Västs Frankenstein i Ukraina

Det som händer i Ukraina är fasansfullt. De senaste veckorna har Kiev stått i lågor. På gatorna utspelas krigsscener av nästan medeltida slag. I spetsen står paramilitära nazistgrupper. I Sverige och runt om i Europa uppmanar nazister sina medlemmar att åka till Ukraina och delta i den nationella revolutionen.

Samtidigt uppmanar ukrainska rabbiner den judiska befolkningen att lämna Kiev och helst fly landet för att skydda liv och säkerhet.

Så störtades i helgen den folkvalde presidenten Viktor Janukovytj efter månader av strid. Nazistpartiet Svoboda intog omedelbart riksåklagarämbetet, utfärdade häktningsorder på presidenten och försäkrade att det nazistkontrollerade riksåklagarämbetet nu skall sköta undersökningen istället för polisen. Från torget i Kiev höjs röster för en offentlig avrättning av den folkvalda presidenten.

Efter maktövertagandet kräver nu kuppmakarna och framförallt Svoboda en rejäl uppgörelse med alla som stött den avsatta regeringen. På klassiskt manér krävs förbud av kommunistpartiet allt medan nazisternas stormtrupper bränner ner kommunistledarens hus och gör hembesök i jakt på motståndare.

Det är ett mycket farligt Frankensteins monster som västvärlden och även Sverige har skapat i Ukraina. Då och då har nyanser slunkit igenom i medierapporteringen i Sverige, men överlag har det varit skrämmande ensidigt och falskt. Statskuppen har mötts med ihållande applåder.

Den politiska krisen i Ukraina är mångbottnad. I grunden finns en politisk och social frustration gödd av långvarig ekonomisk kris. Inte minst en folklig vrede mot fattigdom, korruption och hur makthavarna använder sin ställning till att berika sig. Men korruptionen och myglet gör varken Ukraina eller president Janukovytj unika.

Hyckleriet är stort när oppositionsledare i Ukraina och västpolitiker låtsas förfasa sig. De västvänliga liberalerna i Ukraina är minst lika korrupta och giriga. Den folkliga vreden utnyttjas samtidigt på ett populistiskt vis av nazisterna.

Till den ekonomiska krisen kommer även en politisk kris. Ukraina är historiskt delat mellan landets östliga delar med starka band till Ryssland och de västliga delarna under tyskt inflytande. Splittringen mellan öst och väst går långt tillbaka, men underblåses av den tilltagande dragkampen mellan EU och Ryssland.

Att Ryssland skyddar sin intressesfär och använder olja och gas som påtryckningsmedel, vilket ständigt framhålls i media, är sant. Lika sant är att EU och USA har stormaktspolitiska och ekonomiska intressen att försvara. Sant är även att de ryska erbjudandena om ekonomisk hjälp är betydligt mer förmånliga än EU:s och USA:s som innehåller krav på nyliberala reformer med IMF-signatur.

När USA:s nuvarande ambassadör Geoffrey R. Pryatt tillträdde 2012 förklarade han helt öppet i en intervju att han arbetade för nära kontakter med ”vanliga ukrainare” och att USA har ”två stora amerikanska oljeföretag som är intresserade av att bli mer involverade i Ukraina – ExxonMobil och Chevron”. Enligt Pryatt är dessa storföretag mycket måna om att ta över den ukrainska energimarknaden.

Intervjun finns publicerad på nätet, men sådana simpla motiv bakom västs engagemang släpps aldrig komma fram i ljuset. Istället kläs det hela in i fraser om demokrati och mänskliga rättigheter.

Det demokratiska pladdret från västvärlden skär sig mot bakgrund av att högerextrema och nazistiska grupper vuxit till en avgörande kraft på Kievs gator, ridandes på traditionella antiryska och antisemitiska stämningar.

Nazisterna ges politiskt och moraliskt stöd av sina allierade liberaler i Ukraina och även av de västliga ledare som har åkt i skytteltrafik till Kiev för att demonstrera sitt stöd åt kuppmakarna. Som Proletären tidigare har skrivit har både EU:s utrikeschef Catherine Ashton och USA-senatorn John McCain uppträtt tillsammans med nazistledaren Oleh Tiahnybok från Svoboda.

Efter veckor av protester och demonstrationer eskalerade så våldet i förra veckan när krypskyttar besköt folkmassorna på Självständighetstorget i Kiev. Sammandrabbningarna som följde blev blodiga och våldsamma.

Den ukrainska polismakten har varit brutal. Men medias bild av fredliga demonstranter som oprovocerat attackeras är förljugen.

För det första har de välbeväpnade nazistiska stormtrupperna hela tiden stått i spetsen och gjort allt för att våldet ska trappas upp. För det andra återstår det att bevisa på vems order krypskyttarna agerade. Det är en lika vanlig som omänsklig handling att driva fram kupper genom att beskjuta oppositionens demonstrationer och skylla på regeringen. Samma sak har gjorts av kupphögern i Venezuela.

Gatustriderna i Kiev har som sagt varit brutala. Men man kan inte låta bli att förundras över det ramaskri som hörts från väst den gångna veckan. Hur hade det låtit om paramilitära nazistgrupper satte Stockholm, Berlin, Paris eller Washington i brand för att störta folkvalda regeringar?

Vad som nu händer i Ukraina går det bara att spekulera om. Viljorna är spretiga bland kuppmakarna som utgörs av en osmaklig allians mellan liberaler och nazister. Liberalerna agerar ansikte utåt mot väst medan nazisterna står för gatustriderna. Hur styrkeförhållandena ser ut på basplanet är svårt att veta.

Nazister har släppts in i värmen. De är beväpnade, välorganiserade och laddade med självförtroende av det politiska, moraliska och kanske även ekonomiska och militära stödet från väst. Att tro att det är möjligt att styra våldsverkande fundamentalister har visat sig lönlöst, se bara på jihadisterna i Syrien.

Västvärlden har blod på sina händer. Inte minst har Carl Bildt sina blåblodiga fingrar djupt nere i den brunkletiga ukrainska syltburken. Ännu ett brott att tillföra Bildts blodiga brottsregister. Att direkt stödja och underblåsa statskupper med starka nazistiska inslag tillhör en av hans värsta brott. Den svenska arbetaropinionens dom måste bli hård.