Hotet från Nato

I fjol stal Håkan Juholts dödsdans all uppmärksamhet på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Men i år är allt tillbaka vid det gamla. Under en knapp vecka hamnar krigsmakten i centrum för den politiska debatten. Med Nato-vännerna som mest gapiga deltagare.

Det hela kan synas märkligt. Enligt den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet är bara 19 procent av svenska folket för medlemskap i Nato, en andel som minskar. Nato-vännerna representerar en extremistisk minoritet och borde i ren självbevarelsedrift veta att hålla låg profil.

Men i politiken förhåller det sig dock annorlunda än i folkdjupet. Där odlar alla partier från S till M en trånande smygkärlek till Nato. Äktenskap är inte aktuellt, det sätter opinionen stopp för, men väl ett förhållande som blir alltmer äktenskapslikt. Detta är bakgrunden till Nato-vännernas orgiastiska utsvävningar i Sälen. De vill baxa Sverige ännu längre ner i Natos säng.

Spektaklet började med att överbefälhavaren Sverker Göransson vid nyår konstaterade att Sverige bara klarar av att försvara sig i en vecka, om vi blir anfallna av lede fi, sedan måste vi få hjälp utifrån, ett uttalande som fick både politiker och redaktörer att gå i spinn.

Detta är också märkligt. Eftersom riksdagen i bred enighet och med entusiastiskt bifall från samma redaktörer beslutat att avveckla det tidigare invasionsförsvaret, som hade att försvara Sverige mot anfall utifrån. Istället har vi begåvats med ett så kallat insatsförsvar, som skall operera varhelst USA, Nato och EU kallar, som i krigen i Kosovo, Afghanistan och Libyen och snart nog kanske i Mali. Men inte i Sverige – om nu inte uppstudsiga arbetare tar sig för att agera som i Ådalen 1931.

Mot den bakgrunden blir det rent bedrägligt att politiker och redaktörer spelar chockerade över en bristande försvarsförmåga.

ÖB:s ärende är givet. Han vill ha mer pengar till sin verksamhet och måste därför dramatisera situationen. Kruxet i sammanhanget är bara att det där yttre anfallet syns högst osannolikt. Kalla kriget är slut och Sovjetunionen finns inte längre. Så vem hotar Sverige?

Nato-vännerna vrålar genast om Ryssland. Putin rustar minsann upp och när på nya ryska stormaktsdrömmar. Med stackars Sverige som första offer, om inte omedelbart, så om 20 eller 30 år. Det är en patetisk repris på den svenska borgerlighetens patologiska rysskräck.

Men scenariot haltar. Må vara att Ryssland inte längre låter sig hunsas av väst, som under Jeltsins tid, men att Ryssland för den sakens skull utgör ett hot mot Västeuropa eller Sverige är rent infantilt. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Enligt fredsforskningsinstitutet Sipris senaste siffror (2011) uppgår Rysslands militärutgifter till 58,7 miljarder US-dollar. Siffran skall jämföras med USA:s 698 miljarder dollar och med EU:s samlade 382 miljarder dollar. Inom EU satsar både Storbritannien och Frankrike mer än Ryssland på det militära.

Är det verkligen någon som tror att detta Ryssland avser att angripa det militärt fem gånger starkare EU eller det Västeuropa som med uppbackning från USA är arton gånger starkare?

Nu talas det vitt och brett om upprustning i Ryssland, att ställas mot den förfärliga nedrustningen i Sverige. Men vet då att Sverige per invånare satsar mer än dubbelt så mycket som Ryssland på det militära.

Krig är inte galningars verk, utan politikens fortsättning med andra medel. Krig startas av rationella skäl och med seger för ögonen. Detta självklara avskriver för överskådlig tid Ryssland som ett hot mot EU och Sverige. Det ryska hotet finns helt enkelt inte, utan används bara som ett skenargument för att ytterligare närma Sverige till Nato.

Vi vill vända på steken. Det säkerhetspolitiska hotet mot Sverige utgörs av Nato – inte så att Nato har för avsikt att anfalla Sverige, man angriper inte sina käraste och följsammaste vänner, utan så att det intima samarbetet med Nato ställer Sverige i konflikt med alla dem som Nato med svenskt bistånd för krig mot.

I Sälen talar Nato-vännerna om Nato som en försvarsallians med ömsesidiga försvarsförpliktelser, en ynnest som Sverige går miste om genom att stå utanför. Men Nato av idag är en krigsallians med hela världen som operationsområde. Nato är de imperialistiska krigens allians.

Det verkligt hotfulla i den nuvarande situationen är att en riksdagsmajoritet står beredd att ta ytterligare ett steg i Nato-samarbetet genom att ansluta Sverige också till Natos nya insatsstyrka Nato Respons Force (NRF). Sossarna har tidigare sagt nej till NRF, men nu öppnar försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) för en omprövning. Så knyts Sverige ännu närmare till Nato, precis som Nato-vännerna vill.

En säkerhetspolitik värd namnet strävar efter att minimera säkerhetsrisker. Därför förordar vi att Sverige omedelbart lämnar Nato-ledda Partnerskap För Fred, PFP, och allt övrigt samarbete med Nato. Dra omedelbart hem trupperna från Afghanistan och lägg ner insatsförsvaret. Att Sverige deltar i imperialismens krig är både en risk och en skam.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde saknar yttre hot. Därför är vi för fortsatt och kraftfull nedrustning. En politik för fred, utveckling och solidaritet ger ofantligt mycket bättre skydd än aldrig så många
Super-JAS. På köpet får vi mer pengar till välfärden.