Gaddafi vinner mark

Den 10 mars blev regeringen Sarkozy i Frankrike först med att erkänna Nationella rådet som legitima företrädare för Libyen. President Nicolas Sarkozy försökte få andra EU länder att följa Frankrikes beslut. Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterar att Sarkozy dessutom försökte få med andra EU-länder på att bomba Gaddafis militära högkvarter.

Genom att erkänna Nationella rådet med säte i Benghazi i öster försöker Frankrike att sätta ut en räddningsplanka till de libyska rebellerna, som har fått se viktiga oljehamnar, raffinaderier och strategiska städer återerövras av Gaddafiregimens styrkor.

I motsats till vad många trodde, inklusive Proletären, har Gaddafi kunnat rida ut stormen. Det defensiva läget för Tripoliregimen övergick först i ett jämviktsläge och sedan i en offensiv. Regeringsstyrkor har återerövrat den viktiga oljestaden Las Ranuf och skrivande stund uppges att också staden Brega tagits.

För de stridande parterna är kontrollen över de östliga oljehamnarna av stor strategisk och ekonomisk betydelse. Rent logiskt var regeringsoffensiven väntad. Ett misslyckande för Gaddafistyrkorna på detta frontavsnitt skulle ha inneburit att Benghaziregeringens kontroll över 70-80 procent av oljan och därmed lika stor del av oljeintäkterna. Med Gaddafistyrkornas framryckning kan förhållandet bli det motsatta.

Genom erkännandet försöker Frankrike legitimera att de ”frysta” libyska tillgångarna – det handlar om miljarder dollar – förs över till Nationella rådet i Benghazi. Men denna regering är självutnämnd, sammansättningen är oklar och många av de ledande var tills för bara några veckor sedan högt uppsatta i Gaddafiregeringen. Bland dem förre justitieministern Mustafa Abdel-Jalil.

På EU:s utrikesministermöte beslutades om fortsatta ekonomiska sanktioner mot libyska regeringen. Fem ekonomiska institutioner fördes till sanktionslistan, inklusive investeringsmyndigheten och investeringsbanken. EU-ledarna diskuterade även att införa en blockad mot statliga libyska oljebolaget.

Oavsett Gaddafiregimens karaktär är frysandet av de finansiella tillgångarna en direkt stöld av staten Libyens tillgångar. Ingen ska inbilla sig att västvärlden kommer att använda dessa tillgångar i progressiva syften.

Den franska staten har egna imperialistiska intressen i Afrika. Den kommer givetvis använda sin del av de stulna pengarna till att stärka den rena kompradorfraktionen i Bengkazi på bekostnad av de inom upprorsrörelsen som är emot utländsk intervention.

Det är uppenbart att stora taktiska motsättningar råder bland de imperialistiska makterna om hur man ska hantera det pågående inbördeskriget i Libyen. Trots allt tal om en gemensam europeisk utrikespolitik är det i USA som de avgörande besluten fattas.

Washington backade upp Tyskland i en i nuläget mer återhållsam linje i frågan om en flygförbudszon, en linje som Carl Bildt stödde. USA:s försvarsminister Robert Gates som står mitt uppe i två koloniala ockupationer, Afghanistan och Irak, anser att det fodras betydligt större planering och politiska förberedelser än att omedelbart kasta sig in i ytterligare ett krig där i så fall amerikanska styrkor får ta huvudansvaret.

Dessa taktiska och politiska överväganden till trots så ligger alla möjligheter på bordet även för den amerikanska imperialismen. Men när USA väljer att agera är det Washington som skall sätta dagordningen, inte Paris eller London.

Som ett steg i att flytta fram positionerna lyfte man fram arabförbundet och dess 22 medlemsstater i kravet på en flygförbudszon över Libyen. På så sätt kan västmakterna säga att man intervenerar på begäran av arabländerna.

Men motstridiga uppgifter om det slutna mötet florerar i medierna. En uppgift säger att på mötet var endast 11 av 22 medlemsländer närvarande. Enligt nyhetskanalen al-Jazira motsatte sig fyra länder flygförbudszonen, Algeriet, Jemen, Sudan och Syrien. Andra uppgifter säger att Algeriet och Syrien röstade emot.

Oavsett de exakta uppgifterna står det klart att det är de kungliga diktaturerna i Gulfstaterna som drev igenom beslutet å arabförbundets vägnar. Det är Abdullah bin Abdul-Aziz av Saudiarabien, Hamad al-Khalifa av Bahrain, Qaboos Bin al-Said av Oman och Abdullah II av Jordanien, som nu lyfts fram som västvärldens alibin för intervention i Libyen.

Medan medier i väst lyfter fram de arabiska kungadiktaturerna som demokratins förkämpar (för Libyens folk) är det betydligt tystare om Afrikanska Unionens uttalande.

”De afrikanska ledarna är en betydligt svårare nöt att knäcka än arabiska playboyregenter”, skriver indiske förre toppdiplomaten M K Bhadrakumar i Asia Times och konstaterar att det rådet total mediablackout om Afrikanska unionens aktiviteter i Libyen.

”Afrikanska Unionen vill åter betona sitt starka engagemang för att respektera Libyens enighet och territoriella integritet, lika väl som man motsätter sig varje form av utländsk intervention i Libyen”, uttalade sig Ramtane Lamamra, AU-kommissionär för fred. Ledarna i Sydafrika, Uganda, Mauretanien, Demokratiska republiken Kongo och Mali säger i ett uttalande att de kommer att sätta upp en provisorisk kommitté ”för att engagera och ta kontakt med alla parter i Libyen (…) för en snabb lösning av krisen i Libyen”.

Libyen är lika mycket ett afrikanskt land som ett arabland. De afrikanska staterna kommer ur kolonialismens grepp och fruktar en återkolonisering av Libyen, liksom de fruktar en uppdelning av landet i klanmässiga områden. Därför agerar de afrikanska ledarna.