Från Nederländerna till Colombias djungel

– Vad är det här, Santrich!? sa jag indignerat medan Mirian, min fotograf och hustru gapskrattade över sprattet. Ty tre gånger korsade vi samma flod när det hade räckt med en gång. Och tre gånger tog jag av mig brallorna och stövlarna för att undvika att blöta ner dem med vattennivån kring naveln.

Och där stod han, den man som av militären betraktas som ideolog och fruktad gerillakommendant men som är en riktig spjuver, alltid glad och full av spratt, en vän av naturmedicin och allt annat än den skräckbild de colombianska medierna målar upp av den 46-årige mannen. Han bara log, från det ena örat till det andra. I den ena handen hade han gerillakvinnan Alexandras hand och i den andra en vacker täljd promenadkäpp som är hans stöd på djungelstigarna.

För Jesus Santrich är blind efter att ha drabbats av grön starr för ett par år sedan. Trots det hade vi svårt att hänga med honom under de 5-6 timmar som vi korsade floder och berg i djungeln för att bege oss till det som är en av många gerillafronter i norra Colombia. Han parerade varje sten eller gren som en professionell fotbollsspelare för hans fötter verkar vara bokstavliga sensorer.

På eftermiddagen, i en underbar natur med papegojor, en porlande bäck och regn-skogens susande trädkronor, satte vi oss ner för att diskutera perspektivet för freden i Colombia. Runtomkring oss anlände och lämnade gerillasoldater lägret för att avrapportera eller få nya uppgifter. Bland dem en blåögd tunn kvinna som först tittade på mig med lite misstänksamhet men som i nästa ögonblick bröt ut i ett leende och välkomnande blick när hon kände igen oss.

Tre månader senare, andra veckan i november, stötte vi på varandra igen, i Havanna. Det som var en ”statshemlighet” tre månader tidigare blev offentligt när fredssamtalen inleddes.

Det var i Oslo den 18 oktober 2012 som den colombianska fredsprocessen invidges. Norge, Kuba, Chile och Venezuela står som ”garanter”. Förhoppningarna i Colombia om att denna gång hitta lösningar för freden är enorma.

En av mina frågor till Santrich den där eftermiddagen i djungeln var om han trodde att Colombias president Juan Manuel Santos var seriöst intresserad av en verklig fredsprocess med Farc. Enligt senatorn Piedad Cordoba är ”Santos tusen gånger farligare än Uribe”. Men nu sitter de där i Kubas huvudstad Havanna, Santos förhandlare, och diskuterar med Santrich och en delegation på nära 50 medlemmar från Farc-gerillan om villkoren för en fred med social rättvisa, ett slut på 49 års intern väpnad konflikt.

– Visst skulle jag vilja resa till Nederländerna och åka runt på universiteten och berätta om mina tio år i Farc-gerillan. Men min plats just nu är här hos kamraterna, säger Alexandra Nariño, som är hennes namn i gerillan. I Holland döptes hon för 35 år sedan till Tania Nijmeijer.

Om henne har det skrivits böcker och reportage, den förkrossande majoriteten negativa, utan att skribenterna ens har träffat och än mindre intervjuat henne. Alexandra Nariño säger att gerillan öppnade hennes ögon och gjorde att hon kunder förstå ”klasskampen i dess historiska sammanhang”.

– Förr hade jag en eurocentristisk mentalitet och utgick alltid från den europeiska socialdemokratin. Nu har jag en helt annan uppfattning. Och trots att det finns röster som påstår att jag har blivit hjärntvättad, hävdar jag att jag har haft ett privilegium då jag har fått nya vyer på hur vi ser på världen, som framför allt utgår från en situation där misären dominerar, som utgår från behoven från folk som står ut med hungern och bristen på bostäder.

– Och jag har i dag politiska verktyg till min hjälp som gav mig svar på tusen frågor som cirkulerade i mitt huvud. Jag lärde mig att arbeta i ett kollektiv. Förut trodde jag att det bästa resultatet åstadkoms individuellt. Nu begriper jag att det inte finns något bättre än att arbeta kollektivt. Jag lärde mig att dela med mig, även under situationer av brist, något som jag inte gillade. Nu, när jag får någonting, börjar jag fundera på ”vem behöver, vem kan jag glädja med en liten detalj (present)”?

Att Alexandra Nariño hamnade mitt i den längsta väpnade konflikten i Latinamerika var nästan en slump. Hennes utbildning på lärarhögskolan i Nederländerna krävde att hon skulle göra social praktik under ett år och hon bestämde sig för att göra den i Colombia. Där konfronterades hon med det tredje värsta klassamhället i världen, bara Kongo och Haiti är värre.

En av lärarna tillhörde den underjordiska gerillamilisen och det var på den vägen som hon ett år senare anslöt sig till Farcs urbana struktur i huvudstaden Bogotá. Det är ett riskfyllt uppdrag som när som helst kan sluta i en arrestering av den militära underrättelsetjäns-tens agenter som finns över allt i det colombianska samhället.

– Efter ett år i milisen förflyttades jag till Bloque Oriental de las Farc-EP, det Östra Gerillablocket under befäl av ”El Mono”, Jorge Briceño. Visst var det tufft och hårt. Jag hade växt upp i en harmonisk akademisk miljö i Nederländerna och livet i djungeln var en enorm kontrast till det, säger Alexandra och kisar mot solen i den vackra parken där gerilladelegationen är härbärgerade av den kubanska regeringen.

– Efter att fredsprocessen bröt samman i februari 2002, och efter att Uribe tog över i augusti 2002, intensifierades kriget dramatiskt

En natt 2007 väcktes hon av bomber och kulspruteeld från Black Hawk-helikoptrar. Flera kommandogrupper ur den colombianska arméns specialtrupper hade landsatts från Black Hawk-helikoptrar och det var nära att Alexandra miste livet i striderna som följde. Det skulle dröja fem år, till den 22 september 2010, innan hon återigen var nära att förlora livet.

– Jag befann mig då i det centrala lägret för det Östra Gerillablocket. Under 48 timmar utsattes vi för de värsta bombningarna under de 48 åren av befrielsekamp.

En infiltratör hade lyckats att placera ett mikrochip hos en av gerillasoldaterna som hade återvänt från en närliggande stad. Och chipet gav den exakta orienteringen för bombflyget. Ett av offren var ”El Mono”, Jorge Briceño som beordrade utrymning av lägret. Två gerillakvinnor kastade sig över honom för att med sina kroppar skydda gerillaledaren. Men bomberna dödade alla tre.

När arméns kommandosoldater landsattes möttes de av gerillatrupperna som hade omgrupperat sig. Ett par månader senare erkände den armégeneral som hade befälet att han förlorade ett hundratal män i striderna och att de gjorde en taktisk reträtt när de såg att gerillan närmade sig allt mer.

Under förhandlingarna i Havanna mellan Farc och regeringen är den första punkten, frågan om jorden. Alexandra understryker att det är den viktigaste politiska punkten.

– Vi anser att frågan om jorden är central för att uppnå fred i Colombia. Jorden har ackumulerats i ett fåtal händer. 1,15 procent av befolkningen med jord-egendomar förfogar över 52 procent av jorden. Koncentrationen av jorden i få händer har skett med hjälp av paramilitären. Sex miljoner hektar har stulits från de riktiga ägarna. De som tar över jorden är stora transnationella företag som opererar inom gruv-, olja- eller kolnäringen. Vi anser att investeringarna måste ses över och kontrolleras med restriktiva lagar och regler.

Alexandra säger att konsekvenserna är en civilbefolkning som står utan allmän sjukvård, bor i hus som är fallfärdiga eller har vägar som oftast inte kan användas när bönderna ska transportera sina produkter till staden.

Alexandra Nariño säger att det i huvudsak är dessa drabbade personer som ansluter sig till gerillan. Kriget har pågått i närmare ett halvt sekel eftersom orsakerna till det, som koncentrationen av jorden, inte har fått sin lösning utan i stället förvärrats.

– Vår kontakt med civilbefolkningen i byarna är intim eftersom deras söner eller döttrar oftast är gerillasoldater. Jag har deltagit i byggandet av broar eller liknande projekt tillsammans med befolkningen, alltid i samklang och i allians med den. En gång befann vi oss i en ”finca”, ett litet hus, och höll på att koka två stora kastruller med soppa. Plötsligt utsattes vi för ett överfall av armén och vi blev tvungna att dra oss tillbaka utan maten. Vid 21-tiden anlände vi till ett nytt ställe, trötta och hungriga. Vi gick till sängs med tomma magar och var övertygade om att vi inte skulle äta något förrän nästa morgon.

– Vid 22.30 väcktes vi av ägarna till det förra huset där vi hade stått och lagat soppa när armén hade överfallit oss. De hade lastat kastrullerna på mulåsnorna och transporterat dem dit vi befann oss. De var stolta över att de och inte armén hade hittat oss. Det är den sortens berättelser som befolkningen berättar med glädje och som visar hur djupt gerillans stöd är bland bönderna.

Alexandra har utsatts för alla slags lockelser och erbjudanden för att hon ska överlämna sig till den colombianska och nederländska staten.

När dessa insett att lärarkandidaten har svurit eden om att tjäna Colombias folk med geväret i hand framför ett bekvämt liv i Groningen, har tonen blivit en annan. USA:s utrikesdepartement kräver henne utlämnad och anklagar henne för att ha deltagit i nerskjutandet av ett Cessnaplan som transporterade tre CIA-agenter i februari 2003.

– Jag bryr mig inte särskilt, för min familj är Farc, mina bröder och systrar. Valet jag gjorde 2002 är ett val för livet.

Dick Emanuelson