Postapokalyptiskt uppror i Mad Max

Postapokalyptisk film kan vara en lika optimistisk som pessimistisk filmgenre. Å ena sidan är den dystopisk och förutspår civilisationens undergång och en återgång till barbariet. Å andra sidan verkar den hoppingivande, att trots att samhälle, ekonomi eller till och med miljö och klimat brakar samman så kommer människan att överleva och börja bygga upp något nytt.

Sedan millennieskiftet har strömmen av filmer med postapokalyptiskt tema varit ganska jämn, och knappast minskade den efter att Al Gore-filmen ”En obekväm sanning” lyft fram klimatkrisen till att vara ett ständigt närvarande hot.

Postapokalypsens ställning på film och tv idag märks inte minst i tv-serien The Walking Deads omåttliga popularitet. En grupp människor försöker överleva och bygga upp något nytt efter att nästan hela mänskligheten dött i en zombieepidemi. Omgivna av människoätande levande döda och ofta lika farliga levande fortsätter de att kämpa på.

Mad Max från 1979 tog sin utgångspunkt i 70-talets oljekris och lät en då 23-årig Mel Gibson spela polisen Max Rockatansky i ett Australien som står inför fullständig kollaps.

Men det var med 1981 års uppföljare The Road Warrior, där kollapsen sedan länge var ett faktum, som regissören George Millers unika Mad Max-värld presenterades. Öde ökenlandskap där det råder ständigt krig mellan olika gäng i bisarra päls- och läderkläder, och trots oljekrisen bilburna i lika bisarra custombyggen.

Efter tredje filmen i serien, Mad Max bortom Thunderdome, lämnade regissören George Miller Mad Max-världen och gjorde en mindre handfull filmer av olika typ, såsom Häxorna i Eastwick, Babe – En gris kommer till stan samt Happy Feet 1 och 2.

Trettio år efter tredje Mad Max-filmen går alltså en fjärde film, Mad Max: Fury Road, upp på bio. George Miller är kvar i regissörsstolen men för första gången är Mel Gibson inte med. Huvudrollen spelas istället av britten Tom Hardy, känd från bland annat Christopher Nolans Inception.

Men egentligen är det bara i filmtiteln Max Rockatansky är filmens huvudkaraktär. Det är Charlize Therons Imperator Furiosa som är den egentliga huvudkaraktären. Det är hon som bär handlingen framåt och det är hon som är den riktiga actionhjälten här. Max hänger mest på och gör den nytta han kan, och tycks ganska tillfreds med det. Det är bland annat den här rollfördelningen som gjort att Mad Max: Fury Road hyllats av många feminister.

Även i själva handlingen kan man hitta en oväntat politisk dimension. Imperator Furiosa är på rymmen från skurkdiktatorn Immortan Joe efter att ha fritagit en grupp kvinnor som hållits fångna i hans harem.

Den som är bekant med Friedrich Engels bok ”Familjens, privategendomens och statens uppkomst”, skrockar nöjt i biostolen åt att antagonistens motiv för att hålla kvinnorna fångna är att kontrollera deras avkomma. Patriarkatets materiella grund i privategendomen presenterat i en actionfilm? Inte illa!

I övrigt kan Mad Max: Fury Road sammanfattas som de tidigare filmerna uppskruvade till max. Den postapokalyptiska världen – filmad i Namibia och Sydafrika – är storslaget öde, bilarna är mer fantasifullt custombyggda och skurkarna galnare och ondare än tidigare.

Det lämnas väldigt lite tid åt några lugnare partier, det är i princip full fart från början till slut. Det hade lätt blivit tråkigt om det inte hade varit så skickligt gjort. Det är en väldigt visuell film och trots att det är en specialeffektstung film är det väldigt lite som är gjort digitalt. Det mesta är klassiska, praktiska specialeffekter.

Upprorstemat i filmen är som vanligt i högbudgetfilmer tvetydigt. Ska filmen säljas brett får man inte vara för politisk åt endera hållet.

Men det finns tillräckligt med innovativ karaktärsframställning och smått politiska undertoner för att den här adrenalinbomben till actionfilm ska kännas ganska fräsch.