Vi tar fajten!
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin smålog överklassrart mot
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och lovade hovsamt att arkivera
hennes namnunderskrifter på vederbörligt sätt.
Så var den protesten avklarad. För i övrigt upprepade Littorin bara
litanian om att regeringen har väljarnas mandat att försämra a-kassan.
Varvid det inte hjälpte att Lundby-Wedin försökte bjäbba upp sig som
vore hon Maud Olofsson. Bjäbb biter inte på förhärdade högerpolitiker.
Med namnunderskrifterna i källaren och de vänliga protesterna snabbt
glömda, så går Littorin i morgon (onsdag) till riksdagen med sina
försämringar av a-kassa. Lite bakläxa har han fått av riksdagens
arbetsmarknadsutskott, men den gäller bara tempot i genomförandet.
Vilket Littorin och regeringen kan leva med. I övrigt gäller förslaget
såsom det är utskrivet, inklusive de delar som högeralliansen nogsamt
mörkade inför valet. I full medvetenhet om att val inte vinns genom
ärlighet.
Vi har sagt det förut och säger det igen: De försämringar av a-kassan
som riksdagen klubbar i morgon är inte det förslag som högeralliansen
gick till val på. Försämringarna saknar därför det väljarmandat som
Littorin påstår sig ha, om inte i alla delar så i avgörande.
Så går det till i politiken och vi tjatar inte om det. Politiker är
inte precis kända för att hålla vad de lovar eller för att före val
redovisa vad som komma skall. Lurendrejeriet är legio.
*
Men så finns det heller inte minsta anledning att lydigt böja sig för
en riksdagsmajoritet. Självklart bildar en riksdagsmajoritet regering,
om den så vill och kan. Men det innebär inte att den har mandat att
göra vad den vill. Mandat ges inte bara i val, vilket alltför många
parlamentariska kretiner inbillar sig, utan också och fastmer i
politisk debatt och kamp. Mandat måste hela tiden förtjänas och mandat
kan tas tillbaka, om tillräckligt många anser riksdagsmajoritetens
göranden och låtanden otillbörliga och oacceptabla.
Det är det som är demokrati. Inte bara riksdagsmajoritet, utan också
folkmajoritet. I en alla dagar pågående politisk dragkamp om vad som är
rätt och rimligt för de många.
Banaliteter, kan tyckas. Men inte om man lyssnar till IF Metalls ordförande Stefan Löfven.
”Det går inte att hävda socialdemokratisk politik när en högerregering
fått majoritet”, skriver Löfven i det socialdemokratiska partiorganet
Aktuellt i Politiken (18/12).
Politik är att räkna röster, hävdar Löfven. Sedan är allt klappat och
klart. Demokrati är att rösta en septemberdag vart fjärde år. För att
däremellan lydigt underordna sig riksdagsmajoritetens diktatur. Går det
ens att tänka en torftigare demokratisyn?
I artikeln argumenterar Löfven mot kraven på politisk strejk. Sådana
hemskheter skall vi absolut inte utsätta arbetsköparna för. Men
egentligen argumenterar han mot all opinionsbildning. Vilket leder till
den vidunderliga slutsatsen att sossarna lika gärna kan gå ide när nu
högeralliansen fått majoritet.
Men så finns det heller inte minsta anledning att lydigt böja sig för
en riksdagsmajoritet. Självklart bildar en riksdagsmajoritet regering,
om den så vill och kan. Men det innebär inte att den har mandat att
göra vad den vill. Mandat ges inte bara i val, vilket alltför många
parlamentariska kretiner inbillar sig, utan också och fastmer i
politisk debatt och kamp. Mandat måste hela tiden förtjänas och mandat
kan tas tillbaka, om tillräckligt många anser riksdagsmajoritetens
göranden och låtanden otillbörliga och oacceptabla.
Det är det som är demokrati. Inte bara riksdagsmajoritet, utan också
folkmajoritet. I en alla dagar pågående politisk dragkamp om vad som är
rätt och rimligt för de många.
Banaliteter, kan tyckas. Men inte om man lyssnar till IF Metalls ordförande Stefan Löfven.
”Det går inte att hävda socialdemokratisk politik när en högerregering
fått majoritet”, skriver Löfven i det socialdemokratiska partiorganet
Aktuellt i Politiken (18/12).
Politik är att räkna röster, hävdar Löfven. Sedan är allt klappat och
klart. Demokrati är att rösta en septemberdag vart fjärde år. För att
däremellan lydigt underordna sig riksdagsmajoritetens diktatur. Går det
ens att tänka en torftigare demokratisyn?
I artikeln argumenterar Löfven mot kraven på politisk strejk. Sådana
hemskheter skall vi absolut inte utsätta arbetsköparna för. Men
egentligen argumenterar han mot all opinionsbildning. Vilket leder till
den vidunderliga slutsatsen att sossarna lika gärna kan gå ide när nu
högeralliansen fått majoritet.
*
Vad Mona Sahlin tänker om det kan man spekulera över. Men för vår egen
del anmäler vi genast avvikande uppfattning. Det går att hävda
arbetarpolitik när en högerregering fått makten, det är rentav absolut
nödvändigt att hävda arbetarpolitik när en högerregering fått makten,
ty om arbetarklassen låser in sina strävanden i riksdagen kan den låta
hoppet fara. Arbetarpolitikens arena är så mycket större än så.
Det kallas klasskamp, om Löfven hört talas om begreppet någon gång. Att
hävda gemensamma intressen mot gemensamma fiender. Så enigt som möjligt
och med kraftfullast möjliga medel.
Ett kan vi lova. Riksdagen må onsdag 20 december 2006 klubba
försämringarna av a-kassan, men vi kommer inte att lägga ner kampen mot
dem för det. Eller kampen mot några andra av högerns försämringar,
oavsett om de aviserades före valet eller ej. För att arbetarintresset
kräver så ofantligt mycket mer än en papperslapp i valkuvert.
När Stefan Löfven och hans gelikar erkänner sig besegrade för fyra långa år, så får vi andra ta fajten.
Ännu ett nyårslöfte att hålla.
19 december 2006
Proletären 51-52, 2006
Vad Mona Sahlin tänker om det kan man spekulera över. Men för vår egen
del anmäler vi genast avvikande uppfattning. Det går att hävda
arbetarpolitik när en högerregering fått makten, det är rentav absolut
nödvändigt att hävda arbetarpolitik när en högerregering fått makten,
ty om arbetarklassen låser in sina strävanden i riksdagen kan den låta
hoppet fara. Arbetarpolitikens arena är så mycket större än så.
Det kallas klasskamp, om Löfven hört talas om begreppet någon gång. Att
hävda gemensamma intressen mot gemensamma fiender. Så enigt som möjligt
och med kraftfullast möjliga medel.
Ett kan vi lova. Riksdagen må onsdag 20 december 2006 klubba
försämringarna av a-kassan, men vi kommer inte att lägga ner kampen mot
dem för det. Eller kampen mot några andra av högerns försämringar,
oavsett om de aviserades före valet eller ej. För att arbetarintresset
kräver så ofantligt mycket mer än en papperslapp i valkuvert.
När Stefan Löfven och hans gelikar erkänner sig besegrade för fyra långa år, så får vi andra ta fajten.
Ännu ett nyårslöfte att hålla.
19 december 2006
Proletären 51-52, 2006