Klimatsabotören Reinfeldt

Våra förväntningar inför klimatmötet i Köpenhamn var inte stora. I förväg stod det klart att USA med nyvunnet stöd från EU intog en position som var oacceptabel för den stora majoritetens av världens länder. Allt pekade därför mot ett sammanbrott i de klimatförhandlingar som pågått ända sedan 1992, då FN:s konferens om miljö- och utveckling i Rio de Janeiro antog den gällande klimatkonventionen.  

Ändå blev resultatet klenare än vad till och med vi kunde föreställa oss. Istället för ett bindande avtal, som följer upp och skärper förpliktelserna från Kyoto, så blev det en innehållslös och till intet förpliktande deklaration, tillkommen genom en kupp mot FN-stadgan och därmed utan status som FN-dokument.

För klimatet innebär Köpenhamn ett steg tillbaka från Kyoto, vilket är mycket allvarligt i en situation då alla fakta pekar på att Kyoto-protokollets åtagande är helt otillräckliga för att begränsa den globala uppvärmningen till de 2 grader som fortfarande gäller som mål.        

I eftermälet betecknas mötet i Köpenhamn som ett fiasko. Vilket vi kan skriva under på. Men den avgörande frågan är då vem som bär ansvaret för fiaskot. Skall man tro Fredrik Reinfeldt och hans lallande miljöminister Andreas Carlgren, så saboterades konferensen av utvecklingsländerna, samlade i G77-gruppen, som med Kina i spetsen var totalt förhandlingsovilliga i Köpenhamn.

Detta är ett förljuget och osmakligt försök att fly undan eget ansvar. För sakförhållandet är att Fredrik Reinfeldt själv är en av fiaskots regissörer, detta genom att som  EU-ordförande negligera utvecklingsländernas sedan länge uttryckta och högst rimliga ståndpunkter.

Långt innan mötet i Köpenhamn var knäckfrågan uppenbar för alla, inklusive för  Reinfeldt. Den gällde Kyotoprotokollets vara eller inte vara och därunder framförallt principen om ”ett gemensamt men olikartat ansvar”, en princip som ställer särskilda krav på de rika länderna. På goda grunder. Det är inte bara så att rika länder släpper ut ofantligt mycket mer koldioxid än fattiga, utan deras rikedom bygger dessutom på århundraden av kapitalistisk exploatering av fossila bränslen, utan hänsyn till naturens begränsade förmåga att absorbera växthusgaser.

De rika länderna bär därmed både det närvarande huvudansvaret och det fulla historiska ansvaret för den klimatkris som framförallt drabbar fattiga människor i tredje världen. Vilket ställer dubbla krav. De rika länderna har att kraftfullt reducera sina utsläpp av växthusgaser, utan krav på länder som ännu inte genomgått någon industriell utveckling. Samtidigt har de att kompensera de fattiga länderna för följderna av de klimatkris som de, och bara de, bär det historiska ansvaret för.      

USA har konsekvent vägrat ta det särskilda ansvar som Kyotoprotokollet stadgar om och som vilar särskilt tungt på just USA, som toppar listan över koldioxidutsläpp per capita. Istället försöker USA lasta över ansvar på utvecklingsländerna och då särskilt på snabbt växande ekonomier som Kina, Indien och Brasilien.

Detta var också USA:s linje inför Köpenhamn. Kyotoprotokollet skulle skrotas till förmån för ett helt nytt avtal, utan den förhatliga principen om ett ”särskilt ansvar”, en linje som utvecklingsländerna kategoriskt och från början motsatte sig.

Det är här klimatsabotören Reinfeldt kommer in. För som EU-ordförande inför mötet i Köpenhamn var det hans ansvar att positionera EU i den motsättning som mötet hade att hantera. Varvid Reinfeldt utan minsta prut valde USA:s position. Vilket bäddade för fiaskot.

Må vara att Reinfeldt inte är den store statsman som han själv och hans hejarklack vill göra honom till. I EU, som i USA, är det mäktigare intressen som styr bakom den demokratiska fasaden.

Men Reinfeldt bär ansvar för sitt eget agerande och det är ynkligt i sitt USA-fjäsk. Därtill är det korkat. För uppenbart trodde Reinfeldt på möjligheten att driva igenom imperialismens linje, vilket gav stendöva öron inför utvecklingsländernas argumentation. G77-gruppen skulle bara köras över, varvid Reinfeldt blev lika uppenbart förvånad när de fattiga länderna samfällt vägrade böja sig. Vilken oförskämdhet!

