Viktig skiva i turbulent tid
Refused är tillbaka och i en tid av onödiga återföreningar känns denna både rolig och viktig.
Refused splittrades 1998 då luften gått ur hardcorescenen i norra Norrland, en scen som bandet hade varit med att skapa och vars fana man hållit högst av alla.
Undertecknad följde gruppen slaviskt från första EP:n ”This is the new deal” från 1993 till splittringen och mitt politiska uppvaknande har jag till viss del Refused och frontfiguren Dennis Lyxzén att tacka för.
Refused var ett suveränt liveband och jag tog alla chanser som fanns att se dem live, så när bandet återförenades 2012 var jag liksom många andra ”nostalgiker” rädd att magin från 90-talet skulle förstöras om de försökte sig på detta igen.
Men när jag återigen stod i moshpiten på sista konserten på återföreningsturnén tillsammans med några tusen andra Umebor och hörde Lyxzén propagera för socialism då var allting förlåtet och jag kände en eufori som jag inte känt i ett musiksammanhang på väldigt, väldigt länge.
Nu tre år senare släpper Refused albumet Freedom och jag försöker lära mig att leva med tanken att bandet existerar igen, även om både de och jag är 20 år äldre än då det begav sig.
Hur låter då Freedom? Jo, i sann Refusedanda så låter det inte som något tidigare, och även om musiken spretar, både stil- och kvalitetsmässigt, så slås man av att bandets stora fantasi finns kvar. Och en sak är säker: Tråkigt är det inte.
Mycket skulle kunna sägas om musiken men som klassisk hardcore låter det inte, möjligtvis med undantag för sången. ”War on the Palaces” kan till exempel beskrivas som en ren rockdänga med blåssektion och allt, och ”Useless Europeans” är nog det närmaste man kommer en Refusedballad.
Personliga favoriter är ”Old Friends/New War” och ”Dawkin’s Christ”.
Skivan hålls samman av texterna och det politiska budskapet som känns igen genom vreden över tillståndet i världen och viljan till radikal förändring. Man anar att bandet vet att de nu ska turnera runt om i världen och att texterna denna gång därför har en mer internationell prägel än tidigare.
Freedom är en viktig skiva i en turbulent tid, och jag märker hur jag ständigt vill lyssna på den om och om igen och det om något är ju ett gott betyg.
Refused turnerar nu jorden runt, bland annat som förband till Faith No More. Om någon vecka står Dennis Lyxzén på scenen på Madison Square Garden och för ut sitt progressiva budskap, och detta i en tid då en stor del av musikbranschen präglas av kommersialism, ytlighet, nostalgi och plagiat.
Man kan lugnt påstå att Refused behövs och att världen är en bättre plats när Refused åter är på banan.