Regeringen stack kniven i Saab

Så kastade skojaren Victor Muller in handduken genom att själv begära Saab i konkurs. General Motors vägran att släppa teknik de ännu äger till Kina satte stopp för Mullers trixande, som från första stund haft lönsam försäljning till kinesiskt kapital som ägandets syfte och mål.

I media diskuteras vem som bär huvudansvaret för Saabs oblida öde. Är största skurken GM, som dödar Saab för att komma undan konkurrens, eller är det Victor Muller, som låtit Saab förtvina i jakten på sin egen lika lysande som illusoriska affär? Vi har inget till övers för vare sig GM eller Victor Muller. Skurkar är de båda två. Men vi vill ändå
peka ut en annan huvudansvarig.

Genom hela denna plågsamma cirkus, som i ett år kastat de anställda mellan hopp och förtvivlan, har det hela tiden funnits ett realistiskt, framtidsinriktat och för Sverige bra sätt att rädda Saab. Nämligen att staten tar över och använder den produktionskedja som slutar vid fabriken i Trollhättan till utveckling och produktion av framtidens miljöbilar och/eller av annan miljövänlig energiteknik.

Vi vill rentav utropa detta alternativ till den enda långsiktiga räddningen för Saab som producent i Sverige, då det kinesiska intresset, som varit och är realistiskt, har syftet att på sikt flytta produktionen till Kina.

Så har den enda räddningen för Saab stupat på regeringen Reinfeldts marknadsfundamentalistiska fobier, som säger att staten inte skall och inte är bra på att driva företag och som därför instruerat regeringen att inte lyfta ett finger för att rädda jobben på och kring Saab.

Denna zombiemässiga passivitet representerar ett samhällsekonomiskt slöseri av närmast brottslig karaktär. Styrd av sina fobier sticker regeringen Reinfeldt indirekt kniven i Västsveriges industriella hjärta, med svåra följder för Sveriges framtid som industrination.

Utifrån detta tvekar vi inte när vi utser regeringen Reinfeldt till Saabkrisens huvudansvarige och värsta skurk. Den som kunde ha räddat Saab lät kallsinnigt bli att göra det.

Nu tar konkursförvaltarna över med lagstadgad uppgift att få ut så mycket pengar som möjligt ur konkursboet. Det är en huggsexa som förestår, där Saab skall säljas styckevis och delt till dem som bjuder mest. Kinesiska Youngman är fortsatt spekulant på den Saabteknik som inte kontrolleras av GM, som den nya bottenplattan, men till den har också Turkiets regering anmält intresse.

Så kan åtminstone delar av Saab ändå bli statligt, men inte ägt av den svenska staten utan av den turkiska. Tala om ödets ironi.

Var huggsexan slutar återstår att se. Konkursförvaltarna talar om en process över flera år och de hyser gott hopp om att kunna avyttra det mesta. Ambitionen är att rädda huvuddelen av fordringsägarnas pengar.

Men det allra viktigaste står utom räddning i denna process. För med splittringen av Saab ödeläggs inte bara generationer av teknisk innovation och yrkeskunnande, utan också den produktionskedja som slutar med Saabs fabrik i Trollhättan. Det är kapitalismens förstörande kraft vi ser i full aktion.

En hel del ingenjörer kommer säkert att få jobb på någon av Volvofabrikerna i Göteborg, men ödeläggelsen innebär ändå en stympning av det västsvenska fordonsklustret, som haft Saab som teknisk innovatör i framkant. För metallarna är situationen mer dyster.

Några nya jobb står inte att få i Trollhättan och knappast i närområdet heller, där Volvo så sent som i höstas la ner sin fabrik i Uddevalla. För de flesta är det flytt eller arbetslöshet som gäller.

Det känns tröttsamt att påpeka det, men ännu finns tid för regeringen att lägga ett bud på hela Saab och därmed tid att hålla samman produktionskedjan, till glädje för de anställda och nytta för samhället. Men
regeringen nöjer sig med att hurra för arbetslinjen. För jobben på Saab gör den ingenting.

På plats i Trollhättan uppträder näringsminister Annie Lööf som om hon injicerat sin marknadsfundamentalism i armvecket. I hennes bubbla finns inte en tanke på den näringspolitik hon är satt att sköta, men som hon avskyr i grunden, åtminstone när det kommer till industri. Lite Rut-jobb och krogjobb kan staten fixa, för att hjälpa överklassen till ett bekvämare liv, men industrijobben är marknadens sak. Lööf kan på sin höjd kosta på sig att beklaga och säga lycka till.

Många Saab-anställda är tudelade inför det som nu sker. De oroas över att bli av med jobbet, men känner sig ändå lättade över att den psykiska tortyr de utsatts för det senaste året äntligen tar slut. Det är en förståelig reaktion. Men man måste ändå vara mest upprörd.

Vad är det för en regering som tillåter ödeläggelse av en fungerande industriell struktur? Varför kan inte Sveriges regering rädda bilfabriker, som Tysklands gjort? Vad är det för ett ekonomiskt system som slår sönder istället för att bygga upp; som inte förmår att ta tillvara produktionsresurser till samhällets bästa? Vore det inte bättre med en ekonomisk ordning som sätter resurserna i verksamhet? Arbetare i arbete måste väl ändå vara bättre för samhället än arbetare utan arbete?

Så är vi på tröskeln till ett nytt år lika förbannade som vanligt. Fy f-n för denna regering och denna kapitalism!