Nu löstes knuten genom en regelrätt kupp. Det danska ordförandeskapet körde över konferensen genom att kalla 23 av 193 deltagande länder till separata förhandlingar om en helt ny text. Det danska ordförandeskapet körde helt enkelt över FN-stadgan genom att beröva majoriteten av deltagarländerna såväl förhandlings- som rösträtt, ett övergrepp som applåderades av Reinfeldt som ett uttryck för handlingskraft. Det är rent bedrövligt i sitt förakt för FN som demokratiskt forum.

Så upplöstes konferensen som demokratiskt forum för världens länder. För att ersättas av stormaktsspel och politisk kohandel. Med den värdelösa Köpenhamnsöverenskommelsen som resultat.

Ett fiasko, naturligtvis. För klimatet. Regisserat av USA och EU. Men samtidigt ett nederlag för USA och EU, som misslyckades med att påtvinga resten av världen sin vilja. De fattiga länderna lät sig inte dompteras att skriva under det imperialistiska avtalsförslag som G77-gruppens ordförande kallade ”en självmordspakt”. 

I förstone kan detta nederlag synas lätt att bära; i praktiken innebär det att USA kommer undan
bindande krav på utsläppsreduceringar och att EU inte behöver gå utöver Kyotoprotokollets krav. Men
saken är större och mer hoppfull än så. För i den stund imperialismen inte längre tillåts styra och
ställa i världen, efter eget gottfinnande, så öppnas möjligheten till en varaktig lösning av klimatkrisen.

Om detta skall det inte råda några tvivel: Det är kapitalismens hänsynslösa exploatering av naturen som utgör klimatkrisens orsak. Vilket betyder att klimatkrisens inte kan lösas med mindre än att kapitalismen bekämpas och ersätts av ett system som planmässigt förenar ekonomisk, social och kulturell utveckling med full hänsyn till naturens möjligheter och begränsningar. Till den ändan inger Köpenhamn hopp. För att varje uppror mot imperialismen är ett steg i rätt riktning. Men också för att länder som Kuba, Venezuela och Bolivia på mötet pekade ut socialismen som klimatkrisens lösning. Kapitalismens hegemoni är ifrågasatt.

Avslutningsvis några ord om Kina, som spelade en dubbel roll på mötet i Köpenhamn; först som en del av G77-gruppens motstånd mot imperialismen och sedan som USA:s medspelare i uppgörelsen om den föraktliga Köpenhamnsöverenskommelsen. Detta ger Kinas nuvarande position i världspolitiken. Kina är på en och samma gång ett utvecklingsland och en kapitalistisk stormakt.

Det senare innebär ingalunda att Kina kan jämställas med USA som klimatbov. Det påstås visserligen att Kina passerat USA som världens största utsläppsland, men det är inte sant. Räknat per capita, som är det enda rimliga jämförelsemåttet mellan länder, så släpper Kina bara ut en sjättedel så mycket koldioxid som USA. Samtidigt som Kinas historiska ansvar är försumbart.

På konferensen blockerade Kina ett förslag på bindande utsläppsreduceringar fram till 2050. På goda grunder. Eftersom detta förslag innebar att USA ännu 2050 skulle ha rätt att släppa ut 2 till 5 gånger så mycket koldioxid per capita som Kina. Detta pekar återigen ut huvudansvaret bakom fiaskot i Köpenhamn.

Så länge de utvecklade kapitalistiska länderna gör allt för att fly undan ansvar, så är en global klimatuppgörelse inte möjlig.

Nu höjs rop om att FN spelat ut sin roll som forum för en klimatuppgörelse. Det är beklämmande. När imperialismen inte längre förmår använda FN som verktyg för sina intressen, så skall FN ställas åt sidan. Därför måste denna propå avvisas. FN samlar så gott som alla världens länder därför är FN den enda möjliga ramen för en uppgörelse mellan dem.

Det är inte FN som skall anklagas. Utan den globala kapitalismen. Med USA och EU i spetsen. Varvid det faktisk finns anledning att hysa hopp för framtiden. Köpenhamn innebar ett steg tillbaka för klimatet. Men ett steg framåt för medvetenheten om klimatkrisens orsak.

Om denna medvetenhet leder till skärpt kamp mot kapitalismens finns det gott hopp för klimatet.

6 januari 2010
Proletären nr 1