är fenomenet med att människor sluter upp bakom våldtäktsmannen och misstror offret alls inte ovanligt. Det finns många liknande exempel och Flocken behandlar det fenomenet i allmänhet, inte bara det enstaka fallet.
För det tredje och sista är Flocken en bra och välgjord film som förtjänar att ses för sitt konstnärliga värde och för de tankar den väcker om ”onda” och ”goda” människor, om gruppdynamik och om könsroller.
Istället för att måla människorna i svart och vitt lyckas Flocken få oss att intressera oss för och i enskilda stunder känna med flera av karaktärerna i de två lägren. Kanske kunde filmen gått mer på djupet för att förstå processen som får ett helt samhälle att vända sig mot en enskild person just när hon som bäst behöver dess stöd.
Henrik Dorsins allt annat än komiska gestaltning av Alexanders tysta och hotfulla pappa förtjänar ett särskilt omnämnande. Att filmen vunnit pris som bästa film vid filmfestivalerna i Los Angeles och Berlin likaså.