Magdalena Andersson talade vid Socialdemokraternas 1 maj-möte i Malmö. Flertalet banderoller och plakat handlade om behovet av satsningar på välfärden, om rättvise- och jämlikhetsreformer och om ett slut på Israels folkmord i Gaza.
De lokala talarna lyfte behovet av politisk kursändring. Flera av talarna efterfrågade tydligare klassperspektiv, ett budskap som i första hand riktades till den socialdemokratiska partiledningen och den gästande partiledaren.
Huvudpunkten i S-ledarens tal handlade, som väntat, inte om reformer och ökad rättvisa, även om partiet nu gör allt för att lyfta fram ett diffust förslag om så kallade arbetarpensioner som S-märkt fördelningspolitik. Det som utgjorde huvudpunkten var i stället behovet av upprustning och förberedelser för krig. När Magdalena Andersson kom in på dessa frågor talade hon med en lidelse som helt saknades i talet för övrigt.
Vad var då budskapet? Gasa på när det gäller investeringar i upprustning och anslag till militären. Det var S-ledarens ord för dagen, i linje med förslag som redan presenterats av partiet och EU-kommissionens plan för en återupprustning i Europa. Via ökade investeringar i militär utrustning och ett ökat engagemang i kriget i Ukraina (”Ukraina utgör vår försvarslinje”) ska vi också motverka de kristendenser som gör sig gällande i ekonomin, med svag ekonomisk tillväxt och massarbetslöshet.
Det bör då noteras att högerregeringen nyligen har ökat anslagen till försvaret. Senast i samband med tilläggsbudgeten tillfördes närmare 12 miljarder till de dryga 163 miljarder som avsätts för försvar och krisberedskap innevarande år. Bara under de senaste fem åren, från 2020 till 2024, fördubblades utgifterna.
Relativt statsbudgetens totala utgifter förra året utgjorde utgifterna för försvar och krisberedskap nästan en tiondel. De beslut som redan har tagits innebär att andelen kommer att fortsätta att öka samtidigt som värdet på sociala ersättningar av olika slag och stödet till kommuner och regioner urholkas snabbt.
Stödet till Ukraina och Natomedlemskapet driver på utvecklingen. Bara det militära stödet till Ukraina har omfattat 80 miljarder sedan kriget inleddes i februari 2022. Den sistnämnda uppgiften kan jämföras med att de totala kostnaderna för gymnasieskolan i Sverige uppgår till cirka 50 miljarder per år.
Det finns en skillnad mellan hur högerregeringen motiverar den kolossala militära upprustningen och hur företrädare för Socialdemokraterna argumenterar. Läser man regeringens propositioner heter det i allmänhet att utgifterna för det militära och stödet för Ukraina måste rymmas inom ramen för ”en ansvarsfull” ekonomisk politik.
Socialdemokraterna argumenterar på ett annat sätt. Här ser man ökade militära utgifter och direkta krigsförberedelser som ett ekonomiskt-politiskt verktyg för att stimulera ekonomi, höja den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten. Politiken ska resultera i en förstärkt ekonomisk utveckling som bidrar till ökade resurser och möjligheter att återbetala de skulder som man inledningsvis drar på sig för att förverkliga storskaliga militära satsningar.
Den här typen av renodlad militariserad keynesianism ska inte förväxlas med den stimulanspolitik som ekonomen Keynes och S-politiker som Ernst Wigforss, liksom en rad kommunister, förordade i samband med den djupa kapitalistiska krisen på 1930-talet. Den fokuserar inte på sociala nyttigheter utan är en perverterad form av rustningsfrenesi som baseras på irrationella reaktioner, kopplade till motsättningar mellan olika kapitalistiska länder, och panikingripanden för att stabilisera en ekonomisk världsordning som är under allt starkare förändringstryck, då västvärlden är kraftigt försvagad.
Politiken kommer högst sannolikt att resultera i än högre prisstegringar och i ytterligare krav på nedskärningar av offentlig välfärd för att omfördela till militär upprustning, givet att man inte tänker sig några dramatiska skattehöjningar.
Ställ frågan till S-ledningen: Ska vi lägga massiva resurser på militären för att höja vår kapacitet att förinta människor i syfte att skaffa jobb och inkomster? Eller ska vi välja en annan väg som innebär besinning, samtal och strävanden efter fredliga lösningar? Det sistnämnda har historiskt varit arbetarrörelsens linje.
Irrationaliteten griper omkring sig och bekräftar än en gång att lösningen på våra existentiella utmaningar är socialismen, inte ett plåstrande på en kapitalistisk ekonomi vars destruktiva kriser tilltar i styrka och vars politiska försvarare framstår som alltmer desperat antisociala.
Jonas Olofsson
Malmö
