Wiehe turnerar med motståndets sånger

Mikael Wiehe anländer till Mölnlycke tillsammans med två gitarrer och en ljudtekniker bara några timmar före konsert. På ”Ta det tillbaka” är musiken enkel och avskalad. Arrangemang och instrumentering får stå tillbaka för texter och budskap. Så är fallet även när Wiehe ger sig ut på turné.

– Jag har aldrig gjort en platta helt själv och såg det som en utmaning. Jag ville framförallt jobba med uttrycket i rösten, jag var orolig att jag inte skulle få fram aggressionen i texterna om det varit för många instrument med.

Influenserna från artister som Woody Guthrie och Bob Dylan är tydliga, och Mikael Wiehe sticker inte under stol med vilka hans förebilder är.
Men han berättar att det finns andra, kanske inte lika uppenbara inspirationskällor på senaste skivan.

– Jag försöker knyta an till en vulgär folklig tradition, som med ett underifrånperspektiv gör narr av makteliten och inte är så fin i kanten.

Han nämner särskilt Cornelis Vreeswijks skiva ”Istället för vykort” som en föregångare till den senaste skivan. Och likheterna skivorna emellan är faktiskt ganska slående, med låtar som var och en tillägnas och häcklar överhetspersoner. ”Ta det tillbaka” hade också arbetsnamnet ”Istället för mail”.

På den pågående turnén har Wiehe dragit fulla hus. Han berättar att den vrede över högerregeringens politik som han formulerar i sina sånger också finns hos konsertpubliken. Samtidigt är han medveten över att steget från att gå på konsert till att aktivt göra motstånd är lång.

– Det borde finnas ett större motstånd när välfärdssamhället monteras ner. Men det räcker inte med vrede, det måste finnas organisationer som tar tillvara på vreden och människor som förmår att leda organisationerna.

Mikael Wiehe sticker inte under stol med att han kämpar för en rödgrön valseger, samtidigt som han är tydlig med att han inte tar ställning för något enskilt parti.

– Men jag vet att hos de rödgröna finns det människor som motsätter sig den förda politiken. Där finns människor som tycker det är viktigt med solidaritet och har en samhällssyn som ligger nära min egen. Sådana människor finns det inte i de borgerliga partierna.

Även om det är högerregeringen som står i Wiehes skottglugg är han medveten om att det politiska systemskiftet i nyliberal riktning pågått betydligt längre än fyra år.

– På mina konserter gör jag en historisk exposé över utvecklingen sedan 1970-talet. Det har gjorts missgrepp även av tidigare regeringar och det kan finnas anledning att återkomma till det.

Han lyfter gärna fram vikten av människornas engagemang, och han är kritisk till att politiken allt mer handlar om att synas i media än om basarbete på gräsrotsnivå.

– När jag var ung fanns det politiker med idéer som de slogs för. Nu är politiker mer intresserade av opinionsmätningar. Politiken har förlorat både i innehåll och i attraktionskraft.

– Mina föräldrars generation byggde själva upp det de behövde även om det krävde personliga uppoffringar. Saknades det samlingsplatser byggde de Folkparker och Folkets hus.

Mikael Wiehe tvingas konstatera att högern varit framgångsrik i sin ideologiska offensiv. Gång på gång återkommer han till hur solidariteten fått ge vika för individualism.

Sprungen ur 1970-talets vänsterpolitiska proggvåg har Mikael Wiehe aldrig hymlat med sina politiska åsikter. Han står för att han ägnar valrörelsen åt musikalisk agitation och beklagar att inte fler artister tar ställning. Men han är också kritisk till att partierna inte förmår att engagera kulturarbetare.

– Jag blir olycklig när jag hör att de rödgröna samlar till kampanjdag och kontaktar artister för att de drar folk, inte för att de står upp för politiken.

Han jämför med stora musikmanifestationer som ANC-galan på 1980-talet och Artister mot nazister i början på 2000-talet, och konstaterar att det är svårare att hitta musiker som vågar ta ställning.

– Kultur lever i ett växelförhållande med den politiska verkligheten. Idag har nyliberalismen stort inflytande och det är dåligt med vänsterkultur som kan stå emot det.

Mikael Wiehe började spela redan på 1960-talet. Först som saxofonist i en jazzorkester, senare som sångare och gitarrist i popbandet The Mockers. Men de flesta uppfattar nog att hans karriär startade när The Mockers bytte språk på texterna från engelska till svenska och ändrade namnet till Hoola Bandoola Band.

Åren med Hoola Bandoola Band finns ännu närvarande. Så sent som dagarna efter att vi träffar Mikael Wiehe i Mölnlycke kommer bandet att genomföra en återförening, då de tillsammans med bland andra Stefan Sundström och Ebba Forsberg spelar i Stockholm bakom parollen ”Bort med borgarregeringen”.

– Vi kommer att spela fyra låtar. Vi har hållit ihop genom åren och spelat ihop i olika konstellationer. Vi har roligt när vi träffas och vi har samma politiska uppfattning.

Tiden rusar iväg. Om en knapp timme ska Mikael Wiehe stå på scen i ett utsålt kulturhus för att bjuda publiken på både material från nya skivan och klassiker som ”Keops pyramid”, blandat med underfundigt mellansnack med politisk skärpa.

Oavsett utgången av valet kan vi alla fall vara säkra att Mikael Wiehe kommer att fortsätta stå upp för solidaritet och rättvisa.
Den pågående turnén fortsätter till oktober, och som den produktive artist han är ser han fram emot nya projekt. Lagom till bokmässan i Göteborg släpper han cd-boxen ”Aldrig bli som ni”, som förutom 16 cd-skivor innehåller en biografi över 200 av Wiehes sånger.

– Varje sång har sin historia som jag berättar i biografin och jag berättar vad varje sång har betytt för mig.

• Kommer du att fortsätta turnera i fyra år till om borgarna vinner valet?

– Det är möjligt att jag får bli nederlagets besjungare, men jag orkar nog inte turnera med samma sånger i fyra år. Jag kanske får sticka emellan med en skiva med instrumental musik, avslutar Mikael Wiehe.

Wictor Johansson
Proletären nr 37 2010