En protest mot rasism och imperialism

Jyllands-Postens rasism är inte vår och vi är sannerligen inte de rasistiska danskar som Jyllands-Posten stryker medhårs genom att skymfa muslimer.

De liberala gaphalsarna försöker undvika sakfrågan genom att göra Jyllands-Postens snaskiga rasism till en fråga om tryckfrihet, rentav till ett försvar av alla de demokratiska värden som det upplysta väst påstås stå för i förhållande till de efterblivna öst. Det är ett apspel.

Man kan försvara tryckfriheten och samtidigt fördöma Jyllands-Postens snaskiga rasism. Det är rasismen som är sakfrågan, det är Jyllands-Postens högst medvetna provokation mot muslimer i allmänhet och mot de muslimska minoriteten i Danmark i synnerhet som är sakfrågan.

Norska tidningen Dagbladet avslöjade i helgen att Jyllands-Posten för några år sedan tackade nej till ett antal karikatyrer av Jesus. Med hänvisning till att teckningarna skulle ”såra läsekretsen”. Det säger egentligen allt. För yttrandefrihetens ädla riddare är det otillåtligt att såra den präktigt danska kristenheten. Men det är tillåtligt att såra redan utsatta muslimer. Ridå.

Detta skall sägas för det första: Den som inte kraftfullt fördömer Jyllands-Postens rasistiska uppsåt gör sig själv till en medlöpare. Det är danske statsministern Fogh Rasmussens roll. För att inte utmana sitt främlingsfientliga regeringsunderlag (Dansk Folkeparti) gömmer han sig bakom yttrandefrihetens ädla principer. Och förvandlar därmed sig själv och det Danmark han representerar till det rasistiska uppsåtets medlöpare.

I Sverige vill Lars Leijonborg hjärtans gärna spela samma roll. Att vara liberal är idag att vara högerextrem. Men Leijonborg misslyckades dessbättre med att få med sig övriga partiledare på ett gemensamt uttalande till Danmarks försvar. Till och med Fredrik Reinfeldt intar en mer nyanserad ståndpunkt än sin liberale alliansbroder.

Men försiktigt muttrande om ömsesidig respekt räcker inte. För att inte Sverige skall dras in i den muslimska världens protester mot Danmark, så måste Sverige regering tydligt markera mot de danska kollegornas skamliga medlöperi.

De senaste dagarna har en veritabel proteststorm dragit över den muslimska världen. Det som började i Gaza har vuxit till en lavin som omfattar i stort sett alla muslimska länder. Hundratusentals människor har protesterat från Beirut i väst till Jakarta i öst. Danska flaggor har bränts och danska beskickningar har stuckits i brand.

En oförstående borgerlighet hänger sig genast åt konspirations-  teorier. Det är dolska krafter som ligger bakom protesterna. På Gaza det i valet detroniserade Al Fatah. På andra håll de regimer som döms ut som totalitära. Eller religiösa extremister av olika slag.

Att olika krafter agerar i de upprörda stämningarna är självklart. Så är det alltid. Men borgerlighetens blindhet är att man blundar för att stämningarna är folkligt genuina.

Det handlar om religion, om att det kristna Danmark skymfat det heligaste islam har. Ja, just Danmark, ty genom Fogh Rasmussens medlöperi handlar det om Danmark. Den religiösa upprördheten kan vara svår att förstå för människor i det sekulära och ljumt religiösa Sverige. Men här handlar det om att lyfta sig själv i håret, upp ur sig själv. Det som gäller för oss, gäller inte för andra. I den muslimska världen är religionen en ständigt närvarande del i människors liv, vilket gör en religiös skymf så mycket värre och mer upprörande.

Men det handlar inte bara om religion. Det handlar i lika hög grad om imperialism. Danmark är en ockupationsmakt. Danmark deltar i USA:s olagliga krig mot och ockupation av Irak och Afghanistan. I ett internationellt perspektiv är det alltså ockupanten som skymfar de ockuperade, såsom USA tidigare skymfat muslimska fångar i fängelset Abu Ghraib   såväl som i koncentrationslägret Guantanamo.

I detta sammanhang blir de svenska reaktionerna på protesterna vämjeligt hycklande. Laila Freivalds fördömer indignerat attackerna mot danska beskickningar (som i Damaskus också drabbade den svenska) och får medhåll av samtliga riksdagspartier. En brinnande ambassad framställs som det värsta av brott mot internationell lag.

Ett brott är det naturligtvis - även om USA lätt kom undan när man bombade den kinesiska ambassaden i Belgrad under angreppskriget mot Jugoslavien. Umgänget mellan länder kräver att beskickningar ges nödvändigt skydd.

Men tänk efter.

• Vad är en brinnande ambassad mot ett ockuperat land? Med vilken rätt ojar sig de riksdagspartier som enhälligt och utan att blinka beslutade att skicka svensk trupp till det av USA olagligt ockuperade Afghanistan?

• Vad är en brinnande ambassad mot en stad i ruiner? Kan de som bejakade ödeläggelsen av Falluja tas på allvar när de gråter krokodiltårar över en utbränd ambassad?

• Vad är en brinnande ambassad mot terrorbombningar av civila? Varför hördes Lars Leijonborg inte yla om krigsbrott när USA för några veckor sedan bombade ihjäl civila i en by i Pakistan?

• Vad är en brinnande ambassad mot ständigt pågående statsterrorism mot ett helt folk? Varför upprörs Laila Freivalds så indignerat över några bensinbomber i Damaskus, men inte nämnvärt över Israels terroristiska ockupationspolitik och olagliga apartheidmur?

Vi köper inte detta hyckleri; vi köper inte att våld skall fördömas så snart som det utövas av fattiga och förtryckta människor, men att det undantagslöst skall bejakas när det utövas av imperialismen; vi köper helt enkelt  inte våldverkarnas veklagan över våldet.

Det talas nu om behovet av dialog och ömsesidig respekt. Låt gå för det. Samtal skadar aldrig. Men vad betyder ömsesidig respekt i en värld där USA och dess allierade, som Danmark, tar sig rätten och ockupera andra länder för egen vinnings skull?

I grund och botten handlar Muhammed-konflikten om detta; den handlar om imperialismens totala respektlöshet mot tredje världens länder i allmänhet och för närvarande mot den muslimska världens länder i synnerhet.
Vi bejakar ömsesidig respekt. Vilket betyder respekt för andras tro. Men framförallt respekt för alla folks rätt att välja sin egen väg.

Ömsesidig respekt kräver att USA och dess allierade, inklusive Danmark, omedelbart lämnar det ockuperade Irak; kräver att Sverige omedelbart drar bort trupperna från det ockuperade Afghanistan; och sist, men inte minst, att Israel genom internationella påtryckningar tvingas att dra sig bort från all ockuperad mark och att det palestinska folket ges fullständiga rättigheter i enlighet FN:s resolutioner.

Så länge talet om ömsesidig respekt inte ges ett innehåll som åtminstone liknar detta är det bara pladder. 

7 februari 2006
Proletären 6, 2006