Mot fiasko i Köpenhamn?
Det mesta tyder på att FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december blir ett präktigt antiklimax, framförallt på grund av att USA vägrar ta det ansvar som ankommer klimatkrisens värstingland.
Men låt oss inte skriva ut resultatet i förskott, trots orosmolnen.
Det ger sig om två månader. Men redan nu är det på sin plats att ange position inför Köpenhamn. Vad kan man begära av detta möte och av de deltagande länderna?
Vår uppfattning är att klimatkrisen är ett resultat av kapitalismen, som i sin ständiga jakt efter allt större produktion och allt större vinster är oförmögen att ta hänsyn till naturens resurser och begränsningar, inte på grund av elakhet, utan på själva sättet av fungera. Därför menar vi att klimatkrisen kallar på socialism, på en samhällsordning som styrs av andra aktörer än vinstjagande kapitalister och som planmässigt utvecklar produktionen utifrån mänsklighetens behov, inklusive behovet av ett hållbart resursutnyttjande och av en planet som kan brukas av kommande generationer.
Denna deklaration är dock meningslös inför klimatmötet i Köpenhamn, som inte har socialismen på dagordningen, utan som har att hantera klimatkrisen inom ramarna för den rådande kapitalistiska världsordningen. Utifrån denna begränsning vill vi anföra följande.
Klimatkrisen är ett globalt problem och den kräver därför globala åtgärder och globala överenskommelser. Vi anser att FN utgör det tillgängliga och bäst lämpade forumet för sådana överenskommelser; för att så gott som alla länder är medlemmar i FN och för att så gott som alla länder därmed kan göra sina röster hörda inom FN-systemet.
Om något eller några länder vill gå före, genom mer långtgående åtaganden, så är det utmärkt. Men FN-systemet bör ligga till grund för internationella avtal, typ Kyotoprotokollet, inte de rika ländernas exklusiva klubbar.
FN:s klimatarbete inleddes genom konferensen om miljö- och utveckling i Rio de Janeiro 1992, som resulterade i FN:s klimatkonvention, och har konferensen i Kyoto 1997 som hittills viktigaste anhalt. Så här långt är resultaten tämligen magra, men några är ändå principiellt viktiga, som Kyotoprotokollets skrivning om ett ”gemensamt men olikartat ansvar”.
Alla länder bär ansvar för planeten Jorden, men afrikanska Tchad, som släpper ut 0,01 ton koldioxid per person och år,
har inte samma ansvar som USA, som släpper ut 20,2 ton per person och år (och som släppt ut mest under åtminstone ett
århundrade), eller för den delen som Sverige, som släpper ut 5,6 ton koldioxid per person och år.
Detta ger en annan viktig princip: Per capita-principen. USA vägrar hårdnackat att skriva under Kyotoprotokollet med hänvisning till att avtalet låter länder som Kina, Indien och Brasilien ”slippa undan”, en ståndpunkt som media underbygger genom att hävda att Kina idag passerat USA som värsta utsläppsland.
Men det är falsk mattematik. Eftersom den vare sig tar hänsyn till Kinas folkmängd eller till USA:s historiska skuld. Så släpper Kina idag ut 3,5 ton koldioxid per person och år och Indien ynka 1,2 ton. Lägg därtill att den amerikanska kapitalismen byggdes av fossila bränslen och skillnaden i ansvar blir gigantisk.
Naturligtvis måste länder med snabb utveckling, som Kina och Indien, göra vad de kan för att reducera sina utsläpp. Men principen måste vara att de rika länderna måste göra mest (”olikartat ansvar”), vilket inkluderar klimatbistånd till fattiga länder. På sikt måste minskade utsläpp kombineras med utjämnade, dvs med en norm för vad som får släppas ut per person, vilket lämnar utrymme för ökningar i de fattigaste länderna, om ökningar är nödvändiga för ekonomisk utveckling.
Här finns inte plats att gå närmare in på handeln med utsläppsrätter, som vi betraktar som ett förfelat system, byggt på den naiva idén om marknadens förmåga att reglera sig själv. Men med systemet på plats vill vi säga att vi är kategoriskt emot företagens nuvarande möjlighet att köpa sig fria från egna utsläppsreduceringar genom köp av billiga utsläppsrätter i fattiga länder. Sådana smitvägar bör förbjudas.
Alltnog. Inför klimatmötet i Köpenhamn har kongressen i USA skjutit upp det egna klimatbeslutet. Vilket gör att Barack Obamas administration kommer till Köpenhamn utan förhandlingsmandat.
Det betyder inte att Obama varit passiv. Tvärtom har han försökt plantera den amerikanska idén om ”gemensamt ansvar”, utan tillägget ”men olikartat”, i G8-ländernas klubb, enligt media med växande förståelse från det EU som för närvarande har Fredrik Reinfeldt som ordförande. Det är mycket illavarslande, för om de rika länderna vägrar erkänna sitt särskilda ansvar, så finns risk för att det internationella klimatsamarbetet havererar i Köpenhamn.
Vi är övertygade om att nödvändiga utsläppsreduceringar går att förena med ekonomisk utveckling och social rättvisa. Men då krävs kamp mot kapitalism och imperialism. Det är detta som är arbetarklassens och de förtryckta folkens gemensamma utmaning.
13 oktober 2009
Proletären nr 42