Maratonlopp för Palestinas befrielse

Vi är på väg hem från Betlehem, där vi hämtat våra nummerlappar för att om två dagar kunna starta i den tredje upplagan av Palestine Marathon. Under denna soliga onsdag har vi hunnit med att besöka både Jerusalems och Betlehems anrika stadskärnor.

Vi har traskat på Via Dolorosa, där Jesus enligt skrifterna ska ha burit det kors som han sedan skulle spikas upp på vid Golgata. Vi har traskat runt och fönstershoppat längs de många bazar-liknande marknadsgatorna inne i den gamla stadskärnan.

Vi har också träffat klubbledningen för Beit Sahurs sportklubb och bytt vimplar, en klubb som vår klubb, Proletären FF, tidigare haft utbyte med.

De visar stolt upp sin verksamhet med en ny inomhusarena under uppbyggnad och bjuder oss till en klassisk palestinsk festmåltid.

På vägen hem ber vi chauffören köra oss till centrala Ramallah så vi kan leta upp ett vattenhål efter den långa dagen. När vi närmar oss Al-Manarahplatsen med sin karakteristiska rondell med lejonstatyer, har skymningen precis lagt sig.

Plötsligt möter vi hundratals killar och tjejer som fyller vägarna mot trafikens riktning. De skanderar på arabiska och de många affärslokalerna i Ramallah centrum börjar stänga. Vi kollar förvånat lite spänt på varandra, vilket inte hjälper då ingen av oss förstår ett ord arabiska.

Vår chaufför säger att den 17-åriga pojke som blev skjuten tidigare i veckan, och som föll i koma, har avlidit på sjukhus. Pojken hade deltagit i en protest mot ännu ett israeliskt murbygge i närheten av en av deras expansiva ockupationskolonier på Västbanken, eller bosättningar som de brukar kallas här hemma i Sverige.

Tåget som går genom staden, för att hedra martyrens minne, väckor oss abrupt ur eftermiddagens turismbubbla. Vi påminns ännu en gång om de tvära kast vardagen kan ta under den israeliska ockupationen.

Murarna och stängslen, eller skyddsbarriärerna som de kallas i kriget om formuleringarna, är aldrig långt borta på Västbanken. Där det finns en bra vattentäkt, eller en särskilt bra odlingsjord, en strategisk kulle i det höglänta landskapet som ger bra översikt, eller helt enkelt en naturlig transportled, muras denna ofta helt enkelt in av ockupationsmakten.

Detta faktum har Right to Movement, en av organisationerna bakom Palestine Marathon, gjort till sin kärna.

”En av de grundläggande mänskliga rättigheterna är rätten att få röra sig fritt, den rätten har vi alla i teorin. Denna rätt är fastslagen i deklaration 13 i FN:s deklarationer för mänskliga rättigheter”, skriver Signe Fischer Smidt, grundare av Right to Movement, på organisationens Instagramkonto.

Palestine Marathon visar att rätten att röra sig i sitt eget land inte är självklar för palestinierna. Detta blir bland annat uppenbart i banans sträckning som bara är en dryg mil lång. Att vi maratonlöpare får springa fram och tillbaka fyra gånger på samma sträckning beror på att arrangörerna inte vill riskera att lägga maratonet utanför A-området av Betlehem.

A-området är det område som lyder helt under Palestinska myndighetens kontroll. Detta är det närmaste en riktig statskontroll palestinierna kommer, även om israeliska kränkningar förekommer även här. Totalt utgör arean av dessa områden endast omkring tre procent av Västbankens totala yta.

Trots att bansträckningen bara är en dryg mil så hinner den gå igenom två interna flyktingläger och längs med en åtta meter hög sektion av muren, mitt i Betlehems centrala delar.

Under våra sex dagar i Palestina har vi möjlighet att åka runt en hel del i landet. Från ett kvarter till ett annat, från en stund till nästa kan vi plötsligt bli påminda om den ständigt pågående ockupationen.

Just när vi vaggats in i vardagslunken så ser vi en kravallmunderad polis med automatgevär, en bosättning, ett vakttorn eller en mursektion.

Våra värdar vill synliggöra situationen och berätta de många berättelser som måste berättas. De tar oss med till en kyrkogård där det ligger alldeles för unga martyrer, en byggnad som israelerna nyttjat som tortyrfängelse under återockupationen efter första intifadan. Vi får höra om nattens eldgivning mellan Jenins unga och PA, Palestinska myndigheten.

Även om ockupationen inte alltid syns framför ögonen så pågår den.

Men det är inte bilden av ett besegrat folk som möter våra näthinnor på trottoarerna i Ramallah. Tvärtom blir vi idel välkomnade till Palestina av såväl gamla som unga, med stolthet i både blick och röst.

Skulle det inte vara för alla dessa berättelser, gravstenar, poliser med automatgevär, åtta meter höga murar, interna flyktingläger och godtyckliga checkpoints, så skulle Ramallah, Betlehem eller Jenin kunna vara vilka medelhavsstäder som helst.

Eftersom vi bor i Ramallah tar det en dryg timma att åka till Betlehem där maratonet går. Vi står upp klockan fem för att hinna, det visar sig snart att chauffören försovit sig och frukost får strykas från planeringen.

Väl framme i Betlehem möts vi av strålande solsken, detta ska bli vår resas varmaste dag, med temperatur strax under 30 grader. Men en timma innan starten är det ännu milt i luften och husen kastar långa svalkande skuggor.

Våra nytryckta Proletären FF-linnen sticker ut i mängden. De flesta andra löpare har på sig en vit t-shirt med tryck från Palestine Marathon. Vi drar uppmärksamhet till oss och får ge intervjuer för kinesisk radio och flera tv-kanaler.

När startskottet sedan ljuder rusar vi ner från backen från höjden där födelsekyrkan ligger i Betlehem. Efter några kilometer blir det glesare mellan de påhejande längs gatorna.

I tankarna får vi tid att summera en fantastisk resa. Vi har blivit visade runt nästan hela Västbanken. Från Jenin i norr till Jordandalens bördiga jordar i öster. Vi har bilat ner till det av Israel avspärrade Döda havet i söder och bott och levt i de förvisso sammanväxta, men av muren separerade städerna Ramallah, Jerusalem och Betlehem. Våra värdar och guider har varit fantastiska.

Tillsammans med över 3000 personer från 50 länder kommer vi sju i vår brigad att fullfölja någon av de tre distanserna på Palestine Marathon, 10 kilometer, halvmaraton och maraton. Allihop kommer vi i mål nöjda med våra individuella prestationer.

Nu återstår vår viktiga uppgift att ta med oss och förmedla våra intryck och berättelser.

Vi vet att en nyckel i att lyckas upphäva det israeliska förtrycket av Palestina ligger i att visa på de missförhållanden vi sett och skapa opinion i våra länder i väst, vilka håller ockupationsmakten flytande.

Vi sju löpare är både glada och stolta över att ha fått möjligheten att delta i en sådan positiv internationell solidaritetsmanifestation för palestiniernas rättigheter.

Axel Lyckberg