Islands iskalla nej till EU

Det var ett kyligt ”tack men nej tack” som Islands utrikesminister Gunnar Bragi Sveinsson härom veckan sände till Bryssel och EU-kommissionen.

Island ”…avstår från att delta i alla aktiviteter relaterade till kandidatstatusen” och ”…har inga intentioner att återuppta samtalen”. ”Alla åtaganden gjorda av den tidigare regeringen sägs upp…” och ”vår regerings fasta ståndpunkt att Island inte ska ses som ett kandidatland för EU-medlemskap…”.

Islands borgerliga regering menar att landets ekonomi mår bättre av att stå utanför EU. Däremot fortsätter Island att vara en del av Schengen-avtalet och EES, Europeiska ekonomiska samarbetet.

Beslutet visar att det är fullt möjligt att avvisa förhandlingar med EU, trots att det är tidigare regeringar som beslutat om dem. Islands skarpa nej, oavsett vilken grund det står på, stärker EU-motståndet i resten av Europa.

Det var efter att den ekonomiska krisen och landets centralbankers fall som Islands då nytillträdda rödgröna regering 2009 ansökte om EU-medlemskap. Krisen skulle bekämpas genom nedskärningar, EU-medlemskap och anpassningar till IMF. Raka motsatsen till varje form av vänsterpolitik.

I valet 2013 gick de borgerliga oppositionspartierna Självständighetspartiet och Framstegspartiet till val på att avbryta ansökningsprocessen och istället föra en självständig ekonomisk politik. De vann valet och redan förra året försökte Island avbryta medlemskapsprocessen.

De rödgröna partierna, inklusive på senare år även Vänsterpartiets motsvarighet De vänster-gröna, utgör nu huvuddelen av EU-förespråkarna i Island.

Detta trots att en majoritet av islänningarna i opinionsundersökning efter opinionsundersökning säger sig vara motståndare till EU.

I sin vurm för EU har den rödgröna oppositionen gått så långt att de skickat ett eget brev till EU där de underkänner utrikesminister Gunnar Bragi Sveinssons uttalanden.

De menar att frågan måste avgöras i parlamentet, eller allra helst med en folkomröstning, eftersom det var parlamentet som röstade igenom EU-ansökningen 2009. Gunnar Bragi Sveinsson har kontrat med att anklaga oppositionen för förräderi.

Det nybildade socialistiska partiet Folkfronten skriver i ett uttalande att de helt stödjer regeringens beslut att avbryta förhandlingarna med EU, men kritiserar samtidigt det hastiga och dåligt förankrade tillvägagångssättet.

Det tydliga avvisandet av medlemskapet är ett kvitto på hur ofördelaktigt EU är för framförallt de mindre länderna i unionen.

Beslutet undergräver också den allt mer avlägsna bilden av EU som en ”ekonomisk trygghet” för medlemsländerna. Det är främst de största ekonomierna, och kanske framförallt Tyskland, som gynnas inom EU.

Ända sedan Europas mäktigaste industrikapitalister i mitten av 1900-talet lade grunderna för EU har unionens själva syfte varit att tjäna monopolkapitalet.

Detta skapar motsättningar inom borgerligheten och i de flesta EU-länder finns borgerliga EU-skeptiska partier.

Motståndet mot EU måste förstås byggas på en folklig, progressiv, grund och inte en borgerligt nationalistisk. Men Islands ”tack men nej tack” till EU öppnar upp möjligheter för ett utvidgat EU-motstånd och skjuter förespråkarnas ekonomiska argument i sank